Hjältarna som själva blev sjuka

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Viktors historia är fascinerande och allvarlig. Han jobbar inom vården, blev utsatt för mycket covid-19-smitta och fick ligga på sjukhus i fyra månader. Han berättar om bristen på smittskydd, om den sönderprivatiserade äldrevården i Stockholm, om chefer som tystar, en försäkringskassa som straffar och om hur det är att vara nära döden. 

Viktor heter egentligen något annat, men kan inte gå ut med sitt riktiga namn eller vilken arbetsplats han jobbar på, på grund av hur arbetare behandlas i dagens Sverige.
– Jag är nära pensionen, jag har jobbat inom vården i 30 år och jag ser försämringarna. Det är inte ovanligt att chefer utnyttjar arbetare som har migrerat och är rädda. De får 85 procents tjänst och tvingas därför jobba massa extra. På detta sätt kan arbetsgivare utnyttja folk att jobba 14 dagar i sträck för bara 15 000 kronor i månaden helt lagligt.

– Jag jobbar inom geriatriken. Vi ska avlasta ett av Stockholms storsjukhus. Under våren fick vi in väldigt många med ”misstänkt corona”, inte konstaterad. Du kan ta 1, 2, 3 tester som visar negativt och så visar plötsligt det fjärde positivt, eftersom viruset har en förmåga att mutera sig och ändra utseende. Jag försökte säga att vi måste behandla alla patienter som om de vore konstaterade smittade, annars skulle vi själva utsättas. Men så gjordes inte. Nu har man lärt sig, nu gör de så.
– Jag påtalade att vi måste ha bättre utrustning. Visiren var hemmagjorda och vek sig. Vi hade inte munskydd. Om arbetsgivaren säger åt mig att jobba och jag säger nej av skyddsskäl kan det klassas som arbetsvägran och bli avsked.

– Det fanns tecken på att jag var covidsmittad i april. Jag blev riktigt sjuk i maj. Flera av oss som jobbade med ”misstänkta coronapatienter” blev smittade då.
– När jag kom in till akuten sa de att jag var två timmar från döden. Jag kom inte hem förrän fyra månader senare. Det jag har att säga om den sjukvård jag fick är att vårdapparaten fungerade mycket bra. Jag är bland dem som har varit längst på intensiven. 99 procent av de i min situation överlevde inte. De sa att jag klarade mig för att jag är så envis, för det är inte att jag har så speciellt bra fysik. 
– Det var mycket svårt att komma hem. Det var förberett med hemtjänst och nervoteam, men det var inte konkret. Hemma kom tiden för tankar. Existentiella frågor. Vad som hade kunnat hända. Det har konstaterats att de flesta patienter som lider av covid-19 har panik­ångest, du får panikångest när din hjärna och hjärta är bortkopplat och syresätts på annat sätt. När jag kom hem kom även depression, allt känns så tomt. Allt det här som kommer efteråt är dolt, samhället förstår inte hur det är.

– Jag blev utförsäkrad. Det började med att jag hade varit sjukskriven 2019 och januari 2020 på grund av andra problem. Det var mycket tjafs. I maj var det meningen att jag skulle ha svarat på ett brev från Försäkringskassan, men jag låg på intensiven (vilket kassan visste om) så jag kunde inte svara och då blev jag utförsäkrad. Nu har jag fått ett nytt avslag på min ansökan. 
– Jag har jobbat 30 år i vården men det känns som att jag inte är värd något. Hade jag inte haft mina söner hade jag inte överlevt.

Vi pratar om alla privatiseringar. Först tog Capio över geriatriken. 
– Det var mycket lockelser från Capio till oss arbetare i början. Men sen försvann det bit för bit. Andel av vinsten, konferenser, julklappar och sist rök julbordet. 
– Sen upphandlades vi av Praktikertjänst. I november snackades det om att Aleris skulle ta över. Namnbrickor byttes ut och det stod plötsligt Aleris överallt. Sen kom pandemin och landstinget gick in och sa stopp. Vi är mitt i en pandemi, ni får frysa era affärer till november/december.
– Det vi anställda inte förstår är hur Praktikertjänst kan vinna en upphandling på flera år, men sedan mitt under perioden bara sälja vidare till ett annat bolag. Nu vet vi inte vem vi jobbar för, vilket leder till stora problem.
– Vi i vården betraktades som hjältar i början. Men när vi själva blev drabbade av pandemin, då kan vi konstatera med frustration att vi inte är de där hjältarna, utan vi behandlas som mjölkförpackningar som är förbrukade och som slängs. Vad händer med våra liv?