Göteborg 2001: När staten slog ner massrörelsen

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Då det är 20 år sedan Göteborgshändelserna den 14-16 juni återpublicerar vi denna ögonvittnesskildring av vad som faktiskt hände under dessa dagar, som innehåller många lärdomar om statens verkliga roll – vilket är av särskild vikt idag. Artikeln utkom första gången i Offensiv # 1204 för 5 år sedan.

För oss som var med är det något som vi aldrig kommer att glömma och fortfarande sitter händelsekedjan fast inpräntad i minnet.
Göteborg 2001 var en total katastrof för den borgerliga demokratin. Det statliga ingripandet var hårsmånen ifrån att beröva en ung person livet, lyckades spärra in ett stort antal unga bakom galler samt döda en spirande proteströrelse. I den fortsatta kampen för social rättvisa behövs dessa lärdomar. Statens kärna är repressiv och när makten utmanas kommer de demokratiska rättigheterna att väga lätt – detta måste tas med i beräkningen av de rörelser underifrån som vill fortsätta.
Med glädje, men också med stor saknad, slår det mig när jag börjar bläddra i mina gamla mappar, hur fantastiskt föreningslivet var. Det hade naturligtvis föregåtts av månader, ja år, av förberedelser. Hundratals människor deltog i mängder av möten, ställde upp med matlagning, som bovärdar, demofunktionärer och allt därtill. I denna levande organisation/nätverksmiljö fanns så klart olika politiska uppfattningar. Ibland behövdes öppna debatter, och utifrån dessa diskussioner togs organisatoriska steg utan att det gemensamma samarbetet avstannades för den sakens skull.

Nätverket Göteborg, med sin bas i Folkrörelsen mot EU, KPML(r), Vänsterpartiet och Socialdemokratiska EU-kritiker samlades till parollen Sverige ut ur EU. Detta uppfattades med rätta som nationalistiskt. Det bubblade fram en antiglobaliseringsrörelse som namnet till trots var väldigt internationell. Med globalisering åsyftades kapitalets globalisering, handel och produktion och framför allt hade finanskapitalet diskrediterat sig självt flera gånger åren dessförinnan. 
År 1999 hade protesterna varit så stora att WTO-toppmötet i Seattle hade stängts ner en halv dag. I slutet på 1990-talet bildades Attac i Frankrike med bland annat stora protester vid EU-toppmötet i Nice år 2000. Rörelsen spred sig internationellt och tog fart i Sverige 2001. Det var inte jättestort här, men ett viktigt inslag som fick igång hela samhällsdebatten med krav på en internationell skatt på valutatransaktioner.
För att mer betona den internationella kampen bildade Miljöförbundet Jordens Vänner, Syndikalisterna och Fältbiologerna nätverket Göteborgsaktionen, som kom att bestå av 80 organisationer, däribland Rättvisepartiet Socialisterna (RS). Syftet var att organisera en riktigt stor demonstration vid det toppmöte som EU skulle ha i Göteborg den 15-16 juni. På den tiden hade EU toppmöten i det land som för tillfället var ordförandeland – ett demokratiskt inslag som avskaffades då det gav människor möjlighet att just protestera. 

För en stor folklig uppslutning krävs också kunskap. Göteborgsaktionen gav ut flera nummer av en kampanjtidning under våren 2001 fulla med argument. Huvudkraven var Nej till militarisering av EU, Nej till rasism och fästning Europa, Nej till grundlagsstiftning av den nyliberala politiken i EMU, samt Gör inte offentlig sektor och miljö till handelsvara. 
Det är nästan kusligt att 20 år senare se hur rätt vi hade. Hur välfärden – efter att den svenska staten i allians med EU och den amerikanska säkerhetstjänsten slagit ner den gryende proteströrelsen – kastades in i en vansinnesfärd av privatiseringsrally utan säkerhetsbälte. Tommy Lindqvist skrev om Schengen i kampanjtidningen:
”Det innebär att den öppet flyktingfientliga politiken från exempelvis FPÖ i Österrike blir en del av den svenska. Med Schengen förstärks EU:s bokstavligen högre murar mot omvärlden”, och konstaterade att av 142 artiklar i Schengenavtalet handlade 138 om kontroll av befolkningen. De fyra artiklarna om slopade gränskontroller är numera som bekant historia.

Statens kärna är repressiv och när makten utmanas kommer de demokratiska rättigheterna att väga lätt.

När det under våren stod klart att USA:s president George Bush ämnade besöka Göteborg hettades frågan upp ytterligare. RS föreslog att Göteborgsaktionen skulle ordna en Bush not Welcome-demonstration den 14 juni, dagen innan toppmötesstarten. Ett liknande initiativ hade tagits av KPML(r). 
Efter en del diskussioner slogs initiativen samman och den linje vi drev fick majoritet: att inte bara ha antiimperialistiska paroller, utan att ta upp allt som Bush personifierade (abortmotstånd, gåvor till de rika, miljöhot, dödsstraff – det här var innan den 11 september och de följande krigen). Bush Not Welcome-demonstrationen gjorde att nätverket kom ut till bredare ett folkskikt på västkusten.
Utöver dessa tre stora demonstrationer fanns mängder med aktiviteter som musikfester och mindre aktioner. Attac hade konfrontativ dialog med politikerna som var en form av paneldebatt. Under flera veckor i förväg hade Göteborgsaktionen kontor i ett lagerhus där det även fanns ett Indymedia-center. Fritt Forum var ett alternativt ”toppmöte” fyllt med seminarier från organisationer och gräsrötter. 
Göteborgsaktionen hade planerat en motkonferens som skulle ha hållits på Hvitfeldtska gymnasiet. Kommunen samarbetade med demonstrationsnätverken och hyrde ut 16 skolor med 9,000 övernattningsplatser. 3,900 övernattningspass såldes (för 35 kronor per natt) – innan helvetet brakade loss.

Var vi helt oförberedda på det polisvåld som väntade? Ja och nej. Hundratals, kanske tusentals, vänsteraktivister diskuterade på en förhållandevis hög nivå många veckor i förväg kring olika taktiker för demonstrationer. Det hade hållits träningar i ickevåld. Det hade pratats om att symboliskt gå mot Svenska Mässan, där EU-toppmötet skulle äga rum, men att inte försöka tränga sig igenom några avspärrningar då det inte var läge för något ”Seattle”. 
En grupp som kallade sig Ya basta/vita overallerna ville genom att klä på sig skyddsutrustning gå längre och ta emot polisslag för att symboliskt visa hur EU stänger folket ute. Antifascistisk Aktion mobiliserade också, med Godzilla som varumärke, fortfarande på ett symboliskt plan. 
Vi hade fått en viktig förvarning som diskuterades mycket. Under Ekofin-mötet (för EU:s finansministrar) i Malmö den 20-22 april möttes demonstranterna av brutalt polisvåld och 300 greps. Polisen jobbade redan då utifrån idén om att det fanns några sorts yrkesdemonstranter som det var rätt att puckla på så mycket det bara gick. 
Men samtidigt var ingen beredd på nivån av polisvåld. Polisen använde också metoder som aldrig förut beprövats samt grävde upp metoder från urtiden – skarpa skott mot demonstranter hade inte använts av statens beväpnade styrkor på 70 år. I Ådalen var det soldater, i Göteborg poliser.

Efter månader av dialog mellan polis och demonstrationsnätverk kommer så den första demodagen, den 14 juni, och statens första drag blir att slänga en atombomb på allt vad samförstånd och göteborgsanda heter. Utan någon som helst förvarning byggdes en 800 meter lång ringmur av containrar runt Hvitfeldtska gymnasiet där 500 aktivister bodde och där också Motkonferensen skulle hållas. Tidpunkten sammanföll med att George Bush plan landade på Landvetter. 
På en presskonferens säger polischef Håkan Jaldung att ”Nästan alla är misstänkta för förberedelse av olika brott, som skadegörelse och grov misshandel” (SvD den 15 juni, återfinns i Göteborgskravallerna och processerna). Representanter för Göteborgsaktionen och Attac lyckas ta sig in och medlade mellan polisen och de chockade demonstranterna som ändå ryggmärgsmässigt upprättat ett stormöte för att ta gemensamma beslut och hålla ihop. 
Just som en överenskommelse hade nåtts, där de instängda skulle få släppas ut mot att de låter sig visiteras, fick den närvarande polisstyrkan sitt mandat indraget. På kvällen kördes de instängda iväg i bussar. En av dem, Per-Anders Svärd, berättade för tidningen Internationalen att: 
”Vi bussades ut till polishuset på Skånegatan. Väl där fick vi sitta kvar i bussarna. Vi satt hela natten, och det enda vi fick att äta var vatten och hårt bröd. Vi hölls i exakt tolv timmar, som är längsta lagliga tid, tre timmar på marken, nio sittandes i en buss. De som var under 18 år hölls lika länge, trots att de måste släppas efter klockan sex” (återfinns i Göteborgskravallerna och processerna).

Av de över 900 personer som greps eller omhändertogs mellan den 14-16 juni greps 459 i samband med Hvitfeldtska. Skolan var stängd i 1,5 dygn. Inga vapen hittades. På samma sätt fortlöpte följande dagar. 
Lika bisarrt som skrämmande var när folk greps på gatan för att de var klädda i svart eller stängdes in på Viktoriabron, när fredliga demonstranter under vapenhot tvingades ligga i pyjamas med huvudet ner i matrester på asfalten i timmar (Schillerska), när 500 demonstranter omringades i flera timmar tills deras beslutsamma ickevåld fick poliser att göra myteri (Järntorget), när festen i Vasaparken angreps av nazister och poliser, vilket slutade med stenkastning från långt avstånd och polisens beskjutning av tre demonstranter – i var och en av händelserna startades det hela med polisens våldsamma upplopp. I de flesta fallen var polisvåld det våld som förekom. 
Gatstensregnen på Götaplatsen var visserligen så täta att det nästan svartnade och vandaliseringen av Avenyn lika intensiv, men även denna totala urballning av maskerade vandaler föregicks av oprovocerade och oannonserade våldsangrepp in i Antikapitalistmarschen på Berzeliigatan.

Om polisingripandena vid EU-toppmötet var Kafka-lika, var rättsprocesserna efteråt sju resor värre. 100 personer åtalades för våldsamt upplopp. När ett 50-tal hade dömts av tingsrätt och hovrätt var straffen 17 gånger hårdare än någonsin tidigare vid något toppmöte – en del hade fått 4-5 års fängelse i första instans, andra 2 år varav de allra flesta inte hade kastat något – med motiveringen att det förelåg ett hot mot demokratin och mot EU-toppmötet. 
Till exempel fick en 20-åring avtjäna ett 2,5 år långt fängelsestraff för att han vid fel tidpunkt hade viftat med armarna – han hade inte själv deltagit i något upplopp. 
Medan det svenska rättsväsendet satte världsrekord i straff mot demonstranter (motsvarande ”brott” vid EU-toppmötet i Nice gav 1 månads fängelse) dömdes inte en enda polis. Polisen som sköt Hannes Westberg i ryggen så att han nästan förlorade livet dömdes inte, men Hannes åtalades och fälldes för stenkastning. Filmen som användes som bevis var manipulerad, vilket SVT:s Uppdrag Granskning bevisade: 25 klipp på 3 minuter och pålagt ljud som inte fanns där.
När den armviftande 20-åringens försvarsadvokat Stig Centervall begärde att få se polisens filmer ”fanns det inga”, men när polisen skulle sätta dit en annan person fanns det tydligen visst filmer från samma tillfälle och så vidare.
Åklagare Thomas Ahlstrand berättade att åklagare från hela EU samlades två dagar efter toppmötet för att göra upp sin strategi: upploppen var planerade och med syfte att ”stoppa eller störa EU-toppmötet” och att åtala varje brott inte som en enskild händelse, utan som ”en del i ett större sammanhang” (GP den 16 juni 2002). Redan den 17 juni hade justitieminister Thomas Bodström uttalat att kravallerna är ”ett hot mot demokratin, mot alla partier”. 
Överhuvudtaget var polisingripandet politiskt sanktionerat. Socialdemokraterna kom med blommor till polisen den 17 juni. Inte ens vänsterledaren Gudrun Schyman kritiserade polisen när hon talade på en av de stora demonstrationerna, utan fördömde enbart ensidigt de demonstranter som hade kastat sten.

Rättvisepartiet Socialisterna var arrangörer av Antikapitalistmarschen som efter överenskommelse med vakthavande befäl gick några hundra meter ner för Berzeliigatan på morgonen den 15 juni, och stannade vid polisavspärrningarna. Redan till nummer 454 av Offensiv med framsidesrubriken Sanningen om Göteborg hade vi samlat in en stor mängd vittnesmål som samstämmigt visade att polisen först gick till angrepp och stod och slog mot demonstranter uppträngda mot en vägg.
Senare fick Tord Björk i uppdrag av Demokratinätet att göra en fördjupning om Antikapitalistmarschen och kom fram till samma slutsats. Den flaska som först kastades, flera minuter efter att polisvåldet hade startat, kastades i riktning bort från toppmötet och även den senare kravallen rörde sig i riktning bort från Mässan/toppmötet. 
I den statliga utredningen Göteborg 2001 (SOU 2002:122) framgår att av de 2,500 tjänstgörande poliserna som var stationerade i Göteborg var enbart en trupp på 20 (utan kontakt med polisledningen) avsatta för Antikapitalistmarschen, trots att polisen var väl informerade om planerna och att läget var extremt känsligt efter Hvitfeldtska. 
SOU:n leddes av Ingvar Carlsson (även Ulf Adelsohn ingick). Föga överraskande var slutsatsen att polisen behöver fler sorters vapen och att maskeringsförbud skulle införas. De kritiserade enbart polisen för att ha varit dåligt samordnade och att de använde sexistiskt och rasistiskt språkbruk, men inget om våldet. 

När vi demonstranter kom hem från toppmötet möttes många av kalla handen. Mediarapporteringen hade gett allmänheten en helt förvriden bild. Det tog ett halvår innan den nyanserades något. 
De tre stora demonstrationerna samlade 15,000, 20,000 samt 25,000 deltagare. Symptomatiskt nog, som Offensiv konstaterade direkt, fanns inget våld under dessa höjdpunkter och det berodde på att polisen höll sig i bakgrunden. Men det statliga nedslaget lyckades slå ut många organisationer eller lösare nätverk och det rådde en verklig backlash ett bra tag efteråt. 
Organisationsstrukturer, egna/oberoende media och förståelse av statens sanna natur behövs för att lite bättre kunna stå emot när repressionen kommer. Demonstrationerna visade också att öppna massaktioner har större möjlighet att stå emot än individuella aktioner och att ett gemensamt lugnt politiskt agerande kan knäcka testosteronfyllda poliser, samtidigt som det alltid är viktigt att appellera utåt åt arbetare som ännu inte har tagit det aktiva steget att organisera sig. Det polisvåld som idag drabbar ”aktivister” kan lika gärna drabba dig imorgon när du strejkar för bättre villkor. Därför måste vi alla hålla ihop.