Gaza: kriget mot ordets makt

av Liv Shange Moyo // Artikel i Offensiv

Den 17 december dödades den unga poeten och journalisten Haneen Ali al-Qashtan tillsammans med sin familj när deras hus i Nuseirat, Gaza, bombades av den israeliska militären. Olika källor rapporterar (den 19 december) att mellan 64 till 95 journalister har dödats i Gaza under Israels drygt två månader långa aggression.

Nyhetsredaktioner var bland de första måltavlorna för Israels bombningar. I slutet av november hade ett 50-tal redaktioner bombats sönder. I flera fall är det också uppenbart att journalister och deras närstående är direkta måltavlor för ockupationsmakten.
Journalister rapporterar nu om att det har blivit svårare att få intervjuer eftersom människor uppfattar att det som avser att skydda deras rapportering, som PRESS-märkta skyddsvästar och -hjälmar, istället drar till sig drönarnas och krypskyttarnas skott.
Det sägs ofta att krigets första offer är sanningen, men sanningen i Gaza har visat sig ha många liv. Ansträngningarna att släcka ut dem drabbar inte bara de som förmedlar nyheterna, utan också poeter och författare.
Många kulturarbetare finns bland de tiotusentals döda. Vissa var själva måltavlorna, som poeten och professorn i engelsk litteratur Refaat al-Areer, som dödades den 6 december tillsammans med sin syster och hennes tre barn, samt sin bror och ett av hans barn, efter att ha mottagit en rad dödshot från den israeliska militären om att han skulle dödas.

Kultur, konst och poesi har länge spelat en viktig roll i palestiniernas motståndskamp. Som den unge poeten som SVT intervjuade i början av november, bara identifierad som Salim:
– Kulturens roll, de intellektuellas och poeternas roll, är att inspirera folk att klara utmaningarna, hålla ut och vara starka utan att brytas ned, låta sig förnedras och lida inre nederlag.
I ett Gaza som beskrivs som apokalyptiskt har poeter ändå lyckats göra just det, både i livet och döden.
Refaat al-Areers sista dikt, Om jag måste dö, som han skrev några dagar innan han mördades, inleds med orden:

”Om jag måste dö,
måste du leva
för att berätta min historia
för att sälja mina saker
för att köpa en bit tyg
och några snören
(gör det vitt med lång svans)…”

Om jag måste dö har tagits emot av miljontals nya läsare, spridits på sociala medier och förts fram på protester världen över, och diktens drake av vitt tyg har nu flugit över många demonstrationer mot massmordet.
Många har alltså blivit mottagare av Refaat al-Areers arv, berättare av hans historia. Han avslutar Om jag måste dö med att be oss låta historien handla om hopp.
I livet var Refaat al-Areer involverad i 2021 års värdighetsstrejk, en palestinsk generalstrejk som skakade ockupationsmakten, och Återvändandemarscherna under 2018-19. Han uttryckte också hopplöshet, som när han sarkastisk twittrade ”Med eller utan bakpulver?” till svar på påståendet att Hamas hade dödat ett barn genom att bränna det i en ugn (vilket senare visade sig vara falskt). Refaat al-Areer blev 44 år, och efterlämnade sin fru och sex barn. Han finns bland annat publicerad i dikt- och essäsamlingen The Lights in Gaza och var redaktör för antologin Gaza writes back (båda på engelska).

Den 5 december dödade en annan poet, Nour el-Din Haggag, 27 år gammal. Den 29 november skrev han: ”Med varje massivt ljud som skakar våra hem och våra hjärtan håller vi om varandra. Vi vet att en explosion kommer som vi inte kommer höra, för vi kommer att ha exploderat med den.
Så jag skriver nu. Kanske det här blir mitt sista meddelande … som kan säga till världen att vi älskar livet om vi kan få det, men att i Gaza är alla stigar stängda, och vi är bara ett inlägg eller en tweet ifrån döden.”
Längre ned i denna sista text skriver han: ”Jag är inte en siffra, och jag vägrar låta nyheten om min död passera utan att du säger att jag älskar livet, lycka, frihet, barns skratt, havet, kaffe, att skriva, Fairouz, och allt som ger glädje… innan allt det försvinner på ett ögonblick.”

Nour el-Din Haggag hann aldrig publicera boken han drömde om. Bland andra poeter som har dödats de senaste veckorna finns Saleem al-Naffar, 60, som tillsammans med sin familj den 7 december begravdes under huset de försökt ta skydd i. I en av hans dikter skriver han:

”…maskiner må krossa
vad som återstår av stenar,
men livet kommer,
för så är dess väg,
skapande liv till och med för oss.”

Den israeliska krigsmaskinen fortsätter att krossa liv och livsuppehållande infrastruktur, från sjukhus och skolor till vatten-, el- och avloppssystem. Kulturarbetare och -verksamheter kommer att fortsätta vara måltavlor, som vi även sett på det ockuperade Västbanken med attacken på Frihetsteatern.
Israels ”försvars”-minister Yoav Gallant säger att det kan ta ”många månader” till att uppnå målet ”att utplåna Hamas”. Men så länge rörelsen mot kriget fortsätter, och fler drar slutsatsen att den måste växa till en rörelse för att göra slut på kapitalismen och med den alla krig och allt förtryck, finns det utrymme för en historia om hopp och liv.