Gruvstrejken: 57 dagar som förändrade Sverige

av Jonas Brännberg & Lars Bjersing / Artikel i Offensiv

I år är det 50 år sedan starten på den stora gruvstrejken i Malmfälten. Gruvstrejken skakade om och förändrade Sverige. Minnet av strejken jagar fortfarande makteliten. ”1969 blev gruvstrejken på LKAB startskottet för en ny tid av stridsåtgärder och på 1970-talet gick facken på offensiven”, skriver Svenskt Näringsliv i sin historik om arbetsrätten och hoppas förgäves på att landet inte är på väg till en ny tid av stridsåtgärder.
Med anledning av att strejken fyller 50 år i december återpublicerar Offensiv en artikel som först publicerades i december 2009 samt en ny intervju med Aini Torneus som jobbade i LKAB:s matservering när strejken bröt ut. 

År 1968 och 1969 hade skrämt Europas makthavare. Strejker och generalstrejker skakade land efter land. Nu hade det kommit till Sverige. Och det var det statliga LKAB:s arrogans och maktspråk som hade tvingat ut
5 000 gruvarbetare i en så kallad vild strejk, den största arbetskonflikten sedan metallstrejken 1945. Strejkens motto, ”Vi är ej maskiner”, gav resonans i hela Arbetarsverige och sympatin blev enorm.
Strejken blev snabbt ett ställningskrig, där Gruvindustriarbetareförbundet och LO-ledningen gjorde allt för att visa att vilda strejker inte lönar sig. Men även om fackbyråkraterna till slut genom sin förhalnings- och splittringstaktik lyckades få arbetarna tillbaka till jobbet utan större utfästelser var snöbollen redan i rullning. Gruvstrejken 1969-70 följdes av en våg av arbetarkamp över hela Sverige, där den allt mer konservativa fackbyråkratin utmanades och där arbetarklassen stärkte sin position i samhället.

Orsakerna till att strejken bröt ut var många, men det var ett nytt ackordssystem i Leveäniemigruvan i Svappavaara som blev droppen som fick bägaren att rinna över. Efter sex månader långa förhandlingar, där LKAB hade sänkt(!) sitt lönebud, slöts en lokal ackordsuppgörelse den 12 november. Det var när arbetarna i början av december på sin novemberlön fick reda på resultatet av ackordsuppgörelsen som allting brast. Arbetarna hade fått betydligt mindre av ackordsuppgörelsen. 
Sedan tidigare hade arbetarna i Svappavaara sämst betalt av alla tre gruvorter, trots att gruvan var LKAB:s produktivaste. När arbetarna i Leveäniemigruvan satte sig i protest följde snart hela Kiruna och Malmberget efter. Där hade lönerna sänkts med mellan en och två kronor per timme när ackorden räknades om med hjälp av en så kallad ”omräkningsfaktor”.
I själva verket var den senaste löneförhandlingen bara toppen av ett isberg. Sedan flera år tillbaka hade gruvarbetarnas löner halkat efter och antalet anställda vid LKAB minskat, samtidigt som produktionen hade fördubblats och vinsterna ökat. År 1969 var vinsten 400 miljoner kronor, 40 procent av omsättningen!

Allt fler ackord räknades om efter det nya systemet UMS, Universal Maintenance Standards (”Standardtider för underhållsarbete”). Alla arbetsuppgifter tidsstuderades, till exempel: gå 7 till 14 meter – 3,6 sekunder, använda hammare 1 till 5 slag – 3,5 sekunder. Sedan sattes ackorden med tidsstudierna som grund. Det var i verkstäderna ovan jord som UMS först infördes, och det var också i truckverkstaden i Svappavaara som strejken startade.
”Enligt UMS har man beräknat att vi bara får 16 sekunder på oss att ta på säkerhetsskydd och linor och sånt där. 16 sekunder är vad man har alltså, sedan är det förlorad lön. När de till och med har börjat sätta pris på ens liv, då börjar det lukta ruttet” (LKAB-arbetare i boken Strejken, Thunberg).
Arbetarna kallade UMS för ”Ultra Modernt Slaveri”, men fackledningen försvarade systemet. ”Vi har träffat ett nytt avtal om UMS, som har blivit mottaget mycket positivt av medlemmar som arbetar med UMS” (avd 12:s ombudsman Rehnqvist i norsk radio, Pappren på bordet I – strejkkommitténs vitbok).
Faktum var att sedan LKAB förstatligades 1957 hade villkoren för arbetarna inte blivit bättre – tvärtom. Omplaceringar var vanliga och användes som ett medel för att hota och bestraffa arbetare. I Sara Lidmans berömda bok Gruva (som kom ut före strejken) ges exempel på två arbetare, som efter att ha druckit en kopp kaffe i tjänstemännens matsal medan de väntade på besiktningsmannen för att diskutera en teknisk fråga drabbades av LKAB:s bestraffningsmetoder. Den ena, som hade jobbat 19 år i företaget, fick avsked medan den andre, med 32 år i företaget, varnades och omplacerades med betydligt lägre lön.

Bakom LKAB:s bestraffningar låg de ”31 teserna” som importerats från en amerikansk ”relationsforskare”, George Kenning. LKAB hade redan förberett för en hårdare styrning uppifrån genom ökade löneskillnader mellan arbetare och deras chefer. Teserna satte det hela svart på vitt:
Tes 9: En anställd har aldrig mer än en chef (det vill säga du kan inte klaga hos någon annan om du blir illa behandlad av din chef).
Tes 11: En chef måste intaga förarplatsen, utöva sina befogenheter, tillämpa fast ledarskap och ha kontroll över sina anställda.
Tes 13: Varje förändring i en anställds arbetsuppgifter och placering i organisationen måste accepteras såsom vidtagen i företagets intresse (det vill säga förbjudet att ifrågasätta).
Tes 15: Effektivt ledarskap är att leda genom styrning, inte genom exempel.
Tes 16: Skicklighet som fackman innebär i och för sig inte skicklighet i ledarskap – en chef kan i princip leda vilken verksamhet som helst.
Tes 17: En chef måste visa fullständig lojalitet mot överordnad.
Tes 18: En chef identifierar sig med och understödjer alla beslut i företaget.
Tes 20: En chef måste vara beredd att byta ståndpunkt för att stödja högre chef (inte byta ståndpunkt för att den kan vara fel).
Tes 21: Att utföra arbetsuppgifterna med villighet är en merit.
Tes 27: Den enskildes värde för företaget bestäms i hans bidrag till hela organisationens framgång.
Tes 29: En chef skall utöva sitt ledarskap så att icke-chef endast behöver följa givna order.
”De kenningska tesernas värld är märklig. Där finns inga människor, bara chefer och ickechefer. Där finns bara order neråt och lojalitet uppåt. Relationerna är benhårt fastlagda som i ett feodalt samhälle” (Pappren på bordet I – strejkkommitténs vitbok).

Teserna var aldrig tänkta att nå offentlighetens ljus, men någon som uppenbarligen inte gillade dem läckte teserna till bibliotekarien i Malmberget som förstorade upp dem och hängde upp dem på väggen bredvid Sara Lidmans och Odd Uhrboms utställning Gruva. Till saken hör att Gruvförbundets ordförande Bernt Nilsson satt i LKAB:s styrelse och kände till teserna, men hade hållit tyst om det.
Tankarna bakom teserna har långt ifrån försvunnit, utan har snarare allt mer kommit tillbaka i företag och marknadsstyrd offentlig verksamhet. 
Det kanske värsta med LKAB:s chefsvälde och extremt hierarkiska ledningsmodell var att den lade en  död hand över alla arbetsmiljöproblem som fanns och som till och med förvärrades: det handlade om farliga dieselavgaser, olycksrisken, buller och övertidsarbete.
Orsakerna till strejken var alltså många och den kom inte som en blixt ifrån klar himmel. Under hela 1968 hade fackets medlemsmöten kokat av ilska och krav på strejk hade rests, även när representanter för LKAB hade deltagit. Den 1 december sittstrejkade truckverkstaden i Kiruna i två dagar och den 4 december var det sittstrejk i rörverkstaden i Malmberget. Ändå hävdade LKAB:s disponent Torsten Göransson när strejken bröt ut den 9 december att det måste röra sig om ett missförstånd!

Strejken startade i Svappavaara, men redan den 11 december 1969 var sittstrejken total även i Kiruna och Malmberget. Den 62-årige förrådsarbetaren Harry Holmlund (sedan ordförande för Kirunas strejkkommitté) hyrde då på eget initiativ Kirunas sporthall för ett stormöte på kvällen där 2 000 arbetare slöt upp.
”[Strejken beror på att] en högfärdig driftsledning, arbetsledning, inte kan tänka sig att komma arbetarna till mötes och säga: vad är era största problem, vad är det främst ni vill ha löst? Nejdå, man måste vara som en kille i mustasch och pannlugg som härjade från 1930 till dess han slocknade 1945” (Harry Holmlund på stormötet).
Mötet valde en strejkkommitté på nio personer. Liknande stormöten valde strejkkommittéer i Svappavaara (tre personer) och Malmberget (nio personer). Tillsammans bildade de ”Centrala strejkkommittén” på 21 personer. Mötet beslutade också att arbetarna istället för att sittstrejka skulle stanna hemma.

På de första stormötena antogs några viktiga krav som hade diskuterats bland arbetarna under strejkens första dagar:
• Lönefrågan ska upptas innan arbetet återupptas.
• Månadslön ska införas med motsvarande minst 15 kronor i timmen under jord och 13:50 kronor i timmen ovan jord.
• Omräkningsfaktorn ska bort.
• UMS ska bort.
• LKAB ska lämna SAF (Svenska Arbetsgivareföreningen, som år 2001 kom att bli Svenskt Näringsliv).
• Förhandlingarna ska vara öppna (det vill säga hela strejkkommittén ska delta i förhandlingarna).
• Ålderstillägg.
• Rekreationsbidrag i nivå med tjänstemännens.
• Reducerad övertid.
• Busstransporter måste förbättras.
• Undersöka riskerna med dieselavgaser.
Dessa krav förfinades, förtydligades och utökades sedan av Centrala strejkkommittén.

Redan på det första stormötet satte gruvarbetarna många av fackbyråkraternas metoder för att kontrollera arbetarna ur spel. De krävde att gruvarbetarna skulle godkänna avtalet, inte LO eller förbundsstyrelsen. Och de skulle godkänna uppgörelsen INNAN man gick tillbaka till arbetet. Detta med vetskapen om att det är oerhört svårt att återuppta en strejk när den väl har avslutats, även om man skulle vara missnöjd med uppgörelsen. De krävde öppna, lokala och samordnade förhandlingar. 
Alla orters strejkkommittéer skulle förhandla tillsammans utan någon elit som enskilt förde samtalen med arbetsgivaren och därmed kunde styra resultatet (Ture Rantatalo från strejkkommittén berättade senare att han som förhandlingsledare tidigare hade hört LKAB säga till fackombudsmannen ”Nu gäller det bara att lägga ut lite dimridåer så att arbetarna köper det här”).
De krävde också lokala förhandlingar eftersom de inte hade något förtroende för förbundet, som skulle ta över om det blev centrala förhandlingar.
Vid det första stormötet startade insamlingen till strejkkassan. Under strejken samlades totalt hela 5,2 miljoner kronor (i dagens penningvärde över 44 miljoner kronor) in, varav 3,8 miljoner kronor betalades ut som strejkunderstöd.
Stöduttalanden spelade redan från första dagen en viktig roll i att ingjuta mod i de strejkande. Under kampens gång satte strejkkommittén upp tusentals stöduttalanden i entrén till Folkets hus i Kiruna. Många var från fackföreningar och politiska organisationer, men även från enskilda. Från strejkkommitténs protokoll kan man läsa om hur enskilda blev ”faddrar” åt gruvarbetarfamiljer genom att försörja dem under strejken.

Redan på det första stormötet satte gruvarbetarna många av fackbyråkraternas metoder för att kontrollera arbetarna ur spel.

Redan samma kväll som det första stormötet ägde rum träffades Gruvförbundet avdelning 12:s styrelse och förbundsombudsmannen. De beslutade att de aldrig skulle acceptera en uppgörelse mellan Centrala strejkkommittén och LKAB. Detta omformulerades sedan till att heta att ”LKAB kommer aldrig att godkänna en uppgörelse med strejkkommittén” och att ”LKAB kommer aldrig att förhandla under pågående strejk”. 
Under strejkens gång blev det mer och mer tydligt att detta framför allt inte var ett krav från LKAB, utan från förbundet och LO. De ville kväsa den arbetardemokrati som växte fram underifrån och visa att vilda strejker inte lönar sig.
I riksmedia som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet försökte man från första början stämpla strejken som ”politiskt styrd”. Det backades även upp i media av Gruvförbundets ordförande Bernt Nilsson: ”Den här strejken är inte spontan, den är i detalj planerad. Men vilka krafter som har lagt upp planeringen är svårt att säga. Det går inte att peka åt bara ett håll, åtminstone vill inte jag göra det…” (Dagens Nyheter den 13 december 1969).
Försöken att framställa strejken som kommuniststyrd misslyckades dock, dels på grund av de massiva stormötena som var öppna för allmänheten och visade på strejkkommitténs stöd underifrån, men också därför att de journalister som bevakade strejken entusiasmerades av den och inte kunde undvika att rapportera sympatiskt om den situation gruvarbetarna befann sig i.

Den 13 december träffade Gruvförbundets ordförande Bernt Nilsson Kirunas strejkkommitté. Han återupprepade att LKAB aldrig kommer att förhandla med strejkkommittén under strejken, men sa samtidigt att LKAB är beredda att ”samtala” med strejkkommittén om det sker i avdelningens namn och tillsammans med fackets representanter. 
För att få med strejkkommittén accepterade han också att de väljer förhandlingsledare. Samma dag träffade man LKAB för att diskutera procedurfrågor tillsammans med företrädare för avdelningen samt två observatörer från Malmbergets strejkkommitté. 
Två dagar senare, den 15 december, tar strejken en ny vändning. Hela Gruvförbundets förbundsstyrelse kallades till LO:s måndagsmöte i Stockholm, där de tvingades att riva upp uppgörelsen med strejkkommittén. Som vanligt använde de paragrafer och lade skulden på arbetarna: de två observatörerna från Malmberget var inte stadgeenligt inbjudna till förhandlingen med LKAB. 
Vad det egentligen handlade om var att försöket att slå in en kil mellan Kirunas och Malmbergets strejkkommitté hade misslyckats (Malmbergets strejkkommitté ansågs vara mer kommuniststyrd än Kirunas). Kirunas strejkkommitté var helt inne på samordnade förhandlingar för alla tre orter.
Istället beslutade förbundet att försöka splittra strejken genom en förhandling i Stockholm om ”primärkonflikten i Svappavaara”. Till den förhandlingen inbjöds den av medlemmarna underkända avdelningsstyrelsen för avd 135 och några slumpvis utvalda arbetare (de flesta tackade nej). 
Själv bröt nu förbundet mot en rad paragrafer, till exempel hade inget avdelningsmöte tillsatt förhandlingsdelegationen. 
Dessutom visade Gruvförbundet att de ljög: LKAB förhandlade visst under pågående strejk, bara LO och förbundet godkände det. Men försöket att splittra misslyckades återigen. När uppgörelsen presenterades för arbetarna i Svappavaara sa de blankt nej eftersom de inte accepterade någon särlösning utan Kiruna och Malmberget.

Under tiden hade pengarna börjat rulla in till strejkkassan. I en opinionsundersökning den 6 januari stödde 64 procent av de tillfrågade strejken – 80 procent ansåg att gruvarbetarnas krav var berättigade.
När försöken att splittra de strejkande mellan olika orter misslyckades ändrade fackbyråkraterna taktik och försökte istället splittra den centrala strejkkommittén inifrån. Det började med att LO-ordförande Arne Geijer ringde upp Hilding Lindström från strejkkommittén för att fråga om LO:s andre ordförande Kurt Nordgren kunde komma upp för ett samtal. Strejkkommittén accepterade och nu föreslog Nordgren att han kunde delta i förhandlingar som observatör. Även om svaret blev ett klart nej visade sig för första gången en spricka i strejkkommittén, när ordföranden Harry Holmlund och Hilding Lindström välkomnade LO:s ingripande.

Även om strejkkommittén fortfarande var relativt intakt hade förbundet och LO:s agerande tagit fokus ifrån viktiga händelser. Redan den 14 december hade arbetarna vid LKAB:s enda vinteröppna hamn i norska Narvik erbjudit sig att sympatistrejka. Frågan diskuterades i strejkkommittén som beslutade att inte ta ställning, utan ansåg att det var upp till arbetarna i Narvik att bestämma, som därmed fortsatte att jobba. 
Med facit i hand kan man nog säga att det var ett misstag. LKAB hade stora malmlager i Narvik, vilket gjorde att malmexporten kunde fortsätta som vanligt ända fram till den 20 januari 1970. En hamnstrejk skulle omedelbart ha stoppat exporten och satt en enorm press på LKAB att komma fram till en lösning, oavsett vad LO och Gruvförbundet ville. Så länge utskeppningen i Narvik fortsatte som planerat kunde LKAB avvakta utnötningstaktiken som användes emot de strejkande.
I början av januari 1970 föreslog förbundet en ny förhandlingsdelegation bestående av 27 man, de 21 i strejkkommittéerna och 6 man från avd 4 och 12. Efter att Centrala strejkkommittén fick bekräftat att de fick utse Ture Rantatalo från strejkkommittén till förhandlingsledare godkände de ”27-mannadelegationen”. Men delegationen sprack återigen när ombudsman Rehnqvist uteslöts efter att ha ljugit och ersattes av Anders Stendalen från förbundet. Stendalen hävdade nu med stöd från förbundsstyrelsen att han skulle vara förhandlingsledare.
Vad var orsaken bakom de ständiga turerna från förbundet och LO som gjorde att samtalen med LKAB hela tiden sköts upp? Förhoppningen var att genom att fördröja allting demoralisera arbetarna, minska förtroendet för strejkledningen och öka splittringen inom densamma. På grund av att hamnen i Narvik stod öppen fanns det ännu tid innan LKAB skulle bli desperata i fråga om att få igång produktionen.

Kampen gjorde klassmotsättningarna tydliga och visade vem som var ens vän respektive fiende i kampen. Under 1970-talet stärktes socialistiska idéer i hela samhället. 

Under januari 1970 blev de två linjerna inom Centrala strejkkommittén allt tydligare. En grupp litade inte på arbetarnas styrka och stödet ute i landet och satte sitt hopp till LO, förbundet och kompromisser. En annan grupp ansåg att man skulle stå fast vid det som stormötena beslutade om och såg en chans till verklig förändring. Att skiljelinjen skulle gå mellan ”kommunister med en egen agenda” och andra är långt ifrån sanningen.
På slutet var det de oorganiserade arbetarna i strejkkommittén som mest stod emot trycket från etablissemanget medan VPK:are (idag Vänsterpartiet) som Ture Rantatalo och Ivar Hermansson vacklade fram och tillbaka, där Hermansson enligt strejkprotokollet hade ”hoppats på regeringen”.
Strejken drog ut på tiden och det kändes förstås för arbetarna, även om strejkunderstöd betalades ut. Risken för utmattning och strejk­trötthet blev allt större. Detta utnyttjades av de inom strejkkommittén som nu alltmer, nästan till vilket pris som helst, ville återgå. Trots allt tal om att stödet bland de strejkande för strejken sviktade visade stormötena något annat.

Den 17 januari ordnades det stormöten där ett kompromissförslag, det ”Dahlströmska” (Stendalen från Gruvförbundet och Nordgren från LO var i förhandlingsledningen tillsammans med strejkkommittéernas ordförande) ställdes emot ett förslag om att Centrala strejkkommittén skulle bjuda in LKAB:s vd Arne S Lundberg till samtal om dessa frågor. En stor majoritet (1 530-939) beslutade för det senare förslaget, men Lundberg avvisade inbjudan.
Enligt protokollen fördes det väldigt lite diskussioner inom strejkkommittén om hur trycket på LKAB och regeringen skulle kunna ökas ytterligare, till exempel genom en sympatistrejk i Narvik eller en uppmaning till landsomfattande protest­aktioner mot den socialdemokratiska regeringens stöd till ett statligt företags auktoritära styre. 
Statsminister Olof Palme hade fått ett telegram, men sa ingenting. Finansminister Gunnar Sträng och industriminister Krister Wickman hade däremot träffat både LKAB:s vd och Gruvförbundets ledning den 15 december när förbundet bröt samarbetet med strejkkommittén. 
De som inte ville kompromissa hade enligt protokollen svårt att ge konkreta förslag på hur dödläget skulle brytas.

När 27-mannadelegationen återuppstod i slutet av januari efter ett kompromissförslag om förhandlingsdelegationsledare var återigen Kurt Nordgren med som ”observatör”. Han agerade dock stenhårt för en återgång, trots att de första ”samtalen” med LKAB, som egentligen var regelrätta förhandlingar, hade gett ytterst vaga löften (i princip bara att UMS och omräkningsfaktorerna kunde tas bort). ”Samtalen” fördes öppet, det vill säga inför hela 27-mannadelegationen.
27-mannadelegationen beslutade att Gruvförbundets medlemmar på avdelningsmöten skulle få rösta om om ”löftena” från LKAB var tillräckliga för att avbryta strejken. Nu hade fler börjat ifrågasätta arbetarnas möjlighet att vinna, däribland 27-mannadelegationens ordförande Ture Rantatalo. Omröstningen genomfördes slutet på alla tre orter och kommittén beslutade att rösterna skulle räknas gemensamt (även om ombudsman Bruna Poromaa försökte få igenom separat röstning för att kunna splittra). Röstsiffrorna blev
1 620-1 552; 68 rösters övervikt för fortsatt strejk.
Efter mötet kallade Ivar Hermansson, ordförande för avd 4 i Malmberget, ihop 27-mannadelegationen, förutom två personer som hade hunnit åka. Han ville att delegationen skulle ge en rekommendation om återgång eller inte. Efter en het debatt slutade omröstningen med röstsiffrorna 12-12. Ordförande Rantatalo fällde avgörandet genom att rösta för återgång, till ombudsmännens jubel.
Men efterföljande måndag, den 2 februari, var det få arbetare som gick till jobbet och viss förvirring rådde. På ett nytt stormöte på kvällen höll Rantatalo ett känslofyllt tal för återgång till arbetet.
Det var dock först när Centrala strejkkommittén sammanträdde och enigt beslutade om en enig återgång som situationen klarnade. På ett stormöte samma kväll i Malmberget godkändes beslutet återigen enhälligt och strejkkommittén ingjöt nytt mod i mötesdeltagarna och lovade fortsatt strid i förhandlingarna med företaget.

”Vi tar ett steg tillbaka – majoriteten av de röstande i helgen – vi tar ett steg tillbaka. Bara därför att vi inte vill att fackföreningarna ska ta över och förhandla över våra huvuden och det kommer de att göra om det hade fortsatt att vi står i två läger” (Johnny Nilsson, ordförande i Malmbergets strejkkommitté). Den 4 februari var återgången i princip total. Redan den första arbetsdagen bröt dock en ny strejk ut när arbetare i Malmberget vägrade stämpla sina UMS-kort. LKAB tvingades att backa direkt. Även senare, när LKAB hotade med att bryta förhandlingarna med 27-mannadelegationen, utbröt det nya sittstrejker som tvingade tillbaka LKAB till förhandlingsbordet.
Det var historiskt att arbetarna vann frågan om förhandlingarna – som blev öppna, samordnade och lokala med strejkkommittén som förhandlare.

Resultatet av förhandlingarna var blandat; viktiga krav vad gäller månadslön och gruvpensioner vanns och lönerna höjdes med 14 procent, medan andra krav ignorerades helt. När förhandlingsresultatet presenterades för arbetarna röstade en stor majoritet för.
Redan under den 57 dagar långa gruvstrejken spred sig kampviljan till andra delar av Sverige och ett antal vilda strejker bröt ut. Gruvstrejken blev en tändande gnista som gjorde att missnöjet exploderade i en våg av ”vilda” strejker. Mellan den 9 december 1969 och den 9 februari 1970 genomfördes minst 55 strejker i Sverige.
Gruvstrejken ändrade stämningarna i LKAB:s gruvor för alltid, men också på många andra arbetsplatser runt om i Sverige. Arbetarklassen hade vunnit ett nytt självförtroende som återspeglades i en ökad arbetarkamp under hela 1970-talet samt nya arbetsrättsliga lagar som Medbestämmandelagen (MBL), Förtroendemannalagen, Arbetsmiljölagen och Lagen om anställningsskydd (LAS).
Gruvstrejken hade också en radikaliserande effekt på medvetenheten, bland gruvarbetare och i hela landet.

Kampen gjorde klassmotsättningarna tydliga och visade vem som var ens vän respektive fiende i kampen. Under 1970-talet stärktes socialistiska idéer i hela samhället. ”Den stora massan som hade blivit politiskt medveten [av strejken], den har faktiskt ingenstans att vända sig i dagens Sverige”, sa Harry Isaksson från strejkkommittén efter strejken (LKAB-strejken, Zenit 1970). Om det var sant 1970 är det väl ett orubbligt faktum idag, efter att Socialdemokraterna blivit borgerliga och Vänsterpartiet mest siktar mot ministerposter.
Därför är tiden mer än mogen för alla radikala aktivister, arbetare och fackföreningar att börja diskutera vilka initiativ man kan ta gemensamt för att bygga upp ett nytt arbetarparti, fritt från pampar och privilegier, och med kamp och socialism på dagordningen.

Källor:
Pappren på bordet I och II, Strejkkommitténs vitbok.
Strejken, Anders Thunberg.
LKAB-strejken, Tidskriften Zenit, 1970.
Gruva, Sara Lidman och Odd Uhrbom.

---

”Strejken gav upprättelse”

I början av december var det 50 år sedan den vilda gruvstrejken som skakade Sverige och banade väg för ökad medvetenhet bland arbetarna. Offensiv har träffat Aini Torneus som jobbade vid matserveringen på LKAB i Kiruna då strejken bröt ut.

Ainis far hade i många år arbetat i gruvan. Hans jobb 1969 var att jobba vid banden som transporterade malmbitar. Samma år som strejken bröt ut var hennes far med om en arbetsplatsolycka som tog av honom många av hans fingrar och förstörde hans chanser att jobba igen.
Aini började själv i de senare tonåren att jobba vid kostförsörjningen i gruvan 1969. Det företaget jobbade med att under och ovan jord sälja mat till de arbetande. Aini upplevde mycket stora skillnader i hur olika typer av anställda behandlades. Till gruvan kom färdiglagade vakuumförpackade matvaror som Aini och hennes kollegor skulle värma och servera. 

Precis som gruvarbetarna var förväntade att utföra sina uppgifter maskinellt och uppfylla de sekundplanerade arbetsuppgifterna förväntades Aini att servera exakta mängder mat i varje portion. Det skulle vara ett exakt antal köttbullar och ett exakt antal potatisar eller fiskbitar, allt skulle skrivas upp noggrant för att se till att ingenting hade försvunnit. 
Då Aini såg hur små portionerna var bestämde hon sig för att göra något. De förpackningar som råkade punkteras längs vägen skulle skrivas av och dokumenteras innan de slängdes. Då det var fisk var portionerna extra små och de dagarna skrev Aini av flera obrutna förpackningar för att kunna ge större portioner till arbetarna så att de kunde äta sig mätta. 
Detta var en rent instinktiv handling och inget förplanerat. Även om hennes kollegor nog förstod vad som hände var det ingen som skvallrade eller ifrågasatte. 
Ovan jord fortsatte särbehandlingen av arbetare av olika slag. Vid 10-rasten var det kroppsarbetare som åt lunch och vid 12-rasten kontorsarbetare. Det gjordes stor skillnad i vad som serverades och hur den maten tillreddes. 10-rasten fick uppvärmda färdiglagade pannkakor, medan 12-rasten fick nygräddade färska plättar. Om det bjöds på tillbehör som dressing eller liknande var det bara vid 12-rasten. 

Lönerna för serveringspersonalen var låga och de jobbade delade turer. Ofta jobbade man morgonskiftet fram tills tolv, hem en kort sväng för att återvända och jobba kvällsskiftet. Eftersom lönen var låg var det konkurrens om helgpassen då lönen var bättre. De passen var reserverade för ensamstående mödrar. 
En dag när Aini kom till jobbet fick hon som vanligt transport ner i gruvan. Arbetspasset började dock inte som vanligt. Den långa kön av hungriga arbetare hade inte dykt upp denna morgon. De ringde ovan jord för att höra vad som pågick. De fick höra att de inte skulle bli något jobb för dem idag och att de själva fick ta sig upp till marknivå. Det var mörkt i gruvan och i de vindlande gångarna var det lätt att gå vilse. De ringde igen och fick denna gången löst transport upp. Väl på marknivå fick de reda på att strejken hade brutit ut. Vilken grej!
Aini tog sig till lasarettet där hennes far fortfarande vårdades efter sin olycka vid bandet. 
”Varför är du inte på jobbet?”, frågade hennes far när hon dök upp oväntat i hans sjukhusrum.
”Strejken har brutit ut”, svarade hon. Det verkade inte som att hennes far registrerade vad hon hade sagt. Hon försökte igen. Först på tredje försöket såg hon att det hade gått in; att det hon sa hade landat.
”Äntligen”, svarade hennes far. Han böjde huvudet och tårarna började rulla. Det var den enda gången i sitt liv som Aini såg sin far gråta. Äntligen upprättelse för all förnedring, upprättelse för de som behandlats så illa i gruvan. Det var inte bara han som fick den känslan av strejken.

Det går att dra många lärdomar ifrån en situation som strejken i Kiruna och arbetssituation som där fanns. Att demokratiskt organisera sig både emot ett företag som inte bryr sig och ett fack som inte tog tillvara sin medlemmars intressen är stort. Det mod som arbetare där visade upp kan inte nog understrykas; det var en strid utkämpad av de som inte längre kunde fortsätta som tidigare. 
Strejken ledde till en gnista för Sveriges och omvärldens arbetare att se sin styrka och kämpa för sina rättigheter. Nästa sådan strejk måste vi jobba för att ta tillvara på och ge ett liknande resultat!