FILM |
| Titel: Good night, and good luck. Regi: George Clooney. I rollerna: David Strathairn, Patricia Clarkson m fl. |
Svartvit, inte en enda scen utomhus, kärlek och död som bara skymtar förbi i historiens utkanter – kan det vara en Hollywoodfilm? Kanske. I George Clooneys Good night, and good luck är ärendet ett annat än att bara underhålla biopubliken.
Filmen berättar om Edward R Murrow, den journalist som vågade göra det som ingen annan tordes i femtiotalets USA: ifrågasätta kommunistförföljelsen, personifierad av senator McCarthy. Filmen berättar om hur CBS som enda tevekanal vågar granska marinkårens grundlösa avskedande av en soldat, vars far haft kommunistsympatier. Scener med David Strathairn i rollen som Murrow och de andra skådespelarna varvas med autentiska reklam- och journalfilmer – så kommer det sig att Joseph McCarthy så att säga kan spela sig själv.
Hollywoodfilm?
Som Hollywoodfilm är Good night, and good luck så ovanlig
att den kanske inte är någon Hollywoodfilm i andra avseenden än
att den är producerad av Warner. Här finns ingen ytlig dramatik – spänningen är
hela tiden lagd under ett raster av artiga femtiotalskostymer, yes sir
och lågmälda samtal. Den enda kärlekshistoria som skymtar
fram ligger också den i bakgrunden och ska snarare illustrera CBS
omöjliga personalpolitik än slå an den romantiska strängen
hos biobesökarna.
Ö
ver hela historien och i varje scen vilar en bedräglig oskuldsfullhet.
Det här är femtiotalet, televisionen är, med dagens ögon,
ung och allvarlig. De välskräddade medarbetarna på CBS
har sina fruar hemma i de amerikanska förorterna, alla kedjeröker – men
det är okej, för reklamfilmerna för cigaretter riktar
sig till högutbildade, välinformerade amerikaner. Murrows vapendragare
Friendly, spelad av Clooney själv, sitter under Murrows skrivbord
sändningarna igenom, för att kunna meddela honom när kameran
går med en lätt klapp på det välpressade byxbenet.
Allt detta, oskuldsfullheten och naiviteten – och det är säkert
ett genomtänkt grepp av Clooney – förstärker mcCarthyismens
absurditet. Vad skulle dessa människor kunna göra Amerika för
skada, tänker vi där vi betraktar dem i deras tillvaro i en ännu
löftesrik amerikansk kapitalism. Kommunistinfiltratörer – de
måste skoja!
Yttrandefrihet
Vilka politiska åsikter Murrow och hans team än har hör
det inte hit – det är filmen nogsam med att betona. Vad som
däremot hör hit är deras försvar av åsikts-
och yttrandefriheten, vilket känns brännande aktuellt ifråga
om samtidens USA och andra västerländska länder – däribland
Sverige – där den hotas av”kriget mot terrorismen”.
I filmen säger Murrow ”Vi kan inte försvara frihet utomlands
om vi överger den på hemmaplan” – den repliken
hade kunnat fällas idag av vilken Chomsky eller annan amerikansk
vänsterintellektuell som helst.
Murrow, som också ledde glättiga soffprogram, kritiseras i
filmen för att vilja göra tevemediet för allvarsamt. ”Folk
vill bli underhållna!” hette det, och heter det fortfarande,
på samhällsinformationens bekostnad. Men Murrow försvarar
sig:
”Om de har rätt och det här instrumentet inte duger till något
annat än att underhålla, roa och förolämpa, då flimrar
televisionen redan nu och slaget kommer snart att vara förlorat.
Det här mediet kan undervisa, det kan upplysa och, ja, det kan till
och med inspirera. Men det kan göra så bara så länge
människor är beslutna att använda det för dessa syften.
Annars är det nätt och jämnt sladdar och ljus i en låda.”
Som en tvåtusentalets tevetittare är det svårt att låta
bli att känna en längtan efter en Murrowsk tevegestalt, som
tar sitt uppdrag på allvar och i slutet på varje program
fixerar tittaren med allvarsam blick och säger ”Good night,
and good luck”.
Ulrika Waaranperä
