Hemliga samtal istället för kamp

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Nu är det dags för talmansrundor igen. Magdalena Andersson har som ny partiledare för Socialdemokraterna fått uppdraget att bilda regering och förhandlar just nu med Nooshi Dadgostar om Vänsterpartiets villkor för att släppa fram S-MP-regeringen den här gången. Samtidigt har Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna enats om ett budgetförslag.

Ytterst handlar de återkommande omröstningarna om regeringar i Sveriges riksdag om det djupa gapet mellan väljarna och partierna. Hade det funnits ett parti som genom ord och handling visade att det stod för jobb, välfärd och trygghet åt alla, och hade en plan på hur det skulle uppnås, hade det partiet vunnit majoritetens stöd. 
Sprickan mellan det politiska etablissemanget och folket avspeglar hyckleriet i att det skulle vara så att alla har en röst och lika rättigheter att påverka. 

Kapitalismen som system bygger på ekonomisk utsugning och ger oss väldigt olika möjligheter att påverka den så kallade demokratin. Majoriteten av alla är löntagare – det vill säga tillhör arbetarklassen – som jobbar för sin försörjning. 
Arbetarklassen saknar politiska företrädare i den mening att inget större parti organiserar den kamp – massorganisering, demonstrationer, protester, strejker – som är nödvändigt mot exploateringen.
Vänsterpartiet gjorde motstånd i somras och fick direkt utdelning på det. När partiet satte ner foten och lyfte frågan som proteströrelsen Nej till marknadshyra drev – om just nej till marknadshyra i nyproduktion – stoppades hotet om marknadshyra och V blev mycket populära. 
Den här gången kräver Nooshi Dadgostar att få förhandla, där Magdalena Andersson har inlett dessa samtal och fått tid fram till den 22 november. 

Hade V valt kampvägen hade det också varit lättare för dem att avslöja S dubbelspel – som inte alls står på arbetarnas sida i nästa val. 

Vad samtalen handlar om är hemligt – vilket i sig går emot en viktig arbetarkampsprincip. Media skriver att Dadgostar kräver slopad karensdag och höjda pensioner för de sämst ställda. 
S har mycket att vinna på de här samtalen. Partiet måste bryta sig loss från det nyliberala Centerpartiet som ”har tagit ett stort ansvar för Sverige under den här mandatperioden” (Anderssons ord på presskonferensen den 16 november) för att ha en chans att verka stå på arbetarnas sida i nästa val. V vill förstås igen visa att de ställer villkor och behövs.
Den blåbruna budgeten från M, KD och SD vill skärpa asyllagstiftningen ännu mer, få fler poliser, högre polislöner och fler fängelseplatser, sänkt bensinskatt och ingen extra ledighetsvecka för barnfamiljer. 

Under Vänsterdagarna i helgen sägs det att Nooshi Dadgostar tackade kampanjen Nej till marknadshyra för stödet som gjorde att regeringen kunde fällas och delsegern mot marknadshyra vinnas i somras. En lärdom av den kombinationen är att fortsätta bygga massrörelser underifrån för att få igenom sina krav. 
För politiken och ekonomin avgörs inte bara genom de där omröstningarna. När tusentals samlas och säger ifrån får vi en annan och potentiellt mycket starkare kraft än de gröna, gula och röda knapparna i riksdagens plenisal. 
Hade V valt kampvägen hade det också varit lättare för dem att avslöja S dubbelspel – som inte alls står på arbetarnas sida i nästa val. Samtidigt hade det varit det bästa sättet att mota tillbaka det blåbruna hotet.