Globala skatteförändringar – kommer kapitalismen låta de rika betala?

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Varför förespråkar Internationella valutafonden (IMF), USA:s president Joe Biden och den brittiska högerregeringen samt många andra kapitalistiska institutioner och regeringar plötsligt höjda skatter? Kommer sådana åtgärder att lösa några av de ackumulerande problemen i den kapitalistiska ekonomin?

Följande förslag har på kort tid tillkännagetts:
• Den konservativa brittiska regeringen höjer företagsbeskattning från 19 till 25 procent under de kommande fyra åren.
• USA:s nya president Joe Biden föreslår en ökning av företagsbeskattningen från 21 till 28 procent, plus ökade skatter på de som tjänar mer än 400,000 dollar om året som en del av finansieringen av infrastrukturplanen på 3-4 biljoner dollar. Bidenadministrationen vill utöver detta att det sätts en global miniminivå för bolagsskatt.
• Internationella valutafonden (IMF) föreslår att de välbeställda och bolag som har varit ”pandemins vinnare” ska betala en extra skatt i solidaritet med de som drabbats hårt av krisen.

Hur stora politiska förändringar innebär dessa förslag? Här är en kommentar som illustrerar svaret:
”Jag fick häromveckan syn på en rubrik som tillkännagav att IMF varnar för nedskärningar i de offentliga utgifterna och på lån. Det fick mig att stanna upp. Efter omkring ett halvt sekel som förvaltare av den finansiella försiktighetens heliga låga sade IMF till politikerna i rika industrinationer att de inte behöver bekymra sig så mycket över tilltagande skuldsättning under covid-19-krisen. John Maynard Keynes dammades av och världen vändes upp och ner. (…)
Detta var IMF som talade… Samma institution som tidigare bara har gett samma enkla svar på alla ekonomiska problem: budgetnedskärningar, en mindre stat och/eller marknadsliberalisering. Ett svar som blev till ett Washington-konsensus eftersom det var i USA:s huvudstad som IMF hade sitt säte”, skrev Philip Stephens, Financial Times politiska chefredaktör, den 19 februari.
Det är också talande att dessa förslag i första hand kommer från samma partier och regeringar som startade den nyliberala vågen i de ”avancerade” kapitalistiska länderna, USA och Storbritannien på 1980- och 90-talet. Bidens plan innebär den första skattehöjningen i USA sedan 1993.

Vad är orsaken till detta? Med OECD:s ord: ”År 1980 låg företagsbeskattningarna runt om i världen på i genomsnitt 40,11 procent… Länderna har sedan dess insett vilken påverkan som höga bolagsskatterna har på näringslivets investeringsbeslut, varför genomsnittet nu, år 2020, ligger på 23,85 procent.”
Enligt OECD var skälet till de nyliberala skattesänkningarna för de rika att öka ”näringslivets investeringar”. I själva verket var attackerna på offentliga sektorns finansiering (av vilka dessa skattesänkningar var en del), tillsammans med lönesänkningar och försämrade arbetsvillkor, uttryck för kapitalistklassens klasskrig mot arbetarklassen med syftet att öka vinsterna.
Denna ”liberalisering” av marknadskrafterna uppnådde aldrig den stabilitet och tillväxt som skulle ge alla ett bättre liv, vilket var vad politikerna lovade. Istället ökade klyftorna i en rekordsnabb takt, välfärden slaktades och klimat- och miljökrisen – ett existentiellt hot – accelererade. Detta system ifrågasattes redan för omkring 20 år sedan av den proteströrelse som växte fram mot kapitalets globalisering.

Finanskrisen 2008-09, följt av den ”stora recessionen”, underströk systemets skörhet. Idéer som ”Tobinskatten” på finansiella transaktioner och liknande förslag från ekonomen Thomas Piketty återspeglade en växande insikt bland kapitalister och politiker om att något måste göras. En del miljardärer började förespråka höjda skatter och även IMF varnade för ojämlikheten.
Men ingen regering bröt mot mönstret. Åtstramningar för folken och miljarder åt de rika var 2010-talets medicin. Detta skapade våg efter våg av kamp och rörelser bland arbetare och förtryckta under årtiondets gång. Då det närmade sig sitt slut 2019 spred sig massrevolter över hela planeten, vilket har fortsatt sedan dess, med endast kortvariga avbrott när pandemin började.
Denna vändning i regeringarnas politik har därför följande grundläggande skäl: 
1) Den nyliberala ideologins fullständiga misslyckande under de föregående årtiondena med att stabilisera ekonomin.
2) Rädslan för missnöje och massrevolter underifrån, som ytterligare undergräver kapitalismen och dess politiska partier.

Pandemin och den kris som den utlöste spelade naturligtvis en viktig roll. Massiva statliga ingripanden blev nödvändiga i de flesta länderna för att undvika en total ekonomisk kollaps. Företag fick betalt för att inte gå i konkurs och även arbetare fick en del pengar, särskilt i USA, för att hålla uppe konsumtionen, som står för 70 procent av USA:s ekonomi. 
Krisinsatserna har följts av ökade budgetunderskott och växande statsskulder. Genomsnittsstatsskulden för G20-länderna ökade från 82,1 procent av BNP 2019 till 103,2 procent 2021.
”Utan dessa finansiella och monetära åtgärder skulle förra årets globala krympning ha blivit tre gånger värre. Detta skulle ha kunnat bli ytterligare en stor depression”, kommenterade IMF:s verkställande direktör Kristalina Georgieva.

OECD och G20-länderna har i över ett årtionde förhandlat för att hitta en global lösning på problemet med skattekonkurrens mellan regeringarna. 
Skillnaderna i företagsbeskattningarna är, trots att de har sänkts överallt, fortfarande stora: från Barbados (5,5 procent), Ungern (9 procent) och Irland (12,5 procent) till Frankrike (32 procent) och många afrikanska och latinamerikanska länder på omkring 35 procent. 
Det finns också de med noll beskattning, skatteparadis som Caymanöarna, Jersey, Förenade Arab­emiraten och andra.
NGO:en Global Alliance for Tax Justice uppskattar på sin hemsida att: ”Länder förlorar totalt över 427 miljarder dollar i skatteintäkter varje år på grund av företagsskattefusk och privat skatteflykt, vilket tillsammans kostar länderna motsvarande nära 34 miljoner sköterskors årslöner varje år – eller en sjuksköterskas årslön varje sekund”.
Skatteflyktscheman har avslöjats genom till exempel ”Panamadokumenten” som läcktes 2016, vilka visade inblandningen av välkända storbanker och storföretag. Företag gör i alla olika slags manövrar för att dölja omfattningen av deras vinster för att undvika beskattning. Skatteparadis är vidöppna för kriminella och pengatvätt.

Skattekriget mellan länder har länge beskrivits som en kapplöpning mot botten. Lägre inkomster för offentliga sektorn hjälper oundvikligen högerregeringar som vill genomföra nedskärningar och privatiseringar. USA hade en 35-procentig företagsbeskattning, men Trump och Republikanerna sänkte den till 21 procent 2017, precis under det globala genomsnittet. Den höjning som har föreslagits av Biden, till 28 procent, återställer därför bara till hälften av den föregående nivån.
EU har i Europa varit huvudredskapet för nyliberalismen, som tvingat igenom privatiseringar och avregleringar. Skattekonkurrens och andra slag av konkurrens har fortsatt inom EU. När EU-kommissionen beordrade Apple att betala 13 miljarder euro i skatter till Irland vägrade den irländska regeringen att acceptera det, med påståendet att Apple redan hade betalat ”den korrekta summan”.
Socialist Party (ISA på Irland) pekade på hur låga skatter för storföretag åtföljdes av skarpa åtstramningar för arbetare.

Den skattehöjning i USA som Biden föreslår antas öka de federala statsinkomsterna med 2-2,5 biljoner dollar, men eftersom det rör sig om en period som sträcker över 15 år är det en måttlig ökning. Det kan jämföras med värdet på USA-börsen, som uppgår till över 50 biljoner dollar.
Som en del av OECD:s skatteförhandlingar har Biden har skickat ut sitt förslag om en global omläggning av skatteprinciperna till 135 regeringar. Förslaget har fått positiv respons från Berlin och Paris, och ett slutgiltigt förslag antas vara färdigt till sommaren.
Förslaget inkluderar vad OECD benämner som två stöttepelare: 
1) en global miniminivå för företagsbeskattning på 21 procent och 
2) ett förslag om att multinationella storföretag bör betala skatt i de länder där den faktiska försäljningen sker. 
Det senare var ett no-go för Trump, som föredrog fortsatta skattesänkningar. Även om Bidens förslag innebär att Google eller Microsoft betalar mer i skatt i vissa länder är förslaget ett sätt att undvika så kallade digitala skatter på olika nivåer som regeringar har infört.

Ett globalt minimum skulle också öka skatteinkomsterna i USA då det skulle finnas färre anledningar att flytta högkvarteret utomlands av skatteskäl, samt för USA-företagsamhet utomlands som idag betalar 10,5 procent i skatt. 
Det finns ett starkt nationalistiskt element i Bidens skenbart ”globala” förslag. Andra nya politiska tillkännagivanden av Biden, som att ge staten en större roll och infrastruktursatsningar, utgör också en del i det nya kalla kriget med Kina.
De globala förslag som har lagts fram är väldigt blygsamma. Det är de rikare länderna som gynnas och de kommer inte göra något för att stoppa den globala ojämlikhetsökningen. Förslaget omfattar mindre än tio procent av de 2,300 företagen i OECD:s ursprungliga plan för globala skatter.
Bidens kortsiktiga popularitet som härrör ur hans stimulanspaket och de mer positiva prognoserna nyligen för USA:s ekonomi ger honom vissa fördelar. Den republikanska högern tillsammans med åtminstone delar av storföretagsamheten kommer inte desto mindre att vara emot hans plan.
Många regeringar kommer också att ha invändningar mot en global skattenivå, särskilt under en period av tilltagande nationalism bland kapitalister och politiska partier.

IMF:s förslag är också begränsade, även om de signalerar en kursändring. Det IMF föreslår är en tillfällig, begränsad skatt på supervinster som gjorts under pandemin.
Vitor Gaspar, IMF:s finanspolitiska chef, sade att ”Vaccinationer kommer sannolikt att vara det globala investeringsprojekt som ger den största avkastningen någonsin”. När så många har påverkats negativt av krisen kommer en ”solidaritetsskatt” på extraordinära vinster ha en ”symbolisk inverkan”, menade han.
Samtidigt som IMF också har kommit med positiva kommentarer om förmögenhets- och arvsskatter understryker både IMF:s och OECD:s förslag att alla åtgärder och statsutgifter kommer att vara tillfälliga – arbetare och fattiga ska inte vänja sig vid statligt stöd.

Alla åtgärder är tillfälliga under kapitalismen. Kostnaderna kommer till slut att läggas på arbetarna och de fattiga, inom landet och internationellt.

Höjda skatter beskrivs ofta som socialistisk politik av politiker och media. Och vi är naturligtvis för höjda skatter för miljardärer och storföretag, men vi varnar samtidigt för de begränsningar som finns med en politik som begränsas till skattehöjningar. 
I Bidens fall är positiva åtgärder som extra barnbidrag utformade ovanifrån. Budskapet är att ”presidenten tar hand om problemet, det behövs ingen demokratiskt organiserad massrörelse”. Alla åtgärder under kapitalismen är tillfälliga och det finns i detta fall till och med en uttalad tidsgräns för åtgärden: september eller december 2021.
Det finns, trots att Biden föreslår att denna förmån görs permanent, inga långsiktiga fördelar för arbetare i det stimulanspaket på 1,9 biljoner dollar som genomfördes i mars.
Storföretagen och de rika kommer inte att stillatigande acceptera höjda skatter. De kommer att hyra in tusentals skatteplaneringsexperter och de kommer att höja priserna eller sänka lönerna för att vältra över bördorna på arbetarklassen.

Sverige sågs under en period, omkring åren 1945-80, som en modell där höjda skatter och offentlig välfärd förbättrade arbetarnas livsvillkor. Men detta kom till ett slut eftersom skatterna inte förändrade den verkliga styrkebalansen i fråga om ekonomisk makt och ägande. 
Kapitalisterna kunde slå tillbaka därför att socialdemokratin stannade kvar inom kapitalismens ramar. En ”social marknadsekonomi” à la Piketty är omöjlig.
Det stämmer att relativt milda skattehöjningar skulle räcka för att betala för billigare bostäder, högre pensioner, anslag till skolor och sjukhus med mera. Men alla sådana åtgärder är tillfälliga under kapitalismen. Kostnaderna kommer till slut att läggas på arbetarna och de fattiga, inom landet och internationellt.

Den nyligen genomförda förändringen av politiken kan inte rädda kapitalismen ur systemets kris. Nationella spänningar och motsättningar, massiva skulder och risken för inflation senare kommer att lägga sig ovanpå alla de andra faktorerna som orsakar kriser för dettas system.
Socialister är inga hejaklacksledare åt politiker som höjer skatter. Vi stödjer positiva reformer och förändringar till det bättre för majoriteten, samtidigt som vi förbereder för kamp för att försvara och förbättra dem. Politikerna kommer sannolikt att under det kommande året stöta på problem när de vill avskaffa tillfälliga stödåtgärder för arbetare.
Vi förstår nödvändigheten av politiska partier av och för arbetarklassen, samt massbaserade, demokratiska sociala rörelser som kämpar för en förändring av systemet – att avskaffa kapitalismen och upprätta demokratisk socialism.
Beskattning av privata förmögenheter är för socialister inte tillräckligt; det är den lilla men mäktiga kapitalistklassens ägande av resurser och förmögenheter som måste attackeras. För att få verklig makt över ekonomin är ett förstatligande av storföretag och banker under demokratisk kontroll och styre av arbetarna och de fattiga i global skala nödvändigt.