Franska valet: Nya Folkfronten blockerade extremhögern

Varning: Vänstern måste mobilisera, inte göra eftergifter

Paul Gerrard, Socialist Alternative (ISA i England, Wales och Skottland)

Extremhögern lyckades inte vinna majoritet i det franska parlamentsvalet som hölls under två helger (30 juni/7 juli) och den största gruppen i parlamentet är nu vänsteralliansen ”Nya folkfronten”.

I EU-valet i början av juni gick Marine Le Pens Rassemblement National (Nationell Samling, RN) starkt framåt, vilket skrämde president Macron och fick honom att plötsligt utlysa nyval. Vänsterpartierna, inklusive La France Insoumise (Det Okuvade Frankrike, LFI), Socialist- och Kommunistpartierna och de Gröna, enades bakom en ny folkfront (NFP) med ett gemensamt program och att inte ställa upp emot varandra, för att motarbeta Macrons arbetarfientliga politik och förhindra att extremhögern kommer till makten.

Macron den stora förloraren
Den stora förloraren i detta val var Macron själv. Precis som Rishi Sunak i Storbritannien kommer Macron att ångra att han utlyste ett sommarval. Hans parti Renässans, som påstods vara ett mittenparti men i själva verket är en högerrörelse, förlorade en tredjedel av sina mandat. Macrons premiärminister Attal avgår.

Det franska samhället befinner sig i kris. För fem år sedan skakades landet av gilets jaunes-rörelsens (gula västarna) strejker och vägblockader med krav på sänkta bränsleskatter, höjd minimilön och en förmögenhetsskatt. För två år sedan ledde Macrons försök att höja pensionsåldern från 62 till 64 år till strejker och demonstrationer under 1,5 år innan den slutligen antogs som lag, men endast genom ett presidentdekret. Arbetare i både privat och offentlig sektor, småföretagare och jordbrukare har alla drabbats hårt av de kraftigt stigande levnadskostnaderna och trampats på av den arrogans och känsla av överhet som Macron och hans välbeställda kumpaner uppvisar.

Nationell Samling (RN) försökte vinna på dessa frågor genom att lägga skulden på invandrare och muslimer – av vilka många har nordafrikanskt ursprung men har bott i Frankrike i generationer – och som drabbas av de värsta effekterna av Macrons politik. Macron har som väntat svarat med att gå åt höger och närma sig RN.

Levnadsomkostnader
Men den främsta drivkraften bakom det ökade stödet för Nationell Samling är levnadskostnaderna, som känns mest akut i de vidsträckta områdena på den franska landsbygden där byar och småstäder är på tillbakagång, kollektivtrafiken är usel eller obefintlig och bensinpriserna är förlamande. RN:s rasistiska syndabockstänkande ger inga lösningar på den sociala krisen i Frankrike och deras arbetarfientliga karaktär har blivit tydligare sedan valet utlystes. I ett försök att uppvakta storföretagen har de börjat gå ifrån sitt tidigare löfte att riva upp Macrons hatade pensionsreform och deras partiledare Jordan Bardella har bara sagt ”vi får se”.

Jean Luc Melenchons parti Det Okuvade Frankrike (LFI) är den mest dynamiska av grupperingarna i den nya folkfronten och har framgångsrikt drivit på inom alliansen för ett överenskommet program med krav på högre minimilön, tidigare pensionsålder och förmögenhetsskatt på de superrika. Detta har gjort dem hatade av de franska kapitalisterna, som har bedrivit en giftig kampanj, särskilt genom de nyhetskanaler som ägs av miljardären och mediemagnaten Bolloré, med skrämmande och helt omotiverade anklagelser om antisemitism.

Även om Nationell Samling inte är det traditionella eller huvudalternativet för de flesta i franska kapitalister, fruktade stora delar av storföretagen Melenchon mycket mer än Le Pen. Financial Times rapporterade den 18 juni: ”Frankrikes företagsledare tävlar om att bygga kontakter med Marine Le Pens yttersta höger efter att ha ryggat tillbaka från den rivaliserande vänsteralliansens radikala skatte- och utgiftsagenda i landets snabba parlamentsval.”

Varning: Vänstern måste stå fast mot det kapitalistiska etablissemanget
Det närmast döende Socialistpartiet, ett socialdemokratiskt parti, har dragits åt vänster av LFI:s uppgång och av att några av dess mest högerorienterade element tidigare lämnat partiet för att ansluta sig till Macrons regeringsblock. Till och med Frankrikes tidigare president Hollande gick med på att ställa upp för Nya Folkfronten, även om hans arbetarfientliga historia vid makten knappast kan ha varit en tillgång för väljarna. LFI gjorde rätt i att försöka mobilisera vänstern mot hotet från extremhögern, men arbetare och ungdomar måste organisera sig och mobilisera för att se till att inga eftergifter görs till etablissemanget som kommer att försöka tämja Nya Folkfronten till förmån för kapitalistisk ”regeringsduglighet” i det nya franska parlamentet.

Vad som händer nu är mycket osäkert, eftersom ingen kraft kan bilda en tydlig styrande majoritet. Melenchon har med rätta krävt att Macron – som enligt det ”presidentstyre” som råder i Frankrike har rätt att utse premiärministern – ska utse en premiärminister från Nya Folkfronten, så att den kan genomföra sitt program, men detta är naturligtvis högst osannolikt. Frankrikes konstitution förbjuder också nyval inom 12 månader, vilket kommer att leda till ett enormt tryck från etablissemanget för att en majoritet ska bildas. Macron kan komma att försöka bilda en kapitalistisk koalition över huvudet på de franska väljarna och vädja till exempelvis socialisterna och de gröna att bryta sig loss från Melenchon för att bilda en majoritet.

En sådan regering skulle bara leda till att extremhögern fortsätter att öka i röster och mandat fram mot presidentvalet 2027. Nationell Samling och extremhögern kan inte besegras genom valallianser och parlamentariska manövrer. Den kan bara besegras av en massrörelse som står bakom ett program som tydligt tar ställning mot det krisdrabbade kapitalistiska systemet och för ett socialistiskt alternativ. Att bygga en sådan rörelse är vägen framåt för LFI att bygga vidare på denna fantastiska valseger och förbereda sig för att en gång för alla beröva det kapitalistiska etablissemanget dess makt.

LFI är den drivande kraften på vänsterkanten, men liksom vissa av de kapitalistiska partierna leds det av en galjonsfigur – Melenchon – och har ännu inte antagit en struktur som skulle möjliggöra fullt demokratiskt deltagande och kontroll.

För att bygga den rörelse som den franska arbetarklassen behöver i denna situation behöver LFI lansera ett kämpande massparti utrustat med ett kompromisslöst program för socialistisk förändring som kan vinna enhet i kamp för arbetare, migranter och ungdomar.