Innebörden av dessa förändringar har i en bostadspolitisk motion från miljöpartiet (2005/06:Bo333) sammanfattats så här:
”Förenklat uttryckt handlar det om att inflytandet för stat och kommun har minskat, medan inflytandet för marknaden och särskilt de fyra största bolagen har ökat. Subventionerna har minskat radikalt, beskattningen har ökat i jämförbar utsträckning, och kommunernas instrument planering, markanskaffning och kvalitetskontroll har försvagats.
Det finns flera orsaker till systemskiftet, bland annat den utarmning av den offentliga ekonomin som följde efter börs- och fastighetskraschen i början av 1990-talet och den övertro till marknaden som paradoxalt nog överlevde kraschen.”
Från att statens nettokostnader för bostadssektorn i slutet av 1980-talet uppgick till 25-35 miljarder kronor om året, uppgick statens nettointäkter från sektorn till över 30 miljarder 1999.
Systemskiftet följs nu upp genom att nybyggnadsstödet och räntebidragen tas bort helt, medan fastighetsskatten avvecklas på ett sätt som ger tiotusentals kronor om året åt de redan rika.
När allmännyttan försvinner får också privata fastighetsägare fritt fram att sätta hyrorna utifrån ”vad marknaden tål”.
Arne Johansson