Greta gav klimatkampen ett ansikte

av Anna Lundqvist // Artikel i Offensiv

När Greta Thunberg började sin ”Skolstrejk för klimatet” utanför riksdagen i augusti 2018 var hon inte mer känd än vilken annan svensk 15-åring som helst.
Idag, drygt två år senare, är hon ett välbekant ansikte för människor över hela världen och har blivit en symbol för världens unga klimataktivister som för en kamp för att den så kallade vuxenvärlden ska göra något åt klimatförändringarna på riktigt.

Den som vill se en faktaspäckad film om klimatförändringarna med dramatiska bilder på döda korallrev, extremväder och klimatflyktingar kommer att bli besviken. Den här filmen handlar som titeln Greta lyder just om Greta och om hur hennes klimataktivism tagit henne på en resa från att vara en ensam tonåring utanför Sveriges riksdag till att stå på FN:s klimatmöte i New York och hålla tal inför världens ledare.
Vem är då Greta Thunberg? I filmen framstår hon som en påläst, envis och ansvarstyngd ung människa som genom sin aktivism fått uppleva väldigt mycket på väldigt kort tid.
Hon verkar också vara ganska ensam, trots att hon omgärdas av både toppolitiker och jämnåriga klimataktivister världen över och trots att hennes pappa ständigt verkar vara närvarande oavsett om hon befinner sig hemma i soffan framför SVT:s valvaka eller i en segelbåt över Atlanten. Ensamheten handlar snarare om det hon själv tycks uppleva: är det någon som faktiskt lyssnar på vad hon säger?

Det är något i kroppshållningen och i ögonen hos politikerna hon träffar som gör mig tveksam på hur mycket hon och hennes budskap faktiskt tas på allvar. Det känns snarare som att de stora ledarna träffar henne av samma skäl som gör att de tar alla för klimatet förödande beslut: det ska se bra ut och de vill bli omvalda. 
Impopulära åtgärder för att minska koldioxidutsläppen och stoppa den globala uppvärmningen negligeras, men att träffa Greta Thunberg för att visa väljarna att man hänger med i tiden gör politikerna gärna.
Ibland väcks också mina känslor för det femtonåriga barn hon faktiskt är under perioden som filmen spelas in. Några gånger nämns de svårigheter som Greta har upplevt som gjort att hon fått diagnosen Aspergers syndrom/autism. 
Jag är inte så förtjust i att beskriva neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som superkrafter, men det tänkbart att förmågan att uthålligt fokusera på ett visst ämne som är ett av symptomen på autism i Gretas fall är det som gör att hon trots allt orkar fortsätta kämpa. 
Det är också just den förmågan som gör att jag ibland känner att jag bara vill hålla om henne och försöka lyfta bort en del av det tunga, tunga ansvar som hon känner ligger på hennes axlar.

Om det är något filmen lyckas väl med att förmedla är det just att ansvaret inte kan ligga på Greta Thunbergs axlar. FN-delegaterna som scrollar på sina telefoner när hon håller tal, de politiska ledarna som säger att de blir inspirerade av hennes glöd, politikerna som ber att få ta en selfie med henne – ansvaret är i allra högsta grad deras. Att de inte har tagit sitt ansvar vet vi alla om; allt pekar på att jordens medeltemperatur fortsätter att stiga. 
Och det är som Greta Thunbergs skolstrejksrörelse visar hur kollektivets röst inte ska underskattas. Genom Greta har klimatkampen fått ett ansikte och en berättelse att lyssna till och tack vare detta har människor i hela världen slutit upp i en gemensam kamp för en klimatpolitik som gör skillnad på riktigt. 
För mig blir det ännu tydligare efter att ha sett filmen att klimatet enbart kan räddas genom kollektiv, internationell och enad kamp.