Global arbetarkamp skakar kapitalismen

av Andy Moxley, International Socialist Alternative // Artikel i Offensiv

Kapitalismens levnadskostnadskris har slagit ner som en bomb på arbetande människor runt om i världen. Internationella arbetsorganisationen (ILO) rapporterade att under de första sex månaderna av 2022 sjönk den månatliga reallöneökningen för första gången under detta århundrade.

I en separat rapport från Internationella fackliga samorganisationen (ITUC) i oktober rapporterade 77 procent av hushållen i världen att levnadskostnaderna var deras största bekymmer. Till och med i länder som Belgien, där arbetarrörelsen tack vare sin styrka historiskt sett har vunnit ett system med inflationsindexerade löner, har det inte räckt för att hålla jämna steg med de dramatiska prisökningarna, särskilt när det gäller el.
Tyvärr för etablissemanget vägrar arbetarklassen runt om i världen att betala för deras kris. På platser som USA och Storbritannien har strejker blivit ett inslag i vardagen. I oktober i år hade det i USA förekommit fler strejker än under hela 2020 och 2021.
I Storbritannien pågår en allmän och pågående strejkvåg som kan leda till att över 1,5 miljoner arbetstagare strejkar samtidigt i december, vilket är det största antalet arbetstagare som strejkar samtidigt sedan den revolutionära generalstrejken 1926.
Belgien, Frankrike, Grekland och Panama har alla haft generalstrejker i år och i dessa och flera andra länder finns det möjlighet till nya strejker.

Pandemin visade vilka som styr samhället på riktigt: det är inte bankirerna eller politikerna, utan arbetarklassen. Nu tvingas arbetarna till situationer där de måste välja mellan att använda sina allt lägre löner till att köpa mat eller värma upp sina hem, samtidigt som storföretagen gör rekordvinster på krisen.
I augusti 2022 rapporterades det att amerikanska företag hade de största vinstmarginalerna sedan 1950 – mitt under den kapitalistiska ”efterkrigsboomen”. I en artikel från den amerikanske ekonomen Robert Reich i september konstaterade han:
”Den inflation vi nu upplever beror inte på löneökningar till följd av överdriven arbetskraftsstyrka. Den beror på ökade vinster från företagens överdrivna makt.” I huvudsak utnyttjar kapitalisterna möjligheten att pressa arbetarna så mycket som möjligt.

Men det går inte att sätta tillbaka anden i flaskan. Pandemins effekt genom att visa vem som var ”nödvändig” (arbetarklassen) och vilka som inte var det (kapitalisterna) har haft en djupgående effekt på medvetandet. Och trots den nyliberala retoriken i det förflutna finns det pengar för att finansiera arbetarklassens behov.
I ITUC:s rapport står det att 72 procent av arbetarna nu anser att regeringen är ansvarig för att ”säkerställa en rimlig levnadskostnad”. Därför är det ingen överraskning att många sektorer som under pandemin ansågs vara ”frontlinjebranscher” nu är några av dem som är mest militanta när det gäller att gå till handling. Transportsektorn, vård- och omsorgsbranschen och utbildningssektorn har varit några av de mest stridbara branscherna.

Till och med på platser där det inte har förekommit några uttalade generalstrejker har arbetarna vidtagit åtgärder i en omfattning som har skrämt kapitalisterna och ofta i viktiga delar av ekonomin, vilket har tvingat staten att ingripa.
I början av december röstade USA:s regering för att tvinga fram ett svekavtal mot 115 000 järnvägsarbetare som hade avvisat det och som var på väg mot en landsomfattande strejk under julhelgen – för första gången sedan 1992.
I Sydkorea har över 25 000 lastbilschaufförer just avslutat en landsomfattande strejk om skydd av minimilöner – en åtgärd som också drivits fram av regeringens strejkbrytande manövrer, vilket störde leveranskedjorna vars kostnad uppgick till 999 miljoner dollar.
Det kanske mest anmärkningsvärda var dock i Ontario, Kanada, där den högerorienterade provinsregeringens exempellösa åberopande av ”lag 28”, som syftade till att olagliggöra en strejk som 55 000 utbildningsarbetare genomförde, möttes av en omröstning om en provinstäckande generalstrejk. Regeringen drog inte bara omedelbart tillbaka lagförslag 28, utan återvände också till förhandlingsbordet.

Dessa åtgärder återspeglar inte någon slags attitydförändring hos fackföreningsbyråkratierna – som fortfarande föredrar försoning och samförstånd med kapitalisterna – utan det faktum att de utsätts för påtryckningar att agera underifrån.
Arbetare i fackföreningarna kräver åtgärder och byråkratin måste antingen kämpa eller riskera att bli åsidosatt. Om ledningarna vägrar att svara har nya valts som anses spegla en mer kämpande inställning, och nya organisationer har bildats – allt från nya fackföreningar till bredare formationer som omfattar både fackliga och ickefackliga arbetare inom samma sektor. Ibland har de helt kanaliserats utanför de fackliga strukturerna.
Detta i kombination med trycket från kapitalisterna uppifrån – av vilka många vill använda krisens tryck för att slå sönder hela fackföreningar – har till och med tvingat en del konservativa fackföreningsledningar till handling.

Kapitalismen befinner sig i en krisperiod, och med det överhängande perspektivet på en global recession kommer situationen att bli ännu mer akut. Även om effekterna av dessa händelser kan ha en tillfällig ”paus”-effekt kommer de sannolikt att ge upphov till ytterligare och hårdare aktioner bland arbetarna och fackföreningsrörelsen, även på platser där de ännu inte har inträffat.
Kapitalismens kris drabbar alla med olika intensitet och djup vid olika tidpunkter, men ingenstans kan man undgå den. Världens arbetarklass är nu på väg att reagera på detta.