foto: Wikimedia Commons/ FrankieF
Stefan Löfven och Socialdemokraterna togs uppenbarligen på sängen av att de tänkta samarbetsparterna – Folkpartiet och Centerpartiet – hellre blev kvar i Alliansen än gjorde upp med regeringen.
I valet i september gjorde de fyra allianspartierna sitt sämsta val någonsin och fick mindre än 40 procent av rösterna.
Moderaterna rasade med nästan sju procentenheter jämfört med valet 2010 och förlorade mer än var tionde väljare till det rasistiska högerpartiet Sverigedemokraterna. Folkpartiet gjorde sitt näst sämsta val i historien. Även Kristdemokraterna och Centerpartiet gick bakåt.
Valresultatet förändrade det politiska landskapet. Inget av blocken fick majoritet och varje minoritetsregering som bildades kunde bara regera på nåder av andra. Från etablissemangets alla hörn hördes krav på ett samarbete över blockgränserna för att om möjligt förhindra att den politiska krisen fördjupades.
Långt innan valet hade Socialdemokraterna och Stefan Löfven sagt att man önskade ett samarbete med i första hand Folkpartiet och Centerpartiet. Att Stefan Löfven sa nej till regeringssamverkan med Vänsterpartiet var ytterligare en signal om S djupa önskan om ett samarbete med ett eller flera allianspartier.
Men inte minst Centerns Annie Lööf var kallsinnig. ”Centerpartiledaren var mer intresserad av att ta över ledartröjan i Alliansen efter Fredrik Reinfeldts sorti. Redan på valnatten svarade hon kategoriskt nej till samarbete med Socialdemokraterna”, som tidningen Fokus skrev i förra veckan. Och Folkpartiets ledare Jan Björklund ville inte ensam bryta upp från Alliansen.
Till Expressen i måndags sa Jan Björklund att Stefan Löfven ”ville splittra alliansen” och därför var Folkpartiet inte berett till ”ett regeringssamarbete eller ett mer organiserat samarbete över hela det politiska fältet”.
Samarbetsinviterna ökade de traditionella högerpartiernas aptit. Alliansens kallsinniga aggressivitet fick dessutom ständig näring från storföretagen och direktörernas argsinta utfall mot regeringens uppgörelse med Vänsterpartiet om vinster i välfärden och beslutet att skjuta upp bygget av det jättelika motorvägsprojektet Förbifart Stockholm till den 1 maj 2015.
Direktörerna rasade också mot att regeringen inte omedelbart var beredd att uttala sig för att Bromma flygplats ska bli kvar.
Uppenbarligen räknade Centerpartiet, Folkpartiet och de andra allianspartierna med att man skulle kunna pressa fram större eftergifter från Stefan Löfven om man bidade sin tid och för stunden höll fast vid alliansen som ett framtida regeringsalternativ. För att sätta ytterligare press på regeringen, med utgångspunkten att det inte skulle bli nyval, höll allianspartierna fast vid det egna budgetförslaget.
Högern vill både ha och äta kakan och resultatet blev som Dagens Nyheter skrev i en frustrerande ledarkommentar den 5 december att: ”Nu framstår det som att oppositionen ville rusa in i en konflikt och fälla Löfven till varje pris – men ändå inte var beredd att ta över landets styre”.
Efter nyvalet i mars, mot bakgrund av fortsatt politisk kris och samtidig kapitalistisk stagnation, är det mycket möjligt att det blir en ”bred” samling bakom högerpolitiken som manifesteras i en ny regeringskoalition. Även om vägen dit sannolikt kräver ledarskiften i ett eller flera partier.
En tredjedel av landets kommuner styrs idag av blocköverskridande koalitioner. Det är ett rekord. I 23 kommuner regerar socialdemokrater och moderater tillsammans.
Regeringskrisen och nyvalet har inte stoppat, utan bara en aning fördröjt, att denna lokala trend också sätter sina spår på riksplanet.
Det finns emellertid också en parallell trend, där högerns omgruppering också innebär ett närmande till Sverigedemokraterna. Inom alla allianspartier höjs röster för ett samarbete med SD.
Det moderata husorganet Svenska Dagbladet argumenterar till och med för att allianspartierna ska fälla regeringen i en misstroendeomröstning och därmed tvinga den att avgå veckan innan ett nyval formellt utlyses den 29 december, vilket skulle leda till att Alliansen kan styra med hjälp av SD.
Varje försök att behålla den nuvarande högeralliansen tenderar framöver att inkludera ett närmande till SD.
Det finns många viktiga lärdomar av den politiska turbulens som nu präglar landet. En är att i avsaknad av ett stort kämpande socialistiskt arbetarparti som kan utgöra en verklig vänsteropposition sneglar varje regering till höger.
En annan är att ett samarbete över blockgränserna bara är ett annat ord för etablissemangets försök att förenas i en politisk kurs högerut – mot landets löntagare, arbetslösa, sjuka och äldre.
En tredje är att ett sådant samarbete inte stoppar det rasistiska SD. En fjärde är att oavsett vad de etablerade partierna säger idag är de beredda att närma sig SD eller kopiera delar av rasisternas förslag och/eller låna delar av deras retorik.
En femte och sammanfattande lärdom är att nyvalets utgång och efterföljd kommer att understryka behovet av fortsatt kamp mot rasism och alla former av högerpolitik. ■
