”Grön” omställning som lämnar norr i sticket

av Offensiv

Regeringen talar sig varm för den ”gröna omställningen” av industrin. Men samtidigt har norra Sverige, där de största industriprojekten byggs, lämnats i sticket. Det saknas bostäder, personalbristen är akut, kommunernas skuldsättning ökar och risken för flaskhalsar i järnvägstrafiken är stor.

Kommer ni ihåg nyhetsbilderna för ett år sedan? Sverige hade blivit ordförandeland för EU. Regeringen lade det inledande toppmötet i Kiruna för att kunna visa upp de stora industrisatsningarna med koppling till den ”gröna omställningen” som pågår i norra Sverige. Det var glada ministrar iförda dyra täckjackor och hyllningar till industriprojekten.
En månad tidigare hade regeringens samordnare för industrisatsningarna, Peter Larsson, skickat in sin slutrapport till regeringen. I ett allvarligt tonläge radade Larsson upp de stora problem som behöver lösas för att kommunerna ska kunna hantera jätteprojekten. Det behövs bostadsbyggande i ett högt tempo; stora insatser krävs för att få tillräcklig fart på inflyttningen; staten behöver dela kommunernas risker när det måste göras stora investeringar; de viktigaste järnvägs- och vägprojekten måste genomföras så snabbt det bara är möjligt.
Sedan dess har det varit tyst från regeringen. Det har faktiskt inte hänt någonting som skulle underlätta situationen för kommunerna i norr. Det gör att ett redan allvarligt läge har blivit än mer ansträngt.

I Skellefteå har utvecklingen kommit längst. Delar av Northvolts batterifabrik står på plats och mer än 2 000 personer har anställts. Skellefteås befolkning växer snabbt, men bostadsbyggandet hänger inte med. De privata byggbolagen har stoppat flera stora projekt när räntorna har stigit.
Priset på villor och lägenheter som hyrs ut har stigit till extrema nivåer. Det är lätt att hitta villor som bjuds ut för 50 000 kronor i månaden. En del av de nyanställda vid Northvolt bor på åtta kvadratmeter i de baracker som satts upp för de arbetare som jobbar med att bygga fabriken.
I Boden är läget än mer kärvt. Det behövs tak över huvudet för 5 000 byggnadsarbetare under det närmaste året. 3 000 boenden i baracker planeras, men det räcker inte. En stor del av de villor som har sålts den senaste tiden har köpts av företag som vill hyra ut dem som personalbostäder. Det gör att tillgången på bostäder för de som vill flytta till Boden är än mer begränsad. Bodens befolkning har minskat under förra året, trots den jätteinvestering som har inletts.

Med brist på bostäder och stora arbetskraftsbehov inom industri och byggbransch har det uppstått brist på personal, särskilt inom den offentliga servicen. Efter årtionden av åtstramningar och omorganisationer är det inte underligt att en del av de anställda röstar med fötterna när chansen finns.
Läget är ansträngt inom sjukvård, skola och äldreomsorg i Skellefteå. I Kiruna lades det skyddsstopp på verksamheten vid två skolor hösten 2022 när arbetssituationen hade blivit extremt pressad.
Regeringens samordnare räknar med att det behövs 100 000 fler invånare i Norrbotten och Västerbotten för att fylla alla nya jobb. Hittills går befolkningsökningen i en mycket långsammare takt, och klyftorna mellan städerna vid kusten och resten av regionen växer.
Kontroller från fackföreningar och myndigheter har visat på en omfattande exploatering av utländsk arbetskraft. Arbetstider långt över det tillåtna, säkerhetsbrister och undermåliga bostäder är sådant som har avslöjats. Två arbetare vid Northvolt har omkommit i olyckor den senaste tiden.

Det är inte bara så att regeringen inte har gjort något för att underlätta situationen. Flera politiska beslut har dessutom förvärrat läget.

Kommunerna måste göra stora investeringar innan industrierna har kommit igång, och inflyttning av nya invånare har gett ökade skatteintäkter. Luleås och Skellefteå kommuns skuldsättning har tiodubblats. Kiruna kommun är redan extremt pressad av kostnadsökningar som har uppstått i samband med stadsflytten.
I september presenterade Trafik­verket en utredning om de viktigaste järnvägs- och väginvesteringarna i norr. Den visade att om inte Norrbotniabanan till Skellefteå finns på plats 2030 räcker inte kapaciteten på Stambanan för de ökade transporterna.
Lika illa är det på järnvägen mellan Boden och Luleå. Urspårningen av ett malmtåg nära den norska gränsen som stoppade all trafik under mer än en månad visar hur skör järnvägsförbindelsen är idag.

Det är inte bara så att regeringen inte har gjort något för att underlätta situationen. Flera politiska beslut har dessutom förvärrat läget. Det höjda inkomstkravet för arbetskraft från länder utanför EU får stora konsekvenser. Bara i Skellefteå kommun är det ett 100-tal anställda som kan förlora sina jobb.
De stora nedskärningarna på anslagen till kommuner och regioner gör att läget blir än svårare för kommuner som har behov av att snabbt bygga ut de flesta kommunala verksamheterna. Det indragna investeringsstödet för bostadsbyggande har inte gjort det lättare att klara bostadsförsörjningen.
Redan i januari ifjol meddelade regeringen att en strategi för norra Sverige skulle komma. Ännu har ingenting hänt. De åtgärder som skulle krävas krockar med regeringens kurs på punkt efter punkt. Det är inget som tyder på att ”strategin” när den väl ser dagens ljus kommer att vara i närheten av att lösa de problem som behöver lösas.

Några av de viktigaste åtgärder som skulle behövas är:
• Kraftfullt stöd till byggandet av bostäder till rimliga kostnader. Slopa vinstkravet på de kommunala bostadsbolagen.
• Rejält ökade anslag till kommuner och regioner. Särskilda stöd till de kommuner som måste göra stora investeringar.
• Kommunerna måste få del i vinsterna från gruvor, vattenkraft och vindkraft.
• Mer resurser till Arbetsmiljöverket och Skatteverket för att kontrollera arbetsförhållanden och ekonomisk brottslighet vid de nya industriprojekten. Fackligt veto mot under­entreprenörer.
• Högsta tänkbara fart i bygget av Norrbotniabanan och bygget av dubbelspår på Malmbanan. Rusta upp Inlandsbanan och tvärbanorna.

Det kommer att krävas kamp för att få igenom krav av det här slaget. I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet genomfördes stora demonstrationer och andra protester med krav på statliga åtgärder för att minska arbetslösheten och effekterna av stora industrinedläggningar.
En motsvarande rörelse skulle behövas idag, även om kraven idag handlar om hur nya industrietableringar ska klaras på ett sätt som är bra både för nuvarande och kommande invånare i norra Sverige.