Global kamp mot högerns attacker på unga transpersoner och hbtq+-rättigheter

av Hazel Grinberg, Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer i USA) // Artikel i Offensiv

Runt om i världen riktas attacker mot hbtq+-rättigheter. Även om hbtq+-rättigheter ständigt är under attack har de trappats upp mot queerpersoner och särskilt unga transpersoner i takt med att extremhögern fortsatt har vunnit mark på många håll. Men de elev- och studentstrejker samt demonstrationer som har genomförts mot dessa attacker världen runt utgör viktiga steg framåt mot att bygga den massrörelse som behövs i kampen för hbtq+-rättigheter.

I USA och Storbritannien använder topparna allt oftare ”försvaret av familjen och dess värderingar” som en ursäkt för att försämra transbarnens hälsa och villkor.
I Brasiliens presidentval var attacker mot ”könsideologin” dominerande i Bolsonaros valkampanj, och i Italien – som nu styrs av den mest högerextrema regeringen sedan andra världskriget – är det hbtq+-personer som tillsammans med invandrare och kvinnor får skulden för den ekonomiska krisen.
När den globala ekonomiska krisen fördjupas behöver den härskande klassen syndabockar. Naturligtvis kan de aldrig erkänna att de bär ansvaret för det katastrofala läget. Men medan arbetarhushållen tyngs ner av levnadskostnadskrisen underblåser högern splittring och försöker ställa oss mot varandra. Allt oftare blir hbtq+-personer högerns måltavla.
Högern spinner lögnen om att de rättigheter som hbtq+-personer har vunnit har blivit ett hinder för förbättringar i samhället i stort. Sanningen är den rakt motsatta.

Det brasilianska presidentvalet resulterade i en seger för det socialdemokratiska Arbetarpartiets kandidat Lula och ett knappt nederlag för den högerextrema Bolsonaro.
På sin första dag (2019) som Bolsonaros minister för kvinnor och familj aviserade Damares Alvarez att ”det inte kommer att bli någon mer ideologisk indoktrinering av barn och tonåringar i Brasilien”, vilket riktades direkt mot de som ifrågasätter sin könsidentitet.
Bolsonaro försökte ständigt att förbjuda ”genusteori” och undervisning om transsexuella frågor i skolan. Även om Brasiliens högsta domstol hindrat denna strävan fortsätter attackerna att vinna stöd bland Bolsonaros väljare.
Queerungdomar, kvinnor och alla progressiva drog en enorm suck av lättnad när Bolsonaro förlorade. Men Bolsonaro, som fick 58 miljoner röster (49 procent), kommer att fortsätta på samma sätt för att stärka sin bas.
Kampen mot bolsonarismen är långt ifrån över.

I Ryssland kan de som påstås sprida ”hbt-propaganda” till samhällets invånare dömas till böter på upp till 400 000 rubel (över 67 000 kronor), en utvidgning från en tidigare lag som förbjöd vad regimen beskriver som ”hbt-propaganda” riktad mot barn.
Enligt parlamentsledamoten Alexander Khinstein är hbtq+-frågor att beteckna som en ”hybridkrigföring” mot ryska värderingar, som samhället och barn måste skyddas från.
Italiens nyligen tillträdda premiärminister Giorgia Meloni, som valdes efter en valkampanj mot flyktingar och för att skydda ”familjen”, står nu beredd att skära ned i stödet till hbtq+-personer och inskränka aborträtten.
I Storbritannien blev Liz Truss tid som premiärminister rekordkort, och hennes ersättare i form av den före detta finansministern Rishi Sunak (som är snudd på att vara miljardär) är inte bättre när det gäller hbtq+-rättigheter.
Medan Liz Truss förklarade sig vara en kämpe i ”kriget mot pk” (det påstådda ”politiskt korrekta förtrycket”) har Sunak ett mer subtilt tillvägagångssätt och hävdar att införandet av ett mer könsneutralt språkbruk ”raderar kvinnor”. Hans falska vädjanden till feminismen går också så långt att han säger att kampen för jämställdhet för transkvinnor är liktydigt med att upphäva ”några av de saker [ciskvinnor] har kämpat riktigt hårt för och rättigheter som är viktiga för dem”. För närvarande är konverteringsterapi förbjuden i Storbritannien när det gäller sexualitet, men inte könsidentitet.
Eftersom kvinnor drabbas oproportionerligt hårt av levnadskostnadskrisen i Storbritannien måste den feministiska och arbetarnas rörelse beslutsamt besvara den härskande klassens söndra och härska-taktik.

I ett Iran som nu skakas massprotester efter moralpolisen mord på Jina Mahsa Amini har regimens förtryck varit särskilt brutalt mot kvinnor, etniska minoriteter och hbtq+-personer. Massupproret på gatorna kräver lika rättigheter för kvinnor, men den feministisk kampen rymmer också sociala krav och har förenat alla förtrycka grupper mot regimen.
Det är bara en massrörelse som denna, som använder sig av klasskampstaktik och som vilar på enheten och solidariteten mellan olika grupper, som om den växer sig starkare har möjlighet att vinna frigörelse för kvinnor och arbetare samt avskaffa dödsstraffet för homosexualitet i Iran.
I 69 länder, varav nästan hälften (33) är afrikanska länder, är homosexuella relationer fortfarande kriminaliserat. I många fall är dessa lagar en kvarleva från kolonialtiden. Men över hela den afrikanska kontinenten tar aktivister strid mot dessa lagar genom att försöka ändra konstitutionerna, som i Kenya och Angola. Medan man i Angola lyckades revidera strafflagen är de brutala sodomilagarna Kenya och andra afrikanska länder fortfarande i kraft.
Det kommer att krävas mass­uppror för att störta dessa rester av det imperiala styret som dagens styrande använder för att upprätthålla splittring och kontroll.

För att bryta igenom den reaktionära och splittrande politiken måste arbetarorganisationerna anta en klar hållning och komma med i kampen för hbtq+-rättigheter.

Sedan Högsta domstolen i USA beslutade att upphäva den historiska domen Roe mot Wade som säkrade rätten till abort har Republikanerna lagt fram flera lagförslag i en rad delstater som inte bara riktas mot aborträtten, utan även mot hbtq+-rättigheter.
En av de mest ökända lagförslagen är Floridas ”Don’t Say Gay” och delstatens republikanske guvernörens krig mot ”woke-ideologin”, som möts av skolstrejker från elever som kräver respekt för sig själva och sina hbtq+-kamrater.
Nu har lagförslaget i Florida fått en nationell efterföljd i den så kallade ”Stop the Sexualization of Children Act”, som om den antas skulle förbjuda federala medel från att användas till sexualundervisning för barn.
Lagar som denna klumpar ihop utbildning om könsidentitet med pornografi och påstår sig skydda barn från onödigt sexuellt innehåll, när deras verkliga syfte är att använda människors okunskap om hbtq+-frågor för att sprida rädsla och splittra arbetarklassen, samt måla upp alla som kämpar mot dessa åtgärder som pedofiler eller som på annat sätt korrumperar barn.
Denna lögn används om och om igen av den amerikanska högern, som också har lagt fram lagförslag som kräver att transstudenter ska tävla i det idrottslag som tillhör det kön som tilldelades dem vid födseln. Vissa delstater, som Iowa, förbjuder dem helt och hållet från skolidrott.

Många ställen i USA har ”badrums­lagar” som kräver att eleverna använder badrummet för det kön de tilldelades vid födseln, och i Virginia får eleverna inte använda sina önskade namn och pronomen i skolan utan juridisk dokumentation av ett namnbyte. Lärarna måste informera föräldrarna om deras barn begär att få använda ett annat namn.
I Arkansas är könsbekräftande sjukvård för barn helt och hållet förbjuden, och enligt delstatslagen i Texas betraktas det som barnmisshandel. Men alla dessa attacker har mötts av kamp.
Även om dessa avskyvärda attacker mot transsexuella ungdomar, som görs i namn av att ”skydda barn”, riskerar att fördjupa homofobin inom vissa delar av arbetarklassen kan de också få motsatt effekt. Studenter och lärare runt om i USA, som är förfärade över attackerna på hbtq+-personer, har exempelvis genomfört flera protester mot lagförslagen i Texas, Florida med flera delstater.
Polariseringen går åt båda hållen; samtidigt som attackerna blir alltmer omfattande kan de också fungera som ”kontrarevolutionens piskrapp” som fördjupar radikaliseringen av transungdomar och studenter.

Runt om i hela världen inser fler och fler unga människor att de inte bara måste stå upp mot dessa lagar och trångsynta politiker, utan drar också slutsatsen att kampen för att skydda sina och sina kamraters rättigheter också är kamp för att avskaffa det kapitalistiska system som härskar genom skuldbeläggning och splittring.
De elev- och studentstrejker samt demonstrationer som har genomförts mot dessa attacker världen runt utgör viktiga steg framåt mot att bygga den massrörelse som behövs i kampen för hbtq+-rättigheter. Att kamprörelsen anammat en klasskampstaktik och strategi ger förutsättningar för att gå vidare mot större samordnade protestaktioner.
Men för att bryta igenom den reaktionära och splittrande politiken måste också arbetarorganisationerna anta en klar hållning och komma med i kampen för hbtq+-rättigheter; solidaritet behövs i kampen för vår kollektiva frigörelse.

ISA menar också att kampen behöver ett brett politiskt program.
Vi måste få slut på långa väntetider för könsbekräftande hälsovård genom offentliga satsningar på att rusta upp vård och annan välfärd, för avgiftsfri kollektivtrafik samt jobb och bostad till alla – låt de superrika och storbolag betala.
Det kommer aldrig att vara möjligt att fullt ut uppnå alla nödvändiga förändringar och mer därtill under kapitalismen där varje framsteg tenderar att bli tillfälliga och följas av nya upptrappade attacker, som i USA med upphävande av Roe mot Wade, eller i Ghana där man efter år av framsteg har föreslagit ett nytt lagförslag som kan innebära upp till tio års ”omvandlingsterapi” för homosexuella ghanéer.
Genom att koppla samman kampen för hbtq+-rättigheter med kampen för ett demokratisk socialistiskt samhälle kan vi befria mänskligheten från alla former av förtryck, diskriminering och exploatering.