I måndags varnade Israels nye premiärminister Ehud Olmert
för ”en lång och omfattande militär insats” mot
Gaza. En sådan militär intervention kan mycket väl vara
ett faktum när Offensiv kommer ut (Offensiv trycks tisdag kväll
27 juni).
Långt innan palestinska grupper attackerade en militär postering
nära staden Rafah och tillfångatog en israelisk soldat (söndagen
25 juni) hade den israeliska regeringen genomfört flera attacker
med dödlig utgång mot Gaza.
”Sedan årsskiftet har israeliska styrkor dödat omkring
150 palestinier, många av dem obeväpnade – däribland
fler än 25 barn – och fram tills nu har inget av fallen undersökts
på ett adekvat sätt. Gazaremsan har sedan i slutet av mars
utsatts för över 80 israeliska flygattacker och nästan
6 000 artillerigranater har avfyrats mot det tättbefolkade området. Åtskilliga
kvinnor och barn har dödats och den 20 juni dog tre palestinska
barn, 5, 6 och 16 år gamla, när israeliskt flyg avfyrade en
missil”, rapporterade Amnesty International förra veckan.
Bara några timmar efter raiden mot militärposteringen hade
den israeliska militären svarat med den mest omfattande operationen
sedan det formella uttåget ur Gaza på hösten förra året.
Invasionen har redan börjat, frågan är hur stor den blir
och följderna.
Det ökade våldet mot palestinierna har varit en del av en
kampanj mot den nya Hamas-regeringen. Israel med stöd av Bushadministrationen
och EU har bedrivit ekonomisk och politisk utpressning mot det palestinska
folket i syfte att skapa splittring och försvaga Hamasregeringen.
Resultatet av denna politik har varit förödande – allt
fler fattiga och arbetslösa samt väpnade strider mellan Hamas
och Fatah under ledning av president Mahmoud Abbas.
Palestina genomlider idag sin djupaste kris sedan den Palestinska myndigheten
(PA) upprättades, som en del i Osloavtalet 1994. Om inte den ekonomiska
blockaden bryts kommer Palestinas BNP snart vara bara hälften av
vad den var 1999 och tre fjärdedelar av befolkningen kommer att
leva i fattigdom, varnade Världsbanken i april. I maj sade man att även
denna prognos kanske var i underkant.
Imperialismen i Väst och den israeliska regimen bär det största
ansvaret för denna kris. Men krisen har förvärrats av
den palestinska myndighetens korruption och den politik som Fatah bedrivit.
Det sistnämnda gjorde att Hamas kunde vinna valet.
Men Hamas har trots sin antiimperialistiska retorik ingen strategi för
att leda de palestinska massorna till verklig nationell och social befrielse.
Den israeliska regimen vill helst av allt störta Hamas-regeringen
och genomför man en storskalig invasion av Gaza är syftet att
sända en brutal varningssignal till såväl regeringen
som de palestinska massorna. Skulle den israeliska regimen backa är
det endast för att få tid till att förbereda nya krigshandlingar.
Bushs ”demokratiska revolution” i Mellanöstern innebar
krig mot Irak och fortsatt krig mot palestinierna. Istället för ”demokrati” följde ökat
våld och förtryck i Mellanöstern, inte minst i Palestina.
Israels ockupation och ekonomiska utsvältning, med stöd av
Bush, har skapat en mardrömslik situation i de ockuperade områdena.
Det är denna sociala situation tillsammans med den palestinska myndighetens
svek och korruption som gett ökat stöd till Hamas.
Terrordåd mot civila i Israel tar inte kampen framåt, utan
ger istället regeringarna ursäkter för att trappa upp
sitt krig mot palestinierna men också mot de israeliska arbetarna.
Endast ett socialistiskt Palestina och ett socialistiskt Israel som delar
av en socialistisk federation i Mellanöstern kan tillhandahålla
anständig levnadsstandard, fred och säkerhet för arbetarna
och de fattiga i regionen.
