Grekiska studenter ockuperar fortfarande över 90 procent av
alla universitet och tekniska högskolor.
Sju veckor efter att de grekiska universitetsstudenternas uppror började
(första veckan i maj) är 415 av 456 högskolor över
hela Grekland ockuperade.
Studenternas explosion kom som en blixt från klar himmel. Helt
oväntad har den överrumplat regeringen.
Ännu viktigare är att den har satt igång arbetarklassrörelsen
och orsakat solidaritetsstrejker. Förra torsdagen (22 juni) utlyste
de grekiska offentliganställdas konfederation (ADEDY) en 24 timmars
strejk till stöd för studentrörelsen och för att
delta i studentdemonstrationen, och GSEE, privatsektor- och samhällsservicekonfederationen
utlyste en tre timmars strejk till stöd för studenterna.
En gnista
Frågan som fick ut studenterna på gatorna har varit ett nytt
lagförslag från regeringen som bland annat innebär att
studenter skulle tvingas betala för sina böcker (hittills har
de fått en grundbok per ämne gratis), ytterligare nedskärningar
på billig subventionerad mat i universitetsmatsalar och förvisning
av studenter som inte avslutar sina studier två år efter
deras normala varaktighet.
Dessa åtgärder utgjorde ännu en massiv attack på studenter
med arbetarklassbakgrund. Grekiska studenter har inga bidrag eller stipendier
(eller ens billiga studielån). Familjen måste bära hela
kostnaden för studierna i den så kallade fria högre (universitet)
utbildningen. Studentbostäder finns praktiskt taget inte (försumbart
få platser och med mycket dålig kvalitet), så studenter
som inte studerar i den stad där föräldrarna bor måste
betala hyra. Som ett resultat av allt detta tvingas såklart en
enorm andel av studenterna att arbeta samtidigt som de studerar – därför är
det absolut omöjligt att avsluta i tid (eller ens två år
efter studiernas normala varaktighet).
Djupare rötter
Anledningen till dagens kamp är att utbildningen har blivit mer
och mer intensifierad under de senaste tio till 15 åren, med den
ena nya antiutbildnings- och antistudentlagen efter den andra.
Under ett antal år försökte studenter anpassa sig efter
logiken att om de försökte hårt kanske de skulle kunna
få en bättre levnadsstandard i framtiden. Detta är förstås
ett direkt resultat av de grekiska vänsterpartiernas (KKE, Kommunistpartiet,
och Synaspismos, ett vänsterreformistiskt parti med eurokommunistiskt
ursprung) konkurspolitik, men det är en annan (väldigt lång)
historia. Till slut insåg dock de grekiska studenterna att deras
examen och fortsatta studier inte kunde rädda dem från kapitalismens
klor: deras examina var värda väldigt litet eller ingenting,
de skulle fortfarande drabbas av massarbetslöshet och om de fick
ett jobb skulle det vara tillfälligt, de skulle ändå tvingas
börja från grundlönen, 600 till 700 euro (5 500-6 500
kronor) i månaden och arbeta tio eller fler timmar om dagen utan övertidsersättning.
Arbetare stöder studenter
De viktigaste utvecklingarna de senaste 1-2 veckorna har varit, å ena
sidan kopplingen av studentrörelsen till arbetarklassrörelsen,
och å andra sidan regeringens reträtt på två fronter.
Xekinima (CWI i Grekland) drev ända från början en kampanj
för att studentrörelsen skulle begära stöd från
arbetarklassen. Vi satte faktiskt ett specifikt datum, den 22 juni, och
krävde att de två arbetarkonfederationerna, GSEE och ADEDY,
skulle utlysa en 24 timmars generalstrejk. Detta krav antogs av några
andra aktivister också, sedan av ett antal ockuperade högskolor
och gradvis spred det sig, till slut antogs det av Atens samordningskommitté.
Till slut utlystes strejker den 22 juni av båda konfederationerna,
som nämndes ovan, dock dåligt organiserade (helt oorganiserade är
en bättre beskrivning).
Regeringen backar
Denna utveckling gjorde regeringen väldigt orolig för att studentrörelsen
skulle kunna fungera som en gnista för att sätta arbetarklassen
i aktion. Detta erkändes öppet av några av de mest seriösa
borgerliga dagstidningarna.
Så runt mitten av juni meddelade de att de inte skulle rösta
igenom lagförslaget i parlamentet i sommar, som det först var
tänkt. Detta var den första reträtten. Den stoppade dock
inte de stora demonstrationerna och de ytterligare utökningarna
av ockupationerna. En vecka senare (förra onsdagen, 21 juni) meddelade
de fler reträtter, och lovade att böckerna skulle fortsätta
vara gratis och att villkoren för att relegera studenter inte skulle
vara så stränga som först var planerat.
Med ovanstående som grund bjöd regeringen in studenterna till
en ”dialog”. Men de tar inte tillbaka lagförslaget som
helhet. Ett av dess mest centrala förslag är att påtvinga
varje universitet en förvaltare, som ska leta efter sätt att
finansiera universiteten. Detta är ännu ett försök
av regeringen att koppla ihop utbildning med marknadens behov och de
multinationella företagen, som ska finansiera forskning och betala
för ”bra” studenter.
Studentrörelsen svarade att den vägrar diskutera på basis
av regeringens förslag, och krävde att lagförslaget som
helhet skulle dras tillbaka.
Vändpunkt
Regeringens reträtter är viktiga framsteg för studentrörelsen
men striden är inte över än. Vi kan inte tala om en seger,
utan om delsegrar över regeringen, vilka om de används rätt
kan leda till en fullständig seger. Vad som är avgörande är
att studentrörelsen vinner tid. Men om tiden inte används rätt
kan det vara till regeringens fördel. Det är det som är
regeringens plan.
Vad Xekinima nu argumenterar för är en väl utarbetad plan
för att fortsätta kampen i höst: Att studentrörelsen
på ett organiserat sätt borde göra ett uppehåll,
komma tillbaka i höst, starta terminen med allmänna möten
i amfiteatrarna och återockupera högskolorna.
Om försök görs att fortsätta ockupationerna genom
sommaren, kommer studentrörelsen att tröttas ut och kommer
inte att kunna göra en seriös återkomst i höst.
Det är också viktigt att låta tentaperioden i september
passera innan man ockuperar högskolorna, annars kommer en stor andel
av studenterna att rösta emot.
Vad som också är av avgörande betydelse är att använda
tiden fram till nästa kampomgång till att förbereda den
politiskt samt söka stöd hos andra grupper i samhället.
Xekinima avser att ta upp den nya lagen och besvara de punkter den reser
och också ge konkreta förslag på vilka krav som borde
ställas av studenter och arbetare (deras föräldrar, som
betalar enorma summor pengar).
Vi avser att ta upp dessa punkter på de allmänna studentmötena
och i samordningskommittéerna och därigenom bidra till den
fortsatta utvecklingen av rörelsen.
Enad front
På den grundvalen tror vi att det är möjligt att rörelsen
kan lyfta igen i september och, vilket är mer viktigt, at den skulle
sedan kunna förenas med eleverna och lärarna i grundskolor
och gymnasier.
Detta är inte någon abstrakt idé, eftersom utbildningen
attackeras som helhet och elever såväl som lärare har
visat sitt stöd till universitetsstudenterna. Grundskole- och gymnasielärare
talar öppet om att gå ut i strejk omedelbart när det
nya skolåret börjar i september.
Det är möjligt att återuppta en verklig rörelse
som i höst omfattar utbildningen som helhet. Om detta uppnås
kommer den att representera en extremt viktig utveckling som oundvikligen
kommer att pressa de nationella fackledarna (GSEE och ADEDY) till att
utlysa nya generalstrejker. I så fall kommer seger att vara helt
inom räckhåll för rörelsen. Xekinima kommer att
investera tungt i denna möjlighet, med förståelsen att
detta inte kommer att komma av sig självt, utan kräver seriös
planering. Men om det uppnås kan det innebära ett verkligt
genombrott för grekiska ungdomar och den grekiska arbetarrörelsen.
Andros Payiatsos
Xekinima (CWI i Grekland)
