Global kamp börjar rita ny politisk karta

av Cedric Gerome och Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Den nya vågen av revolter och massrörelser från 2019 fortsatte in i 2020 trots de svåra restriktioner som pandemin och den ekonomiska krisen innebar. Från Thailand till Bolivia och Nigeria till Belarus har massrörelser och protester gått ut på gatorna och utmanat den styrande eliten. Vilka lärdomar kan vi dra från dessa rörelser och vilken effekt har de på medvetenheten?

Under 2019 pekade vår international ISA:s analyser ut nya fenomen i de många massrörelserna – de varade längre och kom snabbt med krav på regeringar på verkliga förändringar i samhället, trots att de hade utlösts av olikartade händelser och incidenter. De leddes till hög grad av ungdomar och kvinnor.
ISA uppmärksammade och välkomnade naturligtvis dessa rörelser, men vi varnade också för svagheterna – bristen på demokratisk organisering och ett socialistiskt program som kunde åstadkomma systemförändring. Vi varnade också för repression, speciellt i Hongkong, men också andra åtgärder för att stoppa eller avleda kampen – förhandlingar, maktdelning, nyval och naturligtvis utmattning.
Det senaste exemplet är från augusti år 2020 i Mali när militären efter omfattande massprotester tog över och lovade att uppfylla rörelsens krav – något de naturligtvis inte har gjort. För att stoppa massprotester i Etiopien har Abiy Ahmed, premiärminister sedan 2018, gått från löften om demokratiska reformer till utökad repression och etniskt våld – vid årets slut rasade ett inbördeskrig i Tigray .

2019 var på ett sätt även det ett exceptionellt år, men det ramlade inte ner från himlen. Det var kulmen på ett decennium som hade upplevt stora kamputbrott. Global Peace Index beräknade att uppror runt om i världen har ökat med 282 procent de senaste tio åren. Generalstrejker ökade under samma tid med 821 procent. Enligt Center for international and strategic studies (en amerikansk tankesmedja) har antalet massprotester mot regeringar över hela världen ökat med i snitt 11,5 procent sedan 2009. 
Erfarenheterna sedan 2008-09 utgör delvis bakgrunden till nuvarande kris och den förra krisen. Dess effekter har format miljoner arbetare och ungdomar. Att känna till dåtidens typ av radikalisering och kamp är viktigt om vi betänker att vi nu har rört oss in i än mer djupgående störningar.
Kapitalismen har gått in i den här nya krisen med sina institutioner, partier och sin trovärdighet redan allvarligt underminerade, långt mer än för tio år sedan. Dess nyliberala ideologi har fått sig en ny än mer förödande törn. 

Om man tänker på kamp satte den första tiden med pandemin massrörelser på sparlåga. Det fanns dock en våg av spontana strejker i en rad länder som en omedelbar reaktion på pandemin. De första nedstängningarna tvingades ofta fram av arbetarklassen. Det som hände mycket tidigt i Italien med nationella strejker sågs som en varning av styrande klasser på många andra håll. Om de inte tog pandemin på allvar kunde de möta allvarligt motstånd.
Nedstängningarna hade en viss bedövande effekt. Det fanns en fruktan som ett resultat av covid-19, och pandemin exploaterades medvetet av de styrande för att slå ner på befintliga rörelser.
Det har ändrat sig sedan dess med en ny omgång kamp och massprotester i en hel rad länder. Stämningen har i många delar av världen ändrat sig dramatiskt jämfört med tidigare under året.
The Guardian kommenterade om förändringar i Europa när nya nedstängningar infördes under hösten: ”I ton och anda upprepade dessa meddelanden de i mars när chock och fruktan fick befolkningarna att samlas runt sina ledare och gå med på restriktioner okända utanför krigstider. Efter åtta månader är det ont om den sortens tillit och goodwill.”

På det stora hela har världs-kapitalismen fullständigt misslyckats i att kontrollera pandemin och det, tillsammans med krisens verkligt globala ekonomiska effekter, göder massilska i många delar av världen.

I de flesta fall har det ökade stöd de borgerliga ledarna och regeringarna fick i början till största delen gått förlorad och ersatts av förnyad ilska mot regeringarna. Ett av de tydligaste exemplen är Boris Johnsons regering som har störtdykt i opinionen, och nu rivs sönder av oenighet. Det finns några länder som har hanterat pandemin jämförelsevis mycket bättre än andra och har fått stöd från allmänheten, som Nya Zeeland och en del asiatiska länder. 
Det finns som alltid viktiga skillnader mellan olika länder. Så är alltid fallet, det finns ingen analys som passar alla länder över hela världen lika bra. Det viktigaste är dock att identifiera de viktigaste trenderna.
På det stora hela har världskapitalismen fullständigt misslyckats att kontrollera pandemin och det, tillsammans med krisens verkligt globala ekonomiska effekter, göder massilska i många delar av världen. Det är den dominanta trenden vad beträffar pandemin. 
Vi ser det i Israel där Netanyahus stöd har fallit dramatiskt och där koalitionen mellan Likud och det Blåvita partiet är på gränsen till kollaps. Det betyder att vi snart skulle kunna se det fjärde valet på två år i Israel. 
I Brasilien tog Bolsonaros popularitet ett skutt under sommaren. Den avgörande faktorn bakom det är dock regeringens nödutbetalningar till fattiga familjer. Det är nu miljoner som klarar sig tack vare dessa. Men i det senaste valet led de kandidater som stöddes av Bolsonaro en våg av nederlag. 

Latinamerika är bland de delar av världen som värst och mest brutalt har påverkats av såväl hälsokrisen som den ekonomiska krisen det här året. Det är ett av de områden med högst potential för allvarliga politiska och sociala omvälvningar under kommande period.
I många länder är det generellt så att när väl pandemin signifikant har knuffats tillbaka kommer nästan oundvikligen en ”räkenskapens tid” inom hälsoområdet, en känsla av att när kampen mot viruset är mer eller mindre under kontroll är nästa kamp att göra upp räkningen med de som utsatte samhället och hälsoarbetarna för detta. Men även i länder där virusvågen fortfarande pågår äger viktiga saker rum i hälsosektorn. Ta USA som exempel. Där har motståndet grott bland de sjukvårdsanställda. Antalet strejker, eller strejkhot, ökar på många ställen, till exempel i Philadelphia och New York.
Den här känslan av att ”ge igen” kommer att bli en bredare känsla i samhället i många länder efter pandemin, även om den inte tar sig samma uttryck överallt. En undersökning av två italienska professorer som tittade på bevis för protester och oroligheter vid tiden för 57 epidemier mellan digerdöden på 1300-talet och spanska sjukan 1918 kunde bara hitta fyra tillfällen när revolter inte följde på en pandemi. 
Opinionsundersökningar har avslöjat den känsla som finns i några länder. I Frankrike november 2020 väntade de sig en social explosion i landet under de närmaste månaderna. En undersökning i oktober avslöjade att över tre fjärdedelar av italienarna tror att det kommer att bli mer våld på gatorna den här vintern.
Naturligtvis kan det ta många olika uttryck och Italien har gett oss exempel på det. Pandemins andra våg och nedstängningens andra rond har lett till en ilska som exploderar på gatorna, men på olika sätt. I slutet av oktober och början av november bröt kravaller och demonstrationer ut i Neapel och sedan i dussintals andra städer. Samtidigt är det en viss ökning av strejker i Italien. Tisdagen den 8 december genomförde landets tre största fackliga centralorganisationer en landsomfattande strejk inom den offentliga sektorn.

Ett drag i världssituationen är å ena sidan hur snabbt explosiva kamper spontant kan bryta ut underifrån, och vid mer än ett tillfälle även tvinga fram tillfälliga reträtter och eftergifter. Men sedan finns det alltid en tröskel efter vilken svagheter i politisk medvetenhet och organisation allt tydligare börjar synas.
Avsnittet om Mellanöstern från ISA-kongressen i jan-feb 2020 förklarade vad som hände för tio år sedan: ”Runt tiden för den första revolutionära vågen 2010-2011 förklarade (vi) att massrörelserna inte kunde vara för evigt och att de skulle stöta på allvarliga utmaningar och reträtter på grund av bristen på ett äkta långsiktigt revolutionärt ledarskap. Men vi underströk också att trots vänsterns allvarliga svaghet i regionen skulle kontrarevolutionen inte bli långlivad och de revolutionära processerna måste återuppstå med förnyad och ännu mer långtgående uppror av arbetarklassen och ungdomen.” 
Det är vad vi sa förra året. Sudan, Algeriet, Libanon, Irak och Iran såg en ny revolutionär våg skaka regionen trots det faktum att frågan om ledarskap än inte är löst. Men om den frågan inte löser sig inom en nära framtid kommer arbetarnas rörelse att vara med om nya bakslag och stå inför risken av än allvarligare nederlag.

Som socialister står vi längst fram i kampen mot repression och för demokratiska rättigheter. Ökad statsrepression kan under vissa omständigheter betyda slutet på en rörelse eller i alla fall skjuta in rörelsen i ett hörn för en tid, något vi tydligt ser i Hongkong för närvarande.
Den alltmer tydliga roll som spelas av statsmaskineriet överallt för att hålla sociala relationer i schack är en reaktionär markering på systemets kris precis som de ökade ”regelbrotten” mot den borgerliga demokratin. Det kan ta sig olika uttryck, exempelvis tillväxten av olika metoder för digital mass­övervakning. Vi ser också hur krisen och pandemin har åtföljts av en tilltagande militarisering av samhället i den nykoloniala världen.
Å andra sidan finns det en revolutionär potential som kan släppas lös när de styrande går ett steg för långt i den riktningen. Nedmonteringen av demokratiska rättigheter eldar på radikaliseringen mot systemet och kan också vara början på rörelser, något vi har sett i ett antal länder i år, senast i Frankrike. Sista helgen i november gick en halv miljon människor ute på gatorna i fler än hundra demonstrationer i protest mot en ny säkerhetslag som kommit till för att stärka polisens makt. Detta just när Frankrike gick in i andra vågens covidutbrott.
En del av den lagen är till för att underminera möjligheten för vanliga människor och journalister att filma och identifiera poliser när de gör sitt jobb för att underlätta polisrepression. Samtidigt som den lagen godkändes i parlamentet lades en video ut på nätet som visade hur polisen misshandlade en svart musikproducent. Det slog genast tillbaka på Macron. Det utlöste en allvarlig politisk kris och tvingade parlamentet att delvis ta ett steg tillbaka genom att annonsera att man skulle skriva om lagen. 

I flera länder söder om Sahara – Uganda, Elfenbenskusten, Guinea – har protester under de senaste månaderna utlösts av valfrågor – valfusk, utestängning av oppositionskandidater från att delta i valen och förnyandet av de nuvarande styrandes mandat på ett icke-konstitutionellt sätt. Frågan om demokratiska rättigheter upptar en känslig och viktig roll, men det är långt ifrån den enda. 
Matpriser har ökat hela tiden under hela senaste halvåret. Några av de första folkliga mobiliseringarna efter finanskrisen 2008-09 var ”matupproren”, speciellt i Afrika. De provocerades fram av en global matprisökning, vilken senare blev en katalysator för revolutionerna i Mellanöstern och norra Afrika. 
Frågorna om köns- och etniskt förtryck samt miljökrisen är också vägar som radikaliseringen och kampen tar sig uttryck i den här perioden. 

För massorna betyder den här krisen framför allt ändlösa fasor.

Kamp och politisk radikalisering kommer inte att bli den här krisens enda resultat. För massorna betyder den här krisen framför allt ändlösa fasor. Pandemin och den ekonomiska krisen har allvarligt förvärrat den psykiska ohälsan. 
I allmänhet har pandemin och den ekonomiska depressionen knuffat fram, speciellt hos ungdomar, förståelsen kring att det är något fundamentalt fel med systemet som helhet och att så är fallet internationellt, samt att det här hör ihop med hur samhället organiseras internationellt. Vi såg hur dessa idéer tog sig uttryck i olika grad i den globala feministrörelsen och i ännu högre grad under de globala klimatstrejkerna 2019. 
Pandemin har förstärkt dessa intuitivt internationalistiska, antisystemidéerna hos ett växande skikt arbetare och ungdomar. Det har ännu inte kommit så långt som till att massorna dras till socialismen – men det är ett positivt steg på vägen. 

Det är också tydligt att pandemin har tydliggjort samhällets klasskaraktär för miljoner människor. Klassmedvetenheten, oberoende av hur låg den var innan – något som varierar från land till land – har i allmänhet ökat. 
New York Times kommenterade: ”Om USA fortsätter att snubbla sig igenom ytterligare en generationsdefinierad ekonomisk katastrof kan vi finna att ännu fler av dess arbetarklass kommer att se sig själva som ombud för förändring – och handling.” 
Medan vi kan göra historiska jämförelser med tidigare kriser måste vi understryka att det tredubbla gissel av en global ekonomisk kris, en global miljökris och en global hälsokris allt tillsammans med ett nytt kallt krig är oemotsvarat i mänsklighetens historia. 

De förändringar som den här situationen kommer att föra med sig i politisk utveckling och i miljoners medvetande kommer också att vara utan motsvarighet, och vi har bara sett en tidig början på den processen.