Göteborg2001 – tre dagar som skakade Sverige

Tre dagar som skakade Sverige, så kan man beskriva de junidagar som för fem år sedan skrev historia. Inte sedan nästan 70 år hade statliga kulor skjutits mot demonstranter.
50 000 demonstrerade sammantaget men regeringen använde sig av staten för att slå ned en växande radikalisering.

Vad var det egentligen som hände i Göteborg 2001? För de som inte var där kan det vara svårt att veta då det första offret var sanningen. Regeringen använde sig av polisen och den borgerliga pressens hänsynslösa lögnapparat för att slå ned en växande radikalisering.
Efter protester världen över hade turen kommit till Göteborg då Sverige stod ordförandeland för EU. Demonstrationerna var väl förberedda sedan ett år i förväg av över hundra organisationer. Det var en fantastisk uppslutning i de tre massdemonstrationerna som tillsammans samlade 50 000, något som inte syntes i media.
Första demonstrationen, kallad Bush Not Welcome, arrangerades av ett nätverk som Rättvisepartiet Socialisterna tagit initiativ till. Det var första gången någonsin som en amerikansk president satte sin fot på svensk mark och de 15 000 som slöt upp i demon såg det som en oehörd provokation. Att Bush junior var den mest högervridna av USA-imperialismens presidenter var redan världskänt. Plakaten riktade sig mot krigsrustningen, miljöpolitiken i oljebolagens intressen, attackerna mot fattiga, kvinnor och fackföreningar o s v.

Skrota EU

Fredagens demonstration, arrangerad av Nej till EU-rörelsen, samlade ännu fler, 20 000. Tyvärr så hade demonstrationsledningen en nationalistisk linje under parollen”Sverige ut ur EU”. RS paroll var ”Skrota EU – för en socialistisk värld”. Internationalismen gjorde sig främst gällande i lördagens allra största demonstration, med 25 000 deltagare, arrangerad av nätverket Göteborgsaktionen.
Men varifrån kom då kravallerna som de flesta förknippar med EU-toppmötet? Redan på torsdagsmorgonen strax efter kl 11, sex timmar innan den första demonstrationen skulle starta, omringade kravallpolis Hvitfeldtska gymnasiet. Detta sammanföll tidsmässigt med att George Bush landade på Landvetter. Åklagaren hade godkänt en husrannsakan av skolan på grundval av att det sas att någon påstods ha sett vapen där. För första gången i världshistorien användes taktiken att göra en husrannsakan genom att använda en 800 meter lång mur av containrar runt skolan. Några vapen har än idag inte hittats.
Nu ska man veta att Hvitfeldtska gymnasiet inte var vilken skola som helst. Kommunen hade upplåtit lokalerna för övernattning åt 600 demonstranter, konferenslokaler för motkonferensen, Göteborgsaktionens infocentral och sjukstuga. Här hade folk sina politiska material och personliga tillbehör. Omringningen var en total chock och överraskning för alla demoarrangerande organisationer och en smocka i ansiktet på flera månader av samtal mellan dessa och polisen.

Polisen planerade storma

Oron växte då polisen sa att de skulle utföra en stormning och gick ut i radio med att Sahlgrenska sjukhuset skulle förbereda sig på att ta emot skadade. Kl 15 började demonstranter göra sittblockader för att stoppa fler poliser att köra fram bussar. Polisen svarar med ett våldsamt anfall med polishästar och kravallpolis. Detta sker alltså innan EU-toppmötet ens börjat, ingen demonstration avgått och inte en gatsten har kastats. Redan här drar media igång sin jakt med rubriker som ”Det råder fullt krig” och ”slaget om Vasaparken” (Göteborgs-Tidningen).
I detta läge föreslog RS de andra i ledningen för Bush Not Welcome att hela demonstrationen skulle avslutas med att gå upp till skolan för att folk skulle se vad som hänt och protestera mot det. Det fick vi inte majoritet för, men efteråt följde ändå ca 3 000 personer med upp till containeravspärrningen. Uppmuntrade av stödet på andra sidan muren lyckades några av de instängda fly genom att hoppa ned i folkmassan. Den bistra summeringen av dagen blev dock 500 gripna och 93 anhållna.
Fredagen den 15 juni kom cirka 4 000 demonstranter till Göteborgsaktionens protestmöte redan vid 9-tiden på morgonen i samband med EU-toppmötets inledning. Många var utmattade efter polisens belägring av Hvitfeldtska gymnasiet dagen innan. Vi lyssnade på tal av bl a en norsk småbrukare och Medka Patkar, bondeledare från Bangladesh. Mest gensvar fick Tord Björk, Göteborgsaktionen, för svidande kritik av polisens agerande dagen innan.
RS-medlemmen Mattias Bernhardsson, Elevkampanjens dåvarande ordförande, besvarade i sitt tal medias beskrivning av de inspärrade som terrorister med orden ”De enda terroristerna här idag är de poliser som slår med batonger och de politiker som beslutar om nedskärningar”.

Antikapitalistmarschen

Därefter startade Antikapitalistmarschen, arrangerad av Rättvisepartiet Socialisterna och norska Internasjonale Sosialister. Vi ville ge ett fredligt, bestämt politiskt alternativ till de riskfyllda initiativ som planerades av anarkister, med målet att komma så nära avspärrningen vid Svenska Mässan som möjligt. Polisen kände till våra planer, vi hade haft tre träffar med dem i förväg och kontakt samma dag.
”The Schengen wall – let’s make it fall”, ”Länge leve massprotester – vi ska störa deras fester”, löd ett par av de mest populära slagorden. Funktionärerna hade inga problem med att få den fredliga demonstrationen att stanna upp framför polisens sköldar.
Plötsligt, utan någon förvarning, dök en våldsam polisstyrka upp från ett garage in i sidan på demonstrationen och från den andra sidan kom ridande polis. Demonstrationen delades i två delar. Den bakre utgjordes av anarkister, som polisen gick hårdast på. De försökte till en början försvara sig genom att hålla ihop med armkedjor. Efter hundbett och batongslag blev det reträtt bakåt upp mot Götaplatsen. Det följdes av ett häftigt motangrepp från anarkisterna. Gatstenar haglade.
Vid denna tid lyckades Rättvisepartiet Socialisterna med hjälp av CWI-kamrater från Belgien lugna ned och säkra situationen för de instängda i den främre, ”röda” delen av marschen.
Bara cirka femtio personer deltog i den massiva kravall som startade på Avenyn. Skyltfönster krossades nästan systematiskt på båda sidor av Avenyn, längs en sträcka av flera hundra meter. Denna vandalisering var förkastlig och helt kontraproduktiv.

Bro avspärrades

Polisen var sedan på jakt efter personer som deltagit i kravallerna och försökte först gå in på seminarieområdet Fritt Forum men stoppades av ett tusental personer. Därefter spärrade polisen av en av broarna till Fritt Forum, Viktoriabron, på båda sidorna och de som råkade befinna sig där fördes bort i bussar till häktesburarna i Kviberg.
Senare på kvällen hölls en Reclaim the city-fest i centrala Göteborg. Den attackerades av nazister men fortlöpte lugnt och hundratals dansade och festade till musik. Efter en stund anländer polisen och slår en ring runt festen. De gör sedan små attacker med vevande batonger. De som sätter sig ned får motta sparkar och slag för att sedan pressas upp mot universitetet. Provocerade av polisen gör ett antal festdeltagare då ett utfall mot polisen. Några kastar flaskor och stenar, en polisman träffas i huvudet. Poliserna avfyrar några skarpa skott, utan varningsskott, folkmassan flyr. Alla utom en ensam kille som stannar kvar, tar upp en sten och kastar, den landar långt från polismännen. Hannes Westberg böjer sig ned efter en till sten då han skjuts av polisen.

Tre skottskadades

Totalt skottskadas tre personer och många andra hade bara tur som inte blev träffade då polisen sköt rakt in i en flyende folkmassa. En fotograf var bara centimetrar ifrån att träffas i huvudet.
Dagen efter att polisen skjutit demonstranter och skadat hundratals rådde det en spänd stämning. Man visste inte hur det gått för Hannes Westberg eller vad polisen skulle ta sig till. Polis och gränspolis hade stoppat tusentals från att ta sig till Göteborg. Ändå blev denna demonstration den största, 25 000 samlades vid Linnéplatsen.
Det blev en sista massiv och fredlig styrkeuppvisning. Alla tre massdemonstrationer genomfördes utan att en enda sten kastades. Mycket pekar på att polisen hade förberett en våldsattack även på lördagens massdemonstration, mot den anarkistiska avdelningen i demonstrationen (se vittnesmål i Erik Wijks bok Orätt). Men eftersom demoledningen flyttat om tågordningen misslyckades denna polistaktik.
På lördag kväll samlades 500 personer till en spontan demonstration mot polisvåld på Järntorget. Det var en stämning av ickevåld, solidaritet och allsång. De omringades av lika många poliser i flera timmar. Man påstods leta tyska terrorister, något som polisen själva inte ens tror på.
Ett påstått hot från en ”tysk terrorist” motiverade enligt polismästaren Håkan Jaldung den nationella insatsstyrkan att med automatkarbiner vid 22-tiden på lördag kväll storma Schillerska gymnasiet och utsätta de cirka 100 demonstranter, varav ett 20-tal RS:are från Umeå som fanns i byggnaden, för en behandling de aldrig ska glömma. Flera maskerade k-pistbeväpnade poliser slog in dörrarna och rusade in. Ut släpar de dem boende som tvingades ligga ned med ansiktet mot den kalla asfalten i timmar. Där fick de höra ”ni har haft ert roliga, nu är det vår tur”, ”kommunisthora”och rasistiska tilltal.
Sammantaget kan vi se att varje demonstration som polisen inte provocerade gick lugnt till utan kravaller. Det var efter polisens agerande som kravallerna startade.
Metoder som dialog och kravall spelar ingen roll i att ta kampen frammåt. Om det varit fler fackföreningar engagerade i demonstrationerna istället hade till exempel avspärrningen av skolan kunnat stoppas, om arbetarna vägrat köra ut containrar, om demonstrationerna hade varit ännu större.
Detta blev tre junidagar där tusentals ungdomar fick lära känna den svenska statens rätta ansikte. Myten om statens neutralitet slogs sönder av de polisbatonger som vevades mot fredliga demonstranter. Polisen gjorde klart för många vilka intressen de försvarade.

Kristofer Lundberg