Franska valet: Nya folkfronten blockerade extremhögern

Varning: Vänstern måste mobilisera, inte göra eftergifter

Av Paul Gerrard, Socialist Alternative (ISA i England, Wales och Skottland) // Artikel i Offensiv

Extremhögern lyckades inte vinna majoritet i det franska parlamentsvalet som hölls under två helger (30 juni och 7 juli) och den största gruppen i parlamentet är nu vänsteralliansen Nya folkfronten.

IEU-valet i början av juni gick Marine Le Pens Rassemblement National (Nationell Samling, RN) starkt framåt, vilket skrämde president Emmanuel Macron och fick honom att plötsligt utlysa nyval. Vänsterpartierna, inklusive La France Insoumise (Det Okuvade Frankrike, LFI), Socialist- och Kommunistpartierna och de Gröna, enades i en ny folkfront (NFP) för att motarbeta Macrons arbetarfientliga politik och förhindra att extremhögern tog makten.

Den stora förloraren i detta val var Macron själv. Precis som Rishi Sunak i Storbritannien kommer Macron att ångra att han utlyste ett sommarval. Hans parti Renässans, som påstods vara ett mittenparti men i själva verket är en högerrörelse, förlorade en tredjedel av sina mandat och efter valet avgick Macrons premiärminister Gabriel Attal.

Det franska samhället befinner sig i kris. För fem år sedan skakades landet av gilets jaunes-rörelsens (gula västarna) strejker och vägblockader med krav på sänkta bränsleskatter, höjd minimilön och en förmögenhetsskatt. För två år sedan ledde Macrons försök att höja pensionsåldern från 62 till 64 år till strejker och demonstrationer under 1,5 år innan den slutligen antogs som lag, men endast genom ett presidentdekret. Arbetare i både privat och offentlig sektor, småföretagare och jordbrukare har alla drabbats hårt av de kraftigt stigande levnadskostnaderna och trampats på av den arrogans som Macron och hans välbeställda kumpaner uppvisar.

Nationell Samling (RN) försökte vinna på dessa frågor genom att lägga skulden på invandrare och muslimer – av vilka många har nordafrikanskt ursprung men har bott i Frankrike i generationer – och drabbas hårt av Macrons politik. Macron har som väntat svarat med att gå åt höger och närma sig RN.

Men den främsta drivkraften bakom det ökade stödet för Nationell Samling är levnadskostnadskrisen som känns mest akut i de vidsträckta områdena på den franska landsbygden där byar och småstäder är på tillbakagång, kollektivtrafiken är usel eller obefintlig och bensinpriserna är förlamande. RN:s rasistiska syndabockstänkande ger inga lösningar på den sociala krisen och deras arbetarfientliga karaktär har blivit tydligare sedan valet utlystes. I ett försök att uppvakta storföretagen har de börjat gå ifrån sitt tidigare löfte att riva upp Macrons hatade pensionsreform och deras partiledare Jordan Bardella har bara sagt ”vi får se”.

Jean Luc Melenchons parti Det Okuvade Frankrike (LFI) är den nya folkfrontens mest dynamiska gruppering. LFI har framgångsrikt drivit på för att Nya folkfronten ska resa krav på högre minimilön, sänkt pensionsålder och förmögenhetsskatt på de superrika. Detta har gjort dem hatade av de franska kapitalisterna.

Även om Nationell Samling inte är det traditionella eller huvudalternativet för de flesta franska kapitalister, fruktade stora delar av storföretagen Melenchon mycket mer än Le Pen. Financial Times rapporterade den 18 juni: ”Frankrikes företagsledare tävlar om att bygga kontakter med Marine Le Pens yttersta höger efter att ha ryggat tillbaka från den rivaliserande vänsteralliansens radikala skatte- och utgiftsagenda i landets snabba parlamentsval.”

Det närmast döende Socialistpartiet, ett socialdemokratiskt parti, har dragits åt vänster av LFI:s uppgång. Till och med Frankrikes tidigare president François Hollande, Socialistpartiet, gick med på att ställa upp för Nya folkfronten, även om hans arbetarfientliga historia knappast kan ha varit en tillgång. LFI gjorde rätt i att försöka mobilisera vänstern mot hotet från extremhögern, men arbetare och ungdomar måste organisera sig och mobilisera för att se till att inga eftergifter görs till etablissemanget som kommer att försöka tämja Nya folkfronten till förmån för kapitalistisk ”regeringsduglighet”.

Vad som händer nu är mycket osäkert, eftersom ingen kraft kan bilda en tydlig styrande majoritet. Melenchon har med rätta krävt att Macron – som enligt det ”presidentstyre” som råder i Frankrike har rätt att utse premiärministern – ska utse en premiärminister från Nya Folkfronten, men detta är naturligtvis högst osannolikt. Frankrikes konstitution förbjuder också nyval inom 12 månader, vilket kommer att leda till ett enormt tryck från etablissemanget för att en majoritet ska bildas. Macron kan komma att försöka bilda en kapitalistisk koalition över huvudet på de franska väljarna och vädja till exempelvis socialisterna och de Gröna att bryta sig loss från Melenchon för att bilda en majoritet.

En sådan regering skulle bara leda till att extremhögern fortsätter att öka i röster och mandat fram mot presidentvalet 2027. Nationell Samling och extremhögern kan inte besegras genom valallianser och parlamentariska manövrer. Den kan bara besegras av en massrörelse som står bakom ett program som tydligt tar ställning mot det krisdrabbade kapitalistiska systemet och för ett socialistiskt alternativ. Att bygga en sådan rörelse är vägen framåt för LFI.

LFI är den drivande kraften på vänsterkanten, men liksom vissa av de kapitalistiska partierna leds det av en galjonsfigur – Melenchon – och har ännu inte en partistruktur som möjliggör fullt demokratiskt deltagande och kontroll.

För att bygga den rörelse som den franska arbetarklassen behöver i denna situation behöver LFI lansera ett kämpande massparti utrustat med ett kompromisslöst program för socialistisk förändring som kan vinna enhet i kamp för arbetare, migranter och ungdomar.