foto: Sébastien Huette / Flickr CC
Gula västarnas uppror har skakat Macron och det franska etablissemanget i grundvalarna.
Den franske presidenten Emmanuel Macron bröt på måndagen tystnaden efter fyra veckor av det uppror i gula västar som har utvecklats från en landsortsprotest mot höjd skatt på diesel och bensin till en mäktig revolt mot hela den nyliberala agenda som han vill driva igenom. Men frågan är om hans eftergifter räcker för att lösa krisen?
Macron har länge kritiserat tidigare franska presidenter för att alltför lätt ha gett vika för gatans parlament. Men nu har han själv tvingats till desperata eftergifter inför de gula västarnas uppror i ett försök att återta kontrollen, som att stoppa bränsleskattehöjningen, höja minimilönerna med 100 euro per månad, göra övertidsarbete skattefritt och stoppa en planerad skattehöjning för pensionärer. Om detta räcker för att rida ut den rörelse som vill avsätta honom återstår att se.
Visserligen har något färre än tidigare slutit upp till de senaste veckoslutens tusentals blockader av vägtullar och rondeller, arga demonstrationer och lördagsmarscher till Paris. Enligt polisen var de i lördags 136 000 i hela landet. Ändå har även Macron fattat att varken den redan inställda skattehöjningen på diesel och bensin eller de tusen gripandena den senaste lördagen eller rädslan för att skadas av de 89 000 tungt utrustade poliser med pansarfordon, vattenkanoner och tårgas som satts in mot de häftiga protesterna skulle räcka för att stoppa rörelsen.
Att hans egna popularitetssiffror fallit ner mot strax över 20 procent samtidigt som sju av tio fransmän och kvinnor har fortsatt att sympatisera med de gula västarna trots att de ogillar den skadegörelse som har kantat konfrontationerna i Paris har gjort detta fullständigt klart.
Macron har också på goda grunder fruktat att såväl den studerande ungdomen som facken, trots motvilliga ledningar, skulle dras med och förstärka den ytterligare. Redan i slutet av förra veckan gick elever från 200 gymnasieskolor ut i samordnade protester mot nya urvalsmetoder till högre studier, samtidigt som medlemmarna i fackföreningsrörelsen CGT har pressat den länge motvilliga ledningen tll att utlysa en aktionsdag den 14 december.
Risken för att inte bara Macron ska falla utan att de gula västarnas uppror också, som redan hänt i liten skala, kan spridas till grannländer som Belgien, Nederländerna och Katalonien i Spanien har också börjat oroa makthavare i hela Europa.
De gula västarnas ledarlösa massrörelse inleddes den 17 november sedan den nya ”kolskatt” som planerats på diesel och bensin hade fått den redan sjudande bägaren socialt missnöje att koka över i det Frankrike utanför Paris och storstäderna som behöver bilen varje dag. Benämningen har rörelsen fått efter de gula västar med reflexer som aktivisterna har uniformerat sig med och som enligt fransk lag alla bilar måste vara utrustade med i händelse av motorstopp som tvingar förarna ut på vägen.
Att de gula västarna i början tycktes påminna en hel del om 1950-talets högerpopulistiska skatteprotester, den s k ”poujadismen”, och tidigt applåderades av Marine Le Pen fick till en början många med rötter inom den gamla vänstern att tveka om den borde stödjas. Kanske också därför att protesterna ytligt sett tycktes rikta udden mot en beskattning som Macron och regeringen har motiverat med klimatskäl.
Men det har, som även till exempel vänsterpolitikern Melanchon har begripit, snabbt visat sig att det inte ens på landsbygden bara har handlat om bränsleskatten – och ännu mindre om att motsätta sig åtgärder för klimatet.
Det handlar istället om en helig vrede mot hela den nyliberala omfördelningspolitiken från de fattiga till rika och stora företag som Macron med suverän arrogans försöker driva igenom.
”Vi tycks leva i en galen värld där de rika betalar nästan ingenting och de fattiga hela tiden beskattas. Vi har fått nog av eliten”, citerar också engelska The Guardian en ensam mamma som jobbar på flygplatsen i Toulouse för en låg minimilön. ”Macrons första åtgärd när han kom till makten var att avskaffa förmögenhetsskatten för de mega-rika samtidigt som han skar ned bostadstillägget för de fattiga”, citeras en 41-årig lågavlönad skolassistent som förklarar att hon är beredd att bemanna vägbarrikaden vid Lespinasse hela julen tillsammans med sina fyra barn om så krävs.
Det sociala missnöjet på såväl den franska landsbygden som i storstädernas fattiga förorter påminner också, om än med en just nu så mycket högre röst, en hel del om det missnöje som pyr i Sverige. ”Sjukhusen är underbemannade och underfinansierade, men vad som har enat alla är Macrons arrogans”, säger en 39-årig sjuksköterska i Toulouse.
Redan i maj deltog tusentals gymnasieelever tillsammans med fackligt aktiva och stora personalgrupper i stora protester mot planerade nedskärningar av 120 000 offentligt anställda, parallellt med en lång serie av strejker under våren och försommaren mot järnvägens avreglering. 160 000 deltog också i oktober i en facklig aktionsdag till försvar för den ”sociala modellen”.
Så varför kunde Macron stå pall då, medan han nu ser sig tvungen till eftergifter?
Ett skäl är den ilska som den upproriska karaktären av dessa protester visar upp och som trots att de är helt spontana har fått tusentals vanliga arbetare, småföretagare och arbetslösa från mindre städer och byar i hela landet, inklusive många kvinnor, att våga blockera motorvägstullar eller ta sig till Paris för att öga mot öga möta kravallpolisens tårgas och vattenkanoner och förena sig med förorternas folk. Proteströrelsen har också fortsatt trots fyra döda, hundratals skadade både demonstranter och poliser och tusentals gripna.
Ett annat skäl är det fortsatt massiva stödet från mer än två tredjedelar av befolkningen, trots den förstörelse av skyltfönster, restauranger och bilar som har kantat de avenyer där polisen har hejdat demonstranterna.
Ett tredje skäl är därmed den uppenbara möjligheten att samla en ännu bredare och gemensam rörelse som på allvar skulle kunna knäcka Macrons försök att genomdriva de nyliberala avregleringar, skatte- och pensionsreformer som i så hög grad har svenska förebilder.
Den långa lista av 47 spretiga och delvis motstridiga ”krav” som har sammanställts av de gula västarna på nätet innehåller också många som en gemensam aktion med fackföreningsrörelsen skulle kunna fördubbla trycket för. Det gäller då alltifrån krav på höjda minimilöner, förbättrade pensioner och socialförsäkringar till en skärpt progressiv inkomstskatt, återinförd förmögenhetsskatt och socialt viktiga investeringar i skolor, sjukvård, bostäder och kollektivtrafik.
I övrigt listas både progressiva krav – på jämlik behandling av alla som arbetar i Frankrike, att asylsökande ska ges tryggat boende, säkerhet och utbildning – och negativa, som att de som har fått avslag ska avvisas. I några få klimatrelaterade punkter krävs också att varor transporteras på järnväg, en plan för isolering av hus och att sjöfartsbränsle ska beskattas.
Frågan är nu om ett par om än kostsamma eftergifter från Macron tillsammans med ursäkter för vissa uttalanden och löften om en ny dialog med både facken och landets borgmästare räcker för att de fackliga ledarna än en gång ska smita undan och de gula västarnas rörelse denna gång ska bedarra? Särskilt som inga andra krav ställs på de rika än att de inte ska smita från sina sänkta skatter och att inget har sagts om hur notan ska betalas.
De gula västarnas protester signalerar hur som helst början på ett nytt socialt kampuppsving i Europa, som både kan utmana de nyliberala regeringarna, rycka initiativet från högerpopulismen och återge initiativet till en ny vänster.
För klimatkampen innebär också de gula västarna en livsviktig lärdom att denna måste utgå från den sociala rättvisan, samt att krav måste peka mot sådant som en plan för utbyggd och avgiftsfri kollektivtrafik och krav på företagen att leverera fossilfria fordon istället för bensinskatt på landsbygdens folk för att göra trafiken fossilfri.
