Friedrich Engels Anti-Dühring – en alltid lika aktuell marxistisk klassiker

av Katja Raetz // Artikel i Offensiv

Friedrich Engels är för allmänheten idag sannolikt mest känd som medförfattare till Kommunistiska manifestet, som kom ut år 1848. Oftast porträtteras han som en vän och ”medhjälpare” till Karl Marx. Men Friedrich Engels var mer än så och i hans böcker finns mycket att hämta för de aktivister som idag söker upplysning och förklaring om det kapitalistiska samhällets förtryck och kriser samt varför svaret är socialism.

Ett av Friedrich Engels mest berömda verk är Anti-Dühring, eller Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen som den egentligen heter. Boken var ursprungligen ett svar till Eugen Dühring som på 1870-talet försökte skapa en ny så kallad systemanalys i socialismens namn. Engels svar kom i form av en serie artiklar som sedan bearbetades till en bok. Till en början tvekade Engels till att ”bita i det sura äpplet” som han själv beskrev det, men ändrade sig när Dührings idéer fick genklang bland ledande socialdemokrater såsom August Bebel och Eduard Bernstein. 
I sitt svar tog Engels tillfället i akt att utförligt förklara den vetenskapliga socialismens grunder som sammantaget blev till ovärderlig handbok i förståelsen av marxismen. Tre kapitel kom även att publiceras som en separat pamflett under namnet Socialismens utveckling från utopi till vetenskap, vilket även den är en omistlig skrift för socialister.
Engels skrev boken i nära samarbete med Karl Marx. I förordet till Anti-Dührings andra upplaga skriver han att: ”Jag läste före tryckningen upp hela manuskriptet för honom, och tionde kapitlet i avsnittet om ekonomin (ur Kritisk historia) är skrivet av Marx, fast jag tyvärr var tvungen att förkorta det något. Det var nu en gång för alla vår vana att ömsesidigt bistå varandra i specialfacken.”

Artiklarna publicerades under åren 1876-1878 i de tyska Socialdemokraternas tidning Volksstaat (senare Vorwärts). År 1878 publicerades de samlade skrifterna för första gången som en bok, men förbjöds samma år när den diktatoriska socialistlagen infördes i Tyskland och de socialdemokratiska/socialistiska organisationernas aktivitet och propaganda olagförklarades. Detta hindrade dock inte boken från att bli mycket populär. 
Boken är indelad i tre huvudavsnitt – filosofi, politisk ekonomi och socialism. Utgångspunkten för den marxistiska filosofin, slår Engels i inledningen fast, är dialektiken tillsammans med den materialistiska historieuppfattningen.

Samhällelig produktion och kapitalistisk tillägnelse är oförenliga motsatser.

I första avsnittet, filosofi, går Engels närmare in på betydelsen av världsuppfattningen för att förstå processer både hos människan och i naturen. Han förklarar till exempel att satsen att allting är i ständig rörelse både kan ses inom anorganisk och organisk materia. Medan till exempel Dühring såg rörelse enbart uttryckt som mekanisk kraft förklarar Engels att rörelse är mekanismens existensform där ”jämvikt är relativt och har någon mening endast i relation till den ena eller andra rörelseformen”. 
Liknande processer kan ses i den mänskliga utvecklingen. Medan Dühring beskriver begrepp som moral och frihet som absoluta sanningar visar Engels att människan ”i sista hand är produkten av de rådande ekonomiska och samhälleliga förhållandena. Och eftersom samhället hittills har rört sig i klassmotsättningar, har moralen alltid varit en klassmoral; antingen har den rättfärdigat den härskande klassens herravälde och intressen, eller också har den, så snart den undertryckta klassen blivit tillräckligt mäktig, företrätt revolten mot detta herravälde och de undertrycktas framtidsintressen.”
Engels förklarar också hur idén om likställighet, eller jämlikhet som det skulle heta idag, växte fram samtidigt med samhälleliga framåtskridande av ekonomiska förhållandena och utvecklingen av klassmotsättningar.

Engels går även in på några av grundbegreppen inom dialektiken, någonting som han senare vidareutvecklar i sin bok Naturens dialektik. Han förklarar hur insikten om rörelsen och språngaktiga förändringar grundas i förståelsen om övergången från kvantitet till kvalitet, ”att rent kvantitativa förändringar på en viss punkt slår om i en kvalitativ åtskillnad”.
Engels förklarar vidare hur utvecklingen inom natur och samhället sker genom ”negationens negation”. Genom att en företeelse på en särskild nivå förändras till sin motsats, negeras, transformeras den till en högre nivå. Genom en andra negation – negationens negation – sker en transformation till en ytterligare högre nivå.
Engels citerar också Marx som visade hur smådriften med individuellt ägande av produktionsmedlen med nödvändighet förintades och övergick till kapitalistiska produktionssättet där produktionsmedlen koncentrerades – första negation. Samtidigt blev arbetarna proletärer och arbetet samhälleligt. Motsatserna mellan det samhälleliga arbetet och kapitalistiska produktionssättet skapar därmed nödvändigheten att avskaffa den kapitalistiska privat­egendomen – negationens negation.

I bokens andra del om politisk ekonomi visar Engels på att även den är till ”sitt väsen en historisk vetenskap” (kursiv i original). Den är ”vetenskapen om de lagar, som reglerar produktionen och utbytet av materiella livsförnödenheter i det mänskliga samhället”. 
Engels visar på hur utbytet av varor ursprungligen bestod i bytet av likvärdiga produkter där egendomsrätten var grundad på eget arbete. Inom den kapitalistiska produktionen har detta ändrats till att kapitalisten kan tillägna sig andras obetalade arbete. Engels citerar Marx: 
”Varuvärdet bestäms genom det i varorna förkroppsligade, samhälleligt nödvändiga, allmänt mänskliga arbetet, som i sin tur mätes efter sin tidsutdräkt. Arbetet är måttstocken för alla värden, men det har självt inget värde.”

I bokens sista del, socialism, förklarar Engels närmare hur ”samhällelig produktion och kapitalistisk tillägnelse är oförenliga motsatser” och exemplifierar med ”att storindustrin, som jagar runt hela jordklotet för att finna nya konsumenter, i hemlandet inskränker massornas konsumtion till svältgränsen och därmed undergräver den egna inre marknaden.” I systemets inre motsättningar hittas orsakerna till kapitalismens kriser. 
Staten kan i tid av kris tvingas överta viktiga delar av produktionen. Men som Engels noga påpekar ändrar det inget på det kapitalistiska produktionssättet. För att bryta utsugningen behöver arbetarklassen gripa statsmakten och förstatliga produktionsmedlen (göra dem till hela samhällets egendom). I och med detta upphäver arbetarklassen sig själv. 
Med klassernas upphävande blir även staten, som är ett verktyg för den härskande klassen att kontrollera klassmotsättningar, överflödig; ”den dör bort”. 

För att kunna ta tillvara alla resurser behövs en omvandling där produktionsmedlen används för hela samhällets bästa. Som Engels skriver: 
”Redan på produktivkrafternas nuvarande utvecklingsstadium kan arbetstiden, under förutsättning av allas deltagande i produktionen, reduceras till ett relativt minimum. Det räcker med den stegring i produktionen som måste bli en följd av att dessa krafter övergår i samhällets ägo, att de ur det kapitalistiska produktionssättet uppkommande hindren och störningarna undanröjes och att slöseriet med produkter och produktionsmedel övervinnes.”