Globaliseringen har fått ge namn åt flera viktiga ekonomiska
och politiska förändringar som följde i spåren av
världskapitalismens kriser 1974-75 och 1979. Efter dessa kriser
var kapitalistklassen tvungen att söka nya vägar till fortsatt
ekonomisk expansion och integrering av världens ekonomier.
Globaliseringen representerade en ny fas i kapitalistklassens desperata
försök att övervinna kapitalismens kriser och motsättningar.
Det är det internationella finanskapitalet som stått i spetsen
för globaliseringen. Finanskapitalets dominans kan åskådliggöras
i att omsättningen på den globala valutamarknaden är
tio gånger större idag än för 20 år sedan.
Handeln med varor och tjänster uppgår idag till 5 procent
av de totala valutaströmmarna över nationsgränserna, vilket
kan jämföras med drygt 30 procent för 20 år sedan.
Hedgefonder, ett okänt fenomen för 20 år sedan, är
idag en global aktör och en viktig orsak till varför världens
börser åker berg- och dalbana.
Globaliseringen är spekulativ per definition. Det är ingen
slump att alla de globala kriser som skakat kapitalismen sedan slutet
av 1980-talet har föregåtts av att spekulativa bubblor spruckit
och av valutakriser.
Den tilltagande spekulationen, den allt hårdare konkurrensen på världsmarknaden
och de ekonomiska obalanserna mellan länderna har medfört att
den globala kapitalismen idag kännetecknas av kronisk instabilitet.
Globaliseringens politiska uttryck blev nyliberalismen och en allt brutalare
regim på arbetsplatserna, vilket i sin tur har lett till såväl
rekordvinster som groteska klassklyftor och lönedumpning.
Det var aldrig en fråga om utan när globaliseringen skulle
föda sin egen motreaktion i form av massprotester, strejker och
uppror. Massprotesterna mot världshandelsorganisationen WTO:s möte
i amerikanska Seattle i december 1999 blev historiska. Efter Seattle
följde nya massmobiliseringar varje gång som de globala kapitalisterna
och deras politiska representanter skulle mötas.
Det politiska uppvaknadet och de antikapitalistiska stämningar som
Seattle 1999 representerade blev till en faktor som inom loppet av några år
kunde samla miljoner människor till demonstrationer (bland annat
Göteborg 2001) och sociala forum som förändrade samhällsklimatet.
De allt starkare antikapitalistiska stämningarna var mindre en organiserad
rörelse och mer ett uttryck för en ny medvetenhet om den globala
kapitalismens orättvisor.
Det växande motståndet mot kapitalism och imperialism växte
sedan över i jätteprotester mot USA:s Irakkrig. Det globala
antikrigsrörelsen är, som New York Times skrev 2003, ”världens
andra supermakt”.
Kapitalisterna och deras regeringar gjorde emellertid allt för att
kriminalisera de antikapitalistiska protesterna. Statens repression gick
så långt att polisen sköt skarpt mot demonstranter i
Göteborg 2001 och dödade en demonstrant vid protesterna mot
G8-mötet i italienska Genua samma år. Repression följdes
av försök att splittra protesterna genom att tala om ”goda” och ”dåliga” demonstranter,
inte minst efter Göteborg 2001 och Genua samma år. God hjälp
fick etablissemanget av dem som likt Susan George från Attac felaktigt
hävdade att Antikapitalistmarschen bar ansvaret för våldet
och polisövergreppen i Göteborg 2001.
Bristen på politik, organisation, interndemokrati och en medveten strävan att vinna stöd bland arbetare gjorde att det som kunde ha bidragit till framväxten av nya antikapitalistiska partier inte kunde ta ett nytt steg framåt efter många demonstrationer och stora sociala forum. Men motståndet mot USA:s krig och den väldiga mobiliseringen mot G8-mötet i Skottland 2005 tillsammans med dagens arbetarkampen visar att fröet gror till nya globala antikapitalistiska massrörelser och kämpande arbetarpartier med socialism som mål.
