Groteska löne- och klassklyftor

av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv

De ökande klassklyftorna i samhället kan de flesta se i vardagen, och särskilt känner man dem med tanke på den djupa levnadskostnadskrisen. Det syns även i statistiken, med direktörernas groteska löner som slår nya rekord, vilket LO:s nya rapport Makteliten vittnar om.

Rapporten har mätt skillnaderna i löner under 2021. Därmed är levnadskostnadskrisens omfattning inte beräknad, eller de reallönesänkningar som är att vänta – och ej heller de enorma lönepåslag som de redan rika har fått under krisen.
Hursomhelst, i rapporten framgår det att det går 93 lokalvårdarlöner eller 69,3 industriarbetarlöner på en genomsnittlig vd-lön (vd:arna på 50 av de största svenska företagen, det så kallade näringslivet och som rapporten benämner den ”ekonomiska eliten”). År 1980 gick det nio industriarbetarlöner på en vd-lön. Det om något visar hur den härskande klassen har dragit ifrån. Men för dem kommer det inte vara tal om någon ”inflationsbrasa”, som etablissemanget påstår när det handlar om krav på att vanliga arbetares löner ska upp.
I den föregående rapporten, som mätte 2020 års löner, gick det 86 lokalvårdarlöner och 64,8 industriarbetarlöner på en vd-lön – vilket innebär att de har fått sin lön höjd med dryga 173 000 kronor per månad!
På bara två år har vd-lönerna ökat från 60,2 till 69,3 industriarbetarlöner. Som LO skriver: ”De 50 storbolagsdirektörerna i undersökningen [har] därmed ökat sin relativa inkomst med motsvarande dryga nio industriarbetarlöner. Detta samtidigt som Sveriges arbetare pausade lönehöjningar och skattebetalarna finansierade omfattande stödprogram till näringslivet”.

Rapporten har även undersökt andra löner inom makteliten, där 11 kategorier ingår (se tabellen). Genomgående är dock att de tjänar många gånger mer än vanliga arbetare.
När även fackliga och politiska toppar tjänar 3-5 gånger så mycket som de arbetare de ska företräda blir det enorma avstånd till verkligheten för arbetarklassen.
Detta, tillsammans med fackbyråkratins täta band till det politiska etablissemanget som helhet (särskilt S-byråkratin) vilket innebär att de kväser varje försök till offensiv kamp och krav på kompensation, bättre arbetsmiljö och andra stridsfrågor, visar vilken kris som råder i arbetarklassens traditionella organisationers ledning.
Rättvisepartiet Socialisternas och ISA:s valda representanter i parlament, kommuner och fackliga organisationer tar bara emot en genomsnittlig arbetarlön, oftast mindre. Resten går till att bygga kamp och rörelser mot kapitalet. Det borde vara norm för alla arbetarrepresentanter.

Klassklyftorna ökar snabbare i Sverige än i kanske något annat land. Med en arbetarfientlig blåbrun regering, chockhöjda hyror på 5-10 procent, höjda matpriser på hittills 20 procent, en omfattande ekonomisk- och levnadskostnadskris samt en fackledning som sitter i kapitalets knä kommer klyftorna snabbt att fortsätta skena.
LO:s rapport visar på viktiga fakta, men LO:s ledning är långt ifrån att rusta till strid för en rättvis fördelning av samhällets rikedomar eller för kompensation för sina medlemmar.
De krav på höjda löner över det hånfulla märket på 4,4 procent som finns från exempelvis Seko Tunnelbanan i Stockholm, Hamnarbetareförbundet och Transport samt olika gruvfack är viktiga steg för att bygga ett större motstånd. Likaså de utomfackliga nätverk och grupper som exempelvis Nej till Marknadshyra som kämpar mot de chockhöjda hyrorna.

Rättvisepartiet Socialisterna stödjer den kamp som finns. Vi kämpar för att samordna och bygga större rörelser, med offensiva krav mot kapitalets makt och den maktelit som dränerar samhället på de rikedomar som arbetarklassen skapar. Det krävs ett enormt gräsrotsuppror mot livsmedeljättarnas rekordvinster, fastighetsbolagens chockhyreshöjningar och det politiska etablissemanget som håller plundrarna om ryggen.

Statistik snittlön 2022:
Lokalvårdare 24 800 kr/mån.
Industriarbetare 33 500 kr/mån.
Topp 50-direktör 2 306 400 kr/mån.