Händelser vid vatten: Storartad dramatik

Av Ingrid Eriksson, ur veckotidningen Offensiv

Nyligen sändes det sista avsnittet av Händelser vid vatten, en dramatisering av Kerstin Ekmans succéroman från 1993. Romanen belönades med (bland annat) Augustpriset, Svenska Deckarakademins pris och Nordiska rådets pris. Välförtjänta utmärkelser för en fantastisk roman som rymmer så mycket. Hur står sig då serien i den enorma mängd av serier som vi översvämmas av och hur är den jämfört med romanen?

Det är svårt att veta vad man ska säga om en serie som har blivit upphöjd till skyarna av en i stort sett enig kritikerkår. Dessutom en serie som verkar ha blivit något av det som kallas lägerelds-tv, alltså något som man samlas kring i hemmen på söndagskvällarna och pratar om på arbetsplatser och andra ställen. Att så sker har jag fått många bevis på, både på jobbet och i affärer.

Denna gång har SVT också valt att bara släppa ett avsnitt i veckan, något som har fått kritik men som jag tror är en förutsättning för att lägerelds-tv ska uppstå. Att tvingas vänta skapar just utrymme för diskussioner och gör att vi alla vet lika mycket om vad som hänt i det senaste avsnittet.

Boken och serien beskriver ett litet tynande samhälle i Jämtland, Svartvattnet. Tiden är tidigt 1970-tal och hit kommer den unga lärarinnan Annie med sin dotter Mia för att ansluta sig till Stjärnbergskollektivet. Kollektivet är en samling personer som av olika skäl vill leva ett liv långt bort från civilisationen, ett vad de kallar ”riktigt” liv.

Annie har träffat Dan på en folkhögskola, blivit kär och lämnat allt för att möta honom uppe i Svartvattnet på midsommarafton 1973. Men Dan kommer inte och Annie och Mia tvingas ge sig iväg till fots in i skogen för att hitta kollektivet. Samma dag inträffar ett brutalt knivmord på ett ungt utländskt par som tältar vid Lobberån.

Romanen och serien rör sig fram och tillbaka mellan det som hände 1973 och hur det ouppklarade mordet har påverkat människorna och livet nästan två decennier efteråt. För inget är glömt, speciellt inte för Annie, som var den som upptäckte mordet. Misstänksamhet och rädsla lever kvar och får tragiska konsekvenser.

Serien följer romanen troget och jag kan förstå att Kerstin Ekman var nöjd med manuset och, inte minst, med rollbesättningen. Pernilla August och Rolf Lassgård är lysande i rollerna som den äldre Annie och läkaren Birger.

Scenen när de på äldre dagar sent omsider blir ett par är så ömsint och vacker att den kommer att stanna kvar länge i minnet. Även porträttet av den unga Annie, som görs av Pernilla Augusts dotter Asta Kamma August, är lätt att ta till sitt hjärta.

Om jag ska försöka hitta något att kritisera blir det egentligen orättvist mot tv-mediet. I en filmatisering kan man inte skildra allt som ryms i en roman på nästan 500 sidor. Det gör att vissa skeenden kanske blir lite obegripliga. Till exempel tycker jag att det i serien blir svårt att förstå varför äktenskapet mellan Birger och hustrun Barbro är så sårigt och frostigt. I boken förstår man varför.

Men det här är anmärkningar i kanten. För att sammanfatta: Storartad underhållning och dramatik, Sveriges Television när den är som bäst.

Den bredare bakgrunden, med brutala skogsavverkningar och en bygd som är på väg att dö, skymtar fram i serien, men får förstås mer utrymme i romanen.

Men det här är anmärkningar i kanten. För att sammanfatta: Storartad underhållning och dramatik, Sveriges Television när den är som bäst.

Vill man veta mer och fortsätta vistas i det universum som Kerstin Ekman skapar så kan jag rekommendera Lundströms bokradio i P1. Där återsände man nyligen delar av den bokcirkel som skådespelaren Marie Göranzon och komikern och skådespelaren Olof Wretling hade om romanen, tre år innan serien.

Regi: Mikael Marcimain
Musik: Mattias Bärjed
Skådespelare: Pernilla August, Rolf Lassgård, Asta Kamma August, Sven Boräng, Ulf Rönnerstrand m fl