Går Finland mot generalstrejk?

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Nya politiska endagstrejker skakar Finland, denna vecka för bland annat storföretag som vapenföretaget Patria, papperstillverkaren UPM och logistikjätten DHL. På lördag samlar tjänstemannafacket STTK till en stor demonstration i Helsingfors. Inte ens det konservativa akademikerförbundet Akavia utesluter en generalstrejk efter nyår. Kan den mobilisering som nu byggs upp slå tillbaka högerregeringens extrema attacker?

I förra veckans Offensiv och i flera tidigare artiklar har vi beskrivit de drakoniska attacker som regeringen planerar på strejkrätt, arbetsrätt och sociala skyddsnät, som arbetslöshetsersättning. Det handlar om begränsningar i politiska strejker och sympatiåtgärder, höjda strejkböter vid olovliga strejker, öppning för lönedumpning, sänkt a-kassa som det ska bli svårare att kvalificera sig till, och så vidare. Listan är lång (du kan läsa fler exempel på Vägande Skäl – PAM).
Dessutom vill regeringen tvinga fram en förhandlingsmodell likt den svenska, där industrifacken sätter ”märket” – och där inga andra arbetargrupper kan få avtal som ”kostar mer” – i form av högre löner och bättre villkor.
Att detta drivs av högerregeringen visar på vad även det svenska systemet handlar om – att bakbinda resten av fackföreningsrörelsen från att ställa tuffare krav, till exempel för att minska lönegapet mellan män och kvinnor (ett gap som till följd av högerpolitiken nu ökar i Sverige).
I Finland hänvisas det till och med öppet till att förslaget härstammar från att arbetare i lågavlönade yrken inom facken Tehy och Super har fått upp sina löner något de senaste åren. Detta ska alltså förbjudas!

Att regeringen vill inskränka politiska strejker har en extra speciell betydelse i Finland. Strejken och den politiska strejken som kampvapen har en lång och stolt historia och lade grunden till de demokratiska rättigheterna i Finland.
Redan 1905, under den första (misslyckade) ryska revolutionen, genomförde de finska arbetarna en storstrejk, varpå det ryska tsarkejsardömet tvingades införa förenings-, press- och mötesfrihet, samt en ny vallag – den då mest demokratiska i världen, med allmän och lika rösträtt och valbarhet för män och kvinnor.
Att den finska regeringen, ledd av Samlingspartiet och Sannfinländarna, nu kraftigt vill inskränka strejkrätten har en tydlig koppling till ökade attacker på demokratiska rättigheter globalt, i en ny epok i kapitalismens kris. Den styrande eliten vill helt enkelt öka repressionen för att minska motståndet när arbetare och välfärden attackeras för att gynna de rika och finansiera massivt ökade resurser till militär, polis och domstolar.
Det är ingen slump att det mitt under denna strid meddelas att den finska regeringen har köpt in det israeliska luftvärnssystemet ”Davids slunga” för cirka 3,5 miljarder svenska kronor. Samtidigt leder regeringens attacker till 68 000 nya fattiga nästa år, enligt föreningen Finlands social och hälsa rf (Soste).

Mobilisering bland de finska facken visar på trycket underifrån – att nu måste facken sätta ned foten mot historiska försämringar. Mobiliseringen med demonstrationer, kortare strejker och nu rullande endagsstrejker är viktig för att samla medlemmarna, höja medvetenheten och göra det klart att det bara är genom upptrappad kamp som attackerna kan stoppas.
Ordförande för SAK/FFC (finska LO), Jarkko Eloranta, har kallat novembers rullande strejker för ”sista varningen” och indirekt varnat om storstrejk. Dock är fackens krav betydligt beskedligare. Eloranta vill ha ”riktig dialog” och menar att det ”krävs en kompromiss som beaktar alla parters behov” – väl medveten om att en ”kompromiss” under rådande omständigheter innebär att vissa av regeringens attacker skulle accepteras.
Fackfederationen för tjänstemän, STTK, samlar föredömligt medlemmar från hela södra Finland till en demonstration i Helsingfors på lördag den 18 november, men huvudparollen ”Måttlighet i allt!” är minst sagt otydlig i vad man vill åstadkomma.

Mobilisering bland de finska facken visar på trycket underifrån – att nu måste facken sätta ned foten mot historiska försämringar.

Än så länge finns det inte mycket som tyder på att regeringen är beredd att backa. Ett seminarium som arbetsminister Arto Satonen kallade parterna till den 8 november ledde ingenstans. Regeringen använder hot om lagstiftning, precis som S-regeringen Löfven gjorde med LAS-attacken, om inte parterna själva beslutar om vad de vill.
Frågan är vad som krävs för att stoppa attackerna? Ett exempel att dra lärdom ur är kampen mot Macrons pensions-”reform” (det vill säga stora försämringar av pensionerna) under 2023. Trots den största rörelsen sedan 1968, med omfattande strejker, lyckades Macron genom diverse odemokratiska manövrar driva igenom sina attacker.
Det är uppenbart att högern känner vind i seglen och är beredd på en hård strid för att slå ett historiskt och principiellt slag mot fackföreningsrörelsen och hela arbetarklassen. Finland går samtidigt mot en ny recession, vilket kan göra kapitalisterna ännu mer aggressiva, samtidigt som regeringens ställning försvagas ytterligare.
Det måste innebära att fackföreningsrörelsen mobiliserar hela sin kollektiva styrka och också ger klara besked: Vi kommer inte att acceptera några försämringar, och vi är beredda att använda hela vår styrka, inklusive generalstrejk och även fälla regeringen, för att försvara rättigheter som vanns genom revolutionär kamp för över 100 år sedan.
Ett sätt att ytterligare stärka kampen vore ett djupare samarbete mellan den fackliga kampen och de stora studentprotester (mot bland annat sänkta bostadsbidrag) och antirasistiska protester som har riktats mot regeringen de senaste månaderna.

När regeringen av allt att döma inte backar från sina planer efter novembers strejker behöver ett datum snabbt beslutas för en endags generalstrejk med massdemonstrationer över hela landet. Det behövs för att ge fackligt aktiva och andra engagerade tid att organisera diskussioner och möten på alla arbetsplatser om varför strejken behövs, hur den ska gå till, samt hur maximalt antal ska kunna mobiliseras till demonstrationerna.
En sådan storstrejk skulle med all tydlighet ställa frågan om makten: Vem får samhället att fungera och vinsterna att rulla till den miljardärsklass som regeringen företräder?
Med beredskap till ytterligare upptrappning skulle regeringen inte ha något annat val än att backa, eller totalt undergräva sin förmåga att regera landet.
ISA uppmanar fackligt engagerade och alla som är aktiva i att kämpa mot regeringens attacker att göra allt för att pressa på de fackliga ledningarna att fortsätta och utöka gräsrotsmobiliseringen och inte vika av från den generalstrejk som med stor sannolikhet krävs för att sätta stopp för alla allvarliga attacker.