Den kris som präglat den globala kapitalismen sedan 2008, har nu gått in i en ny nedåtgående fas.– Världsekonomin är på väg in i en ny farozon, varnade Världsbankens chef Robert Zoellick under den gångna helgen.
Augusti blev en svart månad för världens aktiebörser och september har startat med nya börsras. Samtidigt är ”skuldkrisen i eurozonen inne i ett nytt kritiskt skede, med ett snabbt växande räntegap mellan rika och fattiga medlemsländer” (E24.se den 5 september).
Vidare visar nya siffror från USA att den amerikanska kapitalismen är på väg att stanna upp. Augustisiffran från den amerikanska arbetsmarknaden var den sämsta från en enskild månad sedan september 2010, då antalet arbetstillfällen minskade.
Den svaga konjunkturuppgång som följde efter att regeringar och centralbanker tvingats spendera väldiga belopp för att undvika en ekonomisk härdsmälta 2008-2009 blev bara till en kortvarig paus i krisutvecklingen. Även flera kapitalistiska kommentatorer erkänner numera att den globala kapitalismen är inne i en stagnationsfas som kan bli mycket långvarig. Liknelser har gjorts med den nya mer än två decennier långa stagnationskris som plågat Japan, men även ett ”japanskt scenario” kan visa sig vara en alltför optimistisk prognos.
Kapitalismen är fast i en återvändsgränd. Det privata ägandet av produktionsmedlen och kontroll över distribution och fördelning samt nationalstaten, har blivit absoluta hinder för framåtskridande.
”Många frågar om höginkomstländerna riskerar en ’double dip’ [ny nedgång]. Mitt svar är: Nej, eftersom den första krisen aldrig tog slut. Frågan borde istället vara hur långvarig och djup denna recession eller ’kontraktion’ [krympning] blir? Sanningen är att USA, Japan, Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien aldrig nått upp till samma produktionsnivå som före krisen 2008”, påpekade Financial Times Martin Wolf den 31 augusti.
Under de senaste veckorna har det också stått klart att EU:s och den Europeiska centralbankens (ECB) alla försök att hejda eurokrisen varit fruktlösa.
I eurozonen är den ekonomiska nedgången redan ett faktum och det är skälet till varför alla prognoser för den svenska ekonomin nu kraftigt skrivs ner. EU är den svenska kapitalismens viktigaste exportmarknad, 56 procent av exporten går till EU-länder. Tyskland, som inte växte alls andra kvartalet i år, tar ensamt emot en tiondel av Sveriges export.
Det finns ingen tillväxtmotor i Europa samtidigt som den politiska krisen snabbt fördjupas.
Den gångna helgens tyska delstatsval Mecklenburg-Vorpommern slutade i ännu ett katastrofval för den regerande koalitionen mellan förbundskansler Angela Merkels CDU (kristdemokrater) och utrikesminister Guido Westerwelles FDP (borgerliga liberaler). FDP raderas ut helt och får inte ens plats i nya delstatsparlamentet.
Som ett eko från Finland ropar allt starkare röster inom de tyska regeringspartierna på att Tyskland inte längre ska ge stöd till andra euroländer.
Kombinationen av ekonomisk stagnation, politisk kris och tilltagande social oro, håller på att skjuta europrojektet i sank. Euroländerna har redan fått tära hårt på sina reserver och en ny ekonomisk nedgång gör det inte lättare för regeringarna att samlas bakom nya krisinsatser.
”Jag förväntar mig att en lågkonjunktur kommer att drabba eurozonen med full kraft utan att möta motstånd. När det sker kommer krisen i eurozonen att bli riktigt otäck”, skrev Wolfgang Munchau nyligen i Financial Times.
År 2011 har redan skrivit in sig i den moderna historien som ett av de stormigaste åren någonsin. Och nu blåser det upp rejält när världsekonomin vänt nedåt och kapitalistklassen trappar upp sina attacker mot arbetare och arbetslösa, unga och pensionärer.
