foto: Gage Skidmore / Wikimedia Commons
Det mesta pekar på att handelskriget blir långvarigt, med kännbara och långtgående ekonomiska och politiska följder för resten av världen.
Den 24 september införde USA 10-procentiga tullar på ytterligare kinesiska varor värda drygt 1 800 miljarder kronor och flaggade samtidigt för att man står beredd att ta handelskrigets tredje steg – högre tullavgifter på alla importvaror från Kina.
Den kinesiska regimens omedelbara svar blev att införa tullar på amerikanska importvaror till ett totalt värde av cirka 540 miljarder kronor, följt av beskedet att det tills vidare är meningslöst att fortsätta de (hittills resultatlösa) handelssamtal som förts med Washington.
Handelskriget USA-Kinahar sina rötter i kapitalismens globala stagnationskris, som har gett upphov till en hårdnad konkurrens på en världsmarknad som inte växer lika snabbt som tidigare. Det i sin tur har skapat allt oförsonligare motsättningar mellan de imperialistiska länderna.
I takt med att USA-imperialismen och även den europeiska kapitalismen har förlorat mark till främst den kinesiska kapitalismen har nya maktrelationer uppstått. Som svar på den hårdnade konkurrensen och rivaliteten har de kapitalistiska regimerna i allt högre grad strävat efter att se om sitt eget hus. På ruinerna av den gamla sönderfallande kapitalistiska ordning som skapades efter stalinismens kollaps 1989-92 har nationalismen och militarismen blivit ett allt mer framträdande vapen i de kapitalistiska regimernas strävan att bibehålla, och helst utvidga, sin makt och ställning på världsarenan.
Valet av Trump var i sig ett uttryck för såväl djupet i den amerikanska kapitalismens kris, men rymde också ett stort mått av revanschism, som underströks i Trumps valparoll om att USA ska bli stort igen och löftet om att hädanefter skulle det vara ”Amerika först”.
Trump gjorde också klart att det var på USA:s bekostnad som Kina har kunnat växa till en ny imperialistisk stormakt och att det nu var dags för den amerikanska imperialismen att försöka slå tillbaka på alla fronter. Detta har nu blivit till en politik av unilateralism, ekonomisk krigföring med udden mot Kina och ökad militär upprustning som i sin tur föder motåtgärder och spär på de interimperialistiska motsättningarna.
I likhet med Washington förbereder sig den kinesiska regimen, som utmanas inte bara av Trump utan även av ett växande, öppet missnöje på hemmaplan och sviktande ekonomisk tillväxt, för att handelskriget inte är övergående.
Konflikten USA-Kina gäller betydligt mer än handelsutbytet länderna emellan. Därför pekar det mesta på att handelskriget blir långvarigt, med kännbara och långtgående ekonomiska och politiska följder för resten av världen.
Under de senaste veckorna har också allt fler kapitalistiska kommentatorer varnat för att en ny kris kryper allt närmare som en följd av handelskriget, de många finansiella bubblorna, den ökade skuldsättningen och den accelererande klimat- och miljökrisen. Till det ska läggas att fortsatta räntehöjningar i USA och den stigande dollarkursen definitivt sätter punkt för den tid då världen svämmade över av billiga pengar som kunde lånas för att bygga ett välstånd på lånad tid, vilket nu märks i den kris som flera så kallade tillväxtländer, exempelvis Argentina, Turkiet och Sydafrika, har kastats ned i.
