Greenwashing på maktelitens COP26

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Klimattoppmötet COP26 i Glasgow är en ”global greenwash-festival och ett misslyckande”, sa Greta Thunberg när hon talade på Friday For Futures manifestation i Glasgow den 5 november. En manifestation som dagen efter följdes av en jättemarsch för klimatet med över 100,000 på Glasgows gator.

COP26 i Glasgow kommer att gå till historien av två helt motsatta skäl: 
1) Den fantastiska mobiliseringen och en nystart för den globala klimatkampen.  
2) Maktelitens upptrappade green­washing, samtidigt med helt otillräckliga löften och framför allt otillräckliga handlingar.
Drygt 500 personer som representerar fossilindustrin har ackrediterats till COP26, mötets största delegation, vilket speglar mötets karaktär av en ”greenwash-festival”.

När detta skrivs, tisdagen den 9 november, har mötet gått in på sin sista halva och de fortsatta förhandlingarna kommer att resultera i en rad nya löften. Men bland de flesta klimataktivister finns, till skillnad mot exempelvis klimattoppmötet i Paris 2015 (COP21), inga illusioner om att mötet ska leverera.
Kampen och den snabbt fördjupade klimatkrisen har skapat en ny medvetenhet och en växande insikt om att det är systemet som måste ändras.
Innan COP26  hade regeringarnas nya klimatlöften (NDC:er, Nationally Determined Contributions) pekat mot en temperaturökning på förödande 2,7 grader till 2100. Dessa löften har sedan följts av nya, vilket har fått Internationella energirådet (IEA) att hoppas på att temperaturökningen ska kunna begränsas till 1,8 grader. Men IEA:s beräkningar kan också beskrivas som ”greenwashing”.
”’Vi har räknat på siffrorna och IEA:s scenario visar fortfarande ett enormt utsläppsgap år 2030’, kommenterar forskare vid Climate Analytics och framhåller behovet av att i det närmaste halvera de globala utsläppen inom ett decennium för att kunna att begränsa temperatur­ökningen till 1,5 grader” (nyhetsbyrån AFP den 8 november).

Med kapitalism i förarsätet styrs världen mot oerhörda katastrofer.

Under COP26:s första halva har regeringarna bland annat lovat att skogsskövlingen ska vara stoppad till senast 2030. Bland undertecknarna finns även Brasiliens president Jair Bolsonaro, en av de värsta miljöbovarna.
”Bolsonaro kan känna sig trygg med att skriva på det här avtalet. Det ger grönt ljus för ytterligare ett decennium av skogsförstörelse och är inte heller bindande. Samtidigt är Amazonas vid bristningsgränsen. Urfolken kräver att 80 procent ska skyddas till 2025 och de har helt rätt – det är det som krävs. Klimatet och naturen har inte råd med det här avtalet”, kommenterar Carolina Pasquali från Greenpeace i Brasilien. 
På COP26 har också ett avtal slutits om att minska metangasutsläppen med 30 procent till år 2030. Men de tre länder som släpper ut mest metangas – Ryssland, Kina och Indien – har inte skrivit inte under.
De stora konsumenterna och producenterna av kol, som USA, Indien, Kina och Australien, vägrade också att skriva på den uppgörelse som slöts på COP26 om att fasa ut kolanvändningen till år  2030. Den polska regeringen som först skrev under ändrade uppfattningen på mindre än ett dygn och menade att först år 2049 kan kolet fasas ut.
Ända sedan 2009 har världens rika länder lovat att bistå de fattiga länderna med klimatbistånd som år 2020 skulle uppgå till 100 miljarder dollar per år. Det målet har inte nåtts, utan det som kallas klimatbiståndet, som är både bistånd och lån och ges på de rika ländernas villkor, nådde 80 miljarder dollar 2019. En droppe i havet – regeringarnas subventioner till fossila bränslen är 74 gånger större och motsvarar 11 miljoner dollar i minuten!

Sedan klimattoppmötet i Paris 2015 har temperaturen ökat snabbare än tidigare och utsläppsökningarna i år kan bli de näst största i historien. Extremvädret och klimatrelaterade katastrofer har blivit ”det nya normala”. Med kapitalismens vinstjakt och rovdrift i förarsätet styrs världen mot oerhörda katastrofer.
Det är genom kamp underifrån som de nödvändiga förändringarna kan ske. Om klimatrörelsen förenas med arbetarkampen och de fackföreningar som är beredda att ta strid i strejker, blockader och alternativa produktionsplaner kan framtiden bli möjlig. Klimatet kräver socialism och en demokratisk planerad ekonomi för att möjliggöra en allt mer brådskande omställning.