Generalstrejk på Sri Lanka: ”Gota måste bort, och hela systemet!”

av Serge Jordan, International Socialist Alternative // Artikel i Offensiv

Torsdagen den 28 april deltog miljontals arbetar från både den offentliga och den privata sektorn i en endags generalstrejk i hela Sri Lanka mot krisen och för att avsätta president Gotabaya Rajapaksa (Gota) och hans bror Mahinda, som är premiärminister. Bakom generalstrejken, som var den första sedan 1980, stod närmare 1 000 fackföreningar.

Generalstrejken utgör en ny vändning i kampen. Hundratusentals plantagearbetare, tiotusentals arbetare från fabrikerna i de så kallade frizonerna, anställda inom kollektivtrafiken, lärare, vårdanställda, hamnarbetare, fiskare och många andra deltog i strejken och anordnade protester i alla större städer den dagen.
Under press från medlemmarna tvingades till och med ledningen i fackföreningar som är knutna till Sri Lanka Podujana Peramuna (SLPP, Sri Lankas folkfront och Rajapaksas regeringsparti) att stödja strejken.
Generalstrejken öppnade ett nytt kapitel i den folkliga revolt som skakar ön. Massornas ilska riktas särskilt mot Rajapaksa-familjen, som under närmare två decennier har styrt Sri Lanka, som nu skakas av den djupaste krisen sedan självständigheten 1948.

Enligt Steve Hanke, ekonom vid Johns Hopkins University i USA, är inflationen i Sri Lanka nu den tredje högsta inflationen i världen och situationen är desperat. Det råder brist på mat, bränsle och läkemedel, samtidigt som vardagen också saboteras av långvariga strömavbrott som varar upp till 13 timmar om dagen .
En orsak till landets ekonomiska kris är att den tidigare tillväxten var lånefinansierad. Utlandsskulden mer än fördubblades mellan 2010 och 2020.
Under de senaste åren har nära 90 procent av de nya skulder som regeringen tagit på sig använts för att betala tillbaka räntor på utestående lån som har ackumulerats tidigare. Jämsides med skuldanhopningen fick välbärgade och privata företag stora skattesänkningar och militärutgifterna har ökat till över 10 procent av landets budget, en större andel än under inbördeskriget.
Pandemin innebar ett allvarligt slag mot landets ekonomi; exporten minskade, turistinkomsterna sinade. Sedan kom kriget i Ukraina som innebar kraftigt stigande importpriserna på livsmedel och bränsle, samtidigt som det blev allt dyrare att låna.
Resultatet av allt detta blev till sist en ekonomisk härdsmälta.
Den 12 april tvingades landet ställa in betalningarna på utlandsskulden och regeringen har inlett samtal med Internationella valutafonden (IMF) för att få ett räddningspaket.
IMF har dock klargjort att i gengäld måste en ”finanspolitisk konsolidering” genomföras, det vill säga att landet ordineras en ny tung dos av åtstramning (avskaffande av subventioner, nedskärningar, devalvering av valutan, privatiseringar med mera).

Som alltid tenderar den sekteristiska splittring som makteliten har piskat upp att dämpas när klassfrågorna kommer i förgrunden. I den pågående proteströrelsen, och framför allt generalstrejken, har folkgrupper och arbetare med skilda trosuppfattningar förenats.
Efter årtionden av blodsutgjutelse finns ännu starka spänningar mellan folkgrupperna och delar av den tamilska minoriteten tvekar att gå med i proteströrelsen, som är starkast i söder som domineras av singaleser (den största folkgruppen på ön).
Det inkluderande tillvägagångssätt som hittills har präglat protesterna är ett steg i rätt riktning, men kan i slutändan inte ensamt bygga en varaktig, enad och landsomfattande rörelse som är stark nog att störta regimen och övervinna den blodiga splittring som den vilar på.

För att nå dit måste man förespråka ett program som inte bara förenar arbetande människor och fattiga från alla samhällen i dagens brännande ekonomiska och sociala frågor, utan också djärvt kräver att alla förtryckande lagar mot tamilernas och alla etniska och religiösa minoriteters rättigheter skrotas samt erkänner det tamilska folkets kompromisslösa rätt till verkligt självbestämmande.
Arbetarna, fattigbönderna, studenterna och ungdomarna måste ta saken i egna händer och bilda lokala aktionskommittéer för att förbereda sig för nästa steg i vad som kommer att bli en långvarig och svår kamp. Sådana kommittéer skulle också kunna utöva priskontroll och organisera tillgången på livsviktiga varor till de behövande.

Som ett välkommet steg har vissa fackföreningar hotat med att inleda en ”Hartal” (totalstrejk) från den 6 maj om inte presidenten och regeringen avgår. Men även om Rajapaksas korrupta maffia skulle försvinna kommer det ekonomiska systemet och de statliga strukturer som hans makt vilat på att leva vidare.
Det är därför uppenbart att arbetarna och de fattiga inte kan nöja sig med ett ”vaktombyte” i toppen, utan massorna behöver förbereda och organisera sig för en revolutionär kamp som kan bryta det kapitalistiska och imperialistiska dödläget när det gäller landets resurser.
Rörelsen bör kräva att landets utlandsskuld inte betalas, att alla avtal med IMF och alla åtstramningsåtgärder förkastas, att Rajapaksa-dynastins och dess kumpaners egendomar och tillgångar omedelbart beslagtas, att utrikeshandel och kapitalflöden kontrolleras av allmänheten och att storbolag, banker och de stora jordegendomarna förstatligas under arbetarnas demokratiska kontroll, vilket skulle möjliggöra en socialistisk omvandling och skapa förutsättningar för en värdig tillvaro för öns 22 miljoner invånare.