Arne Müller om glesbygdens utarmning.
Författaren Arne Müller var inbjuden av tidningarna Offensiv och Internationalen samt nätverket Rött Forum för att tala om sin senaste bok Stockholm, städerna och RESTEN på ett möte i Hartwickska huset i södra Stockholm.
Arne Müller började med att berätta om nackdelarna med att bo i storstäder: trångboddhet, trängsel på vägar och i kollektivtrafik, långa avstånd mellan olika sidor av staden, höga hyror, höga priser, skadliga partiklar i luften och så vidare. Han ifrågasatte om storstadsborna verkligen har flyttat till staden för att de vill bo i en större stad, och pekade på att det mest handlar om att folk flyttar till de orter där det finns jobb.
Med hjälp av statistik visade han hur befolkningsökningen har avtagit och övergått i en minskning – först i glesbygden, sedan på småorter och därefter även på större orter. Till slut är det nästan bara storstäderna som får all tillväxt.
Han berättade om platser han har besökt och personer han mött i arbetet med boken. Orter som tidigare haft biograf och bankkontor, men inte ens har en bensinmack längre. Det är på vintern som avfolkningen syns tydligast, när obebodda hus får frost på fönstren och snöiga uppfarter lämnas oskottade.
Arne Müller förklarade att den politik som har förts de senaste årtiondena bara har förstärkt och skyndat på denna utveckling ytterligare, till exempel genom privatiseringar som gör det möjligt för företagen att plocka russinen ur kakan och förlägga sin verksamhet på de lönsammaste platserna, medan andra orter blir helt övergivna och nu helt saknar all den samhällsservice som tidigare har funnits.
Han avslutade med att peka på det stora motstånd som trots allt finns. Ockupationerna av BB i Sollefteå och sjukstugan i Dorotea är exempel på detta. Liknande viktiga proteströrelser finns på många platser runtom i landet.
Offensiv intervjuade Arne Müller efter mötet:
Vad har hänt inom gruvindustrin?
– De senaste tio åren har gruvetableringar lett till konflikter. Exploateringen av naturresurser har gått ganska långt, vilket drabbar naturintressen och rennäring.
– Gruvnäringen skapar problem, till exempel i Blaiken där staten kommer att få betala 400 miljoner för att städa upp efter att bolagen som drev gruvan har gått i konkurs. Ett annat exempel är järnmalmsgruvan i Kaunisvaara. Förhoppningarna var stora att den skulle skapa hundratals jobb, men efter två år gick den i konkurs. När det görs nya försök att starta gruvor finns det en oro för att det kan gå lika illa även på andra orter.
Vad beror det på? Varför blir det så här?
– Det är ofta väldigt små prospekteringsbolag som står bakom projekten. De har inga egna pengar, utan måste övertyga investerare, vilket innebär att de måste skönmåla sitt projekt och sopa problem under mattan. När de väl ska dra igång en gruva pressar de kostnaderna och försöker ”gena i kurvorna” för att kunna betala tillbaka lånade pengar i tid. Det är ju aldrig bra, men i en miljöfarlig bransch får det förödande konsekvenser.
– Det finns två krafter som rör sig i motsatt riktning. Den ena är en regering som är väldigt vänligt inställd till gruvor; enligt den statliga mineralstrategin finns det förhoppningar om att antalet gruvor ska öka från ett tiotal idag till 50 gruvor år 2030, vilket skulle innebära väldigt stora ingrepp i naturen.
– Å andra sidan finns det lokala motståndet, som vid sjön Unden där det finns kobolt som behövs i elbilars batterier, på Österlen där det planeras en vanadingruva, i Dalsland där det finns planer på att börja bryta koppar och silver, i Hudiksvall där det också planeras en vanadingruva och i Kallak där både samebyarna och utredningar säger att en gruva skulle undergräva möjligheterna till renskötsel. På alla dessa platser finns det lokala protester.
– Kallak är speciellt. Kring inget annat gruvprojekt är konflikterna så skarpa. Om den nya regeringen säger ja till en gruva skulle det leda till en frontalkrock med de samiska näringarna och en stark miljöopinion. Länsstyrelsen har tidigare sagt nej på grund av renskötsel och miljöhänsyn. Samtidigt finns det ett starkt tryck från hela gruvbranschen att detta och andra projekt ska tillstyrkas.
Har du någon ny bok på gång?
– Min kommande bok heter Elbilen och jakten på metallerna. Jag korrekturläser den nu och har några sidor kvar att skriva.
– Det handlar om den nya gruvboomen som är inriktad på de metaller som behövs för omställningen till fossilfritt. Efterfrågan på kobolt och litium har flerdubblats. Nu framställer branschen och många politiker de nya gruvorna som en lösning på klimatproblemet. Men när jag har tittat närmare på frågan visar det sig att det inte är så enkelt.
– Idag saknas det fungerande återvinning av många metaller. Lägg till detta att bilindustrin, elektronikindustrin och andra stora metallanvändare hela tiden strävar efter att öka försäljningen och därmed vinsten, så blir det väldigt problematiskt. Det kommer att krävas en mycket mer effektiv återvinning och hushållning med metaller för att ekvationen ska gå ihop.
– Det stora problemet är politiskt. Är det någon som tror att en kommande regering kommer att säga till Boliden, Volvo eller Skanska att ”Hörni, nu är det dags att börja vara sparsam med metaller. Det är faktiskt en ändlig resurs”?
