Girjas mot staten i Högsta domstolen

av Raymond Stokki // Artikel i Offensiv

#GirjasMotStaten: Fallet Girjas mot staten som nu håller på att avgöras i Högsta domstolen väntas ge en avgörande dom för framtida tvister om samers rätt till markerna. Därmed kan det även ge en rättslig påtryckning på att Sverige måste ratificera ILO 169 (FN:s konvention om urfolksrätt).

Kolonialiseringen av Sápmi ligger till grund för tvisten och det har blivit ett ämne som återkommande har lyfts på agendan i rättssalarna, men Girjasmålet började i maj 2009. Då hade detta föregåtts av många debatter inom Svenska Samers Riksförbund (intresseorganisation för rennäringen) om rätten till jakt och fiske inom samebyarnas marker, debatter som slutligen ledde till att Girjas sameby fick agera testpilot. 
År 2009 lämnade Girjas in en stämningsansökan till Gällivare tingsrätt rörande ensamrätt samt förfoganderätt till jakt och fiske inom samebyns året runt-marker, det vill säga rätt att bestämma vem som förutom samebyns medlemmar får nyttja rätten. I hovrätten vann Girjas en delseger, där domen menade att samebyn har mer rätt än staten, vilket staten nu bestrider i Högsta domstolen (HD).

Eivind Torp, docent i juridik vid Mittuniversitetet, följer målet i HD för Sameradions räkning och skriver att staten alltid har erkänt samerna grundläggande rätt till jakt och fiske, men att uttrycket ändrades av lagstiftaren under 1980-talet, efter en uppgång av jakt som fritidssysselsättning under 1970- och 80-talet. Innebörden blev att både staten och samebyn innehar rätten. 
När staten under 1990-talet utredde ett ratificerande av ILO-konventionen 169 ifrågasatte utredningen om staten kunde uppfylla kraven om urfolks rättigheter till mark, däribland att samerna måste förfoga över rätten till jakt och fiske, något som staten hade lagstiftat bort.

Regeringen utreder nu igen ett antagande av ILO 169, men det kan verka ytterst underligt att statens advokater samtidigt står i domstol och hävdar att staten inte har några internationella förpliktelser att erkänna särskilda rättigheter för samer, eftersom ILO-konventionen konsekvent har avvisats av lagstiftaren.
Staten har mött hård kritik för detta (som finns med som aktbilaga i förhandlingarna) av bland annat Civil Rights Defenders. Mattias Åhrén, professor i urfolksrätt vid Universitetet i Tromsö, menar att staten visst har dessa internationella förpliktelser, oavsett om ILO 169 är ratificerat av svenska staten eller ej. Åhrén menar sig aldrig ha hört staten uttrycka något annat fram till Girjas-målet.

Gammal rasism har upprört när staten under förhandlingarna refererat till historiska texter och då även använt ordet lapp för att definiera samer, något som de efter kritik nu har ändrat på. Men nytt i HD är att statens advokater använt sig av texter kring utarbetandet av renbeteslagen 1886 och då citerat följande från dåvarande Justitierådet Knut Olivecrona: 
”De folkstammar vilka icke vilja lämna nomadlivet måste med nödvändighet stanna på en lägre kulturgrad och giva vika för de mera civiliserade bofasta stammarna, innan de efter ett tynande liv utdö”. 
Det verkar som att staten greppar efter halmstrån i den rasbiologiska gödselstacken och uttalandet har väckt kritik; Matti Blind-Berg, ordförande i Girjas sameby kommenterade i Sameradion:
– Det är ganska förskräckligt. Jag förstår inte varför staten drar upp gamla nationalsocialisters uttalanden och politiska åsikter.
Texten markerar även en del av den svenska statens assimileringspolitik som splittrade det samiska samhället mellan nomadiserande och bofasta, senare renskötande och icke renskötande samer, där de som inte tillhör någon sameby tappat principiella rättigheter.

Men har inte staten rätt till sina marker? Det är en sund fråga, men inte helt okomplicerad då det är grunden i målet – ägande och besittningsrätt till marker och urfolksrätt. Det går tillbaka till svensk kolonialhistoria då staten/staterna tog sig rätten till markerna som redan brukades för att bland annat kunna ta in skatter som skulle bekosta krig. 
Staten koncentrerar sig nu på att i HD hävda att staten alltid, i hundratals år, haft och har rätten på sin sida. Juridiskt sett handlar det om vad som kallas urminnes hävd, att det ”alltid har varit så”. Samebyn har historiska belägg; enligt kommentatorer ligger bevisbördan därför hos staten att visa på att den aldrig har tvistat om detta. 
Den 8 oktober ska staten avsluta sitt slutpläderande som är den sista delen av målet som kan bli avgörande för fler samebyar och statens syn på urfolksrätt.

Rätten till självbestämmande är fundamental för socialister. Rätten för urfolk världen över har urholkats, urvattnats och inte minst stulits genom åren. Ett stärkande av samiska rättigheter, från en sanningskonvention till ett ratificerande av ILO 169 samt stärkta markrätter, skulle lyfta det samiska samhället men även stärka skyddet mot kapitalistisk exploatering av naturresurser.