Frankrike: Pensionsstriden – mot ett avgörande?

av Vilgot Karlsson // Artikel i Offensiv

Den 6 april demonstrerade hundratusentals runt om i Frankrike på den elfte riksomfattande protestdagen mot den nya pensionslagen.
Sedan protesterna startade den 19 januari har miljontals demonstrerat och strejker har hållits inom en mängd olika sektorer, inklusive energi, transport, sophämtning, sjukvård, utbildning, logistik och kultur. Protesterna och strejkerna samordnas och utlyses av ”Intersyndikalen”, ett tvärfackligt samarbete mellan de åtta största facken.

Efter demonstrationerna på den tionde protestdagen den 28 mars annonserade Frankrikes premiärminister Élisabeth Borne att hon var öppen för att diskutera med Intersyndikalen om allt utom just pensionsreformen. Mötet mellan de båda parterna, som hölls den 5 april, varade förutsägbart nog bara en timme och slutade med att Intersyndikalen utlyste den 6 april till nästa protestdag.
Laurent Berger, ordförande för CFDT (den största franska fackliga centralorganisationen sett till antalet medlemmar), sa till France Info att han bara deltog för att ännu en gång få ”förklara att reformen är en återvändsgränd”.
I ett gemensamt uttalande säger Intersyndikalen att ”till den sociala krisen läggs nu även en demokratisk kris” och att den enda demokratiska utvägen är att regeringen drar tillbaka pensionslagen.

Demonstrationerna den 6 april var något mindre än under de två tidigare protestdagarna, den 23 och 28 mars, då miljontals protesterade landet runt.
Efter nästan tre månader av protester och strejker finns det en risk för att rörelsen har tappat energi.
De hittills största protesterna, med upp till 3,5 miljoner demonstranter, hölls strax efter att regeringen överlevde misstroendeomröstningen den 20 mars. Polisen mötte protesterna med tårgas, gummikulor och massarresteringar. I synnerhet har Parispolisen pekats ut av bland annat Europarådet, Amnesty International och Human Rights League för att ha använt övervåld.

Hoppet ligger nu på den kommande tolfte protestdagen den 13 april, samma dag som Offensiv kommer ut. Det är dagen innan Frankrikes konstitutionella råd ska avkunna sin dom kring den nya pensionslagen. Rådet är det högsta organet som kan besluta att godkänna eller avvisa en ny lag baserat på om den är förenlig med den franska konstitutionen eller inte.
Den 14 april ska rådet, vars medlemmar består av tidigare premiärministrar och presidenter, meddela om den nya lagen godkänns eller avvisas, delvis eller i sin helhet. Enligt Reuters är det ytterst sällsynt att rådet avvisar en hel lag, men det är stor sannolikhet för att de kommer med ändringsförslag.
Samtidigt har vänsterkoalitionen NUPES ansökt om en folkomröstning, men om det konstitutionella rådet godkänner ansökan krävs det fortfarande stöd från en femtedel av ledamöterna i parlamentets båda kammare samt signaturer från nästan 5 miljoner människor, en tiondel av alla röstberättigade.

Även om protesterna har minskat något till antalet finns det kvar en envis kampvilja från de som deltar, och nyligen fick de franska arbetarna stöd från belgiska arbetare – en välbehövlig injektion av internationell solidaritet.
Det belgiska facket FGTB annonserade den 6 april att de skulle blockera en bränsledepå i Antwerpen i solidaritet med de franska arbetarna. I ett uttalande säger FGBT att ”Vanligtvis cirkulerar 200 lastbilar här dagligen, men nu rullar inga lastbilar. Belgiska arbetare vill inte användas som strejkbrytare!”.
Om den franska enade arbetarklassen vinner denna kamp mot Macrons pensionsförsämring skickar det en viktig signal till arbetare i andra länder om att det går att vinna omfattande segrar. Ett nederlag kan å andra sidan få motsatt effekt; bli en våt filt över det motstånd mot nedskärarhögern och försämrigsivriga politiker som just nu råder i land efter land.
Striden i Frankrike förtjänar allt stöd och är oavsett utgång ett exempel på den slags kamp som är nödvändig för att vinna segrar. Om man kämpar kan man vinna – men om man inte kämpar kan man aldrig vinna.