Global kapitalism styr mot nya kriser

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

År 2020 liknade inget annat år i den moderna historien. Världen drabbades av den svåraste pandemin sedan den spanska sjukan 1918-20 och den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Samtidigt var antalet klimat- och väderrelaterade katastrofer rekordmånga.

Effekterna av de många och samverkande kriserna är inte övergående och enligt FN hotar 2021 bli det värsta humanitära krisåret sedan andra världskrigets slut på grund av den ökade fattigdomen, den fortsatta hälsokrisen och den fördjupade klimatkrisen. 
Världsekonomin krympte med 4,3 procent 2020. Raset var tre gånger större än under finanskrisens värsta år 2009. Antalet extremt fattiga i världen ökade med 120 miljoner människor. Utvecklingen rullades flera årtionden tillbaka.
Världshandeln krympte betydligt mer och de utländska direktinvesteringarna (FDI) nästan halverades. Pandemikrisen har förstärkt globaliseringens tillbakagång och stärkt tendensen till ekonomisk nationalism. 

Massiva stödinsatser, oemotsvarade i omfattning och kostnad, kunde dock förhindra att världsekonomin krympte än mer. Regeringar och centralbanker agerade med en stödpolitik på nästan 21,000 miljarder dollar, 24 procent av global BNP 2019, enligt en uppskattning av den svenska storbanken SEB. 
I likhet med 1930-talet har regeringarna och delar av kapitalistklassen känt sig tvungna att överge åtstramningspolitiken och budget­regler. Nya stödinsatser är dessutom på väg, trots växande underskott och skuldbörda.
Om regeringarna och centralbankerna i de rikare länderna har haft möjlighet att spendera över 10,000 dollar per invånare för att mildra krisens verkningar har de allra fattigaste länderna endast kunnat spendera 17 dollar per invånare. De tusentals miljarder som har pumpats in i ekonomin har dock inte lett till ökade investeringar och stimulanserna har heller inte varit särskilt gröna. Men de har dopat aktiekurser, vinster och förmögenheter.

Klyftorna i världen är nu större än någonsin och den ökade fattigdomen försvagar styrkan och varaktigheten i varje eventuell ekonomisk återhämtning.
Om vaccineringen lyckas hejda smittspridningen väntas den globala ekonomin att börja växa snabbt under årets sista sex månader. Men även om så blir fallet kommer den ekonomiska tillväxten att vara obalanserad, skulddriven och otillräcklig för att återskapa något slags global kapitalistisk jämvikt. 
En återhämtning kommer heller inte betyda att de skärpta geopolitiska konflikterna tar paus. Det nya kalla kriget USA-Kina är inte ett konjunkturellt fenomen, utan en strid om världsdominans – politiskt, ekonomiskt och militärt – som allt fler länder dras in i.
Protektionismen ökade redan innan krisen och till de tidigare åtgärderna för att skydda och stärka det egna landets kapitalism har nu lagts en rad nya; i form av stödpaket, stimulanser, lagar och statligt sponsrade kampanjer lika den ”köp amerikanska varor” som Joe Biden har lanserat. 

Coronakrisen har avslöjat kapitalismens oförmåga och profitjaktens förödande följder. Till det redan stora missnöjet har lagts den misslyckade smittbekämpningen, oförmågan att fördela vaccinet i enlighet med behov, och att på allvar påbörja den omställning som krävs samt de växande klyftorna. 
Dessa bidrar var för sig och gemensamt till att förändra medvetenheten i antikapitalistisk och socialistisk riktning samt förstärka den våg av global masskamp som inleddes år 2019, som fortsatte under förra året och som kan nå en ny nivå i år.