Historisk feministisk generalstrejk i Baskien

JOHN HIRD // Alternativa Socialista (ISA Spanien) artikel i Offensiv

Mobiliseringar ägde rum i över 100 städer på morgonen och massiva marscher ägde rum i Bilbao, San Sebastian, Vitoria-Gasteiz och Pamplona på kvällen den 30 november. Organisatörerna kallade den feministiska strejken ”historisk och utan motstycke”.

Mer än 1 500 arbetsplatskommittéer stödde uppmaningen till den feministiska generalstrejken med krav på kollektiv rätt till social omsorg. Strejken stöddes av de flesta baskiska fackföreningarna: ELA, LAB, Steilas, ESK, EHNE, ETXALDE och CGT – och den feministiska rörelsen i Baskien.
Strejkkommittén rapporterade att strejken hade 70 procents stöd inom den offentliga utbildningen, vilket förutom lärare även inkluderade bespisnings-, hjälp- och städpersonal. Strejken fick också stöd i lokala myndigheter och den baskiska sjukvården. Tidigt på morgonen genomfördes strejkvaktskedjor vid stora fabriker som Mercedes och Michelin. EITB, den baskiska -tvch radiotjänsten, kunde bara sända begränsade nyhetsprogram, och Euskotren (pendeltåg) och tunnelbanan hade försvinnande få avgångar.
Det styrande PNV (det baskiska nationalistiska högerpartiet) införde en policy om ”minimitjänster” på äldreboenden och förskolor, vilket allvarligt urholkade strejkrätten för de lägst betalda kvinnliga arbetarna. PNV använde också polisen för att stoppa strejken vid stora fabriker inom den privata sektorn, och flera brutala polisingripanden ägde rum där kvinnor skadades och arresterades.

Den framgångsrika strejken var för alla; både kvinnor och män kallades ut i strejk. Organisatörerna konstaterade att ”vårdkrisen påverkar alla; vi behöver alla vårda och bli vårdade med värdighet under hela våra liv”. Trots att vård är oumbärligt för unga och gamla för ett värdigt liv har arbetet alltid varit dolt, okänt, obetalt och osynliggjort i våra hem – något som nästan uteslutande faller på kvinnors axlar.
Med tanke på strejkens framgång var det skamligt att de två största spanska fackföreningarna, CCOO och UGT, inte stödde strejken.
Organisatörerna fördömde också det faktum att ”betalt vårdarbete har blivit otryggt till följd av privatiseringarna och underleverantörerna av vårdtjänster”. Endast 10 procent av vårdhemmen i Baskien drivs av den offentliga sektorn. Dessutom erbjuder de privata äldreboendena begränsad service och drivs av företag som sätter sina egna vinster före folkets intressen.

Den baskiska feministiska generalstrejken ägde rum fem dagar efter den internationella dagen för avskaffande av mäns våld mot kvinnor. Den feministiska rörelsen i Baskien kopplade strejken till våldet mot kvinnor. De menar att otrygga anställningar, usla arbetsvillkor och att det omsorgsarbete som kvinnor utför i hemmet inte värderas också är ekonomiskt våld.
Dessutom har våldet mot och morden på kvinnor ökat i Spanien under 2023 jämfört med 2022.
Uttalanden från den feministiska rörelsen och fackföreningsmedlemmar visar tydligt att kvinnor är trötta på enbart ”feministiska” gester från politiska partier och kapitalistiska institutioner, som inte gör någonting för att stoppa epidemin av våld mot kvinnor eller för att uppnå verklig social och ekonomisk jämlikhet:
”Dessa fruktansvärda mord är de extrema konsekvenserna av machovåld, som har flera ansikten och som kvinnor, transpersoner och lesbiska kvinnor lider av dagligen på arbetsplatsen, på gatan och i skolan”.
Våldet mot kvinnor och den ekonomiska ojämlikheten fortsätter, och de ”officiella” kapitalistiska institutionerna bryr sig inte om de problem som kvinnor står inför. ”Förslag eller åtgärder utan resurser är inte till någon nytta för oss”, står det i uttalandet som också konstaterar att kvinnor är trötta på att deras krav urvattnas och ersätts av vackra ord som döljer ytliga förslag som slutar som värdelösa ”institutionella” fototillfällen.

Den feministiska generalstrejken den 30 november i Baskien bör vara framtidens musik. Det är mycket betydelsefullt att stridbara baskiska fackföreningar och feministiska kollektiv kopplar frågan om våld mot kvinnor till det ekonomiska förtrycket av kvinnor och arbetarklassen i allmänhet.
Strejken har bidragit till att skapa en enhet mellan arbetarklassens kvinnor och män för en verklig kamp för att förbättra villkoren i vardagslivet. Den avslöjade också att kapitalismens ”feminism med tomma gester” (som upprepas av reformister och liberaler) saknar ett program för förändring. Det kapitalistiska ”status quo” med fortsatt våld mot kvinnor och ojämlikhet är oacceptabelt för allt fler i vår klass, och den 30 november visade att kvinnor vänder sig till sina fackföreningar för att förändra sina materiella och sociala villkor. ■