Högerpolitiken sänker vården

av Katja Raetz

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) släppte den 1 mars en ny rapport om vården i Sverige som visar att problemen inom vården på inget sätt har lösts, trots politikernas alla löften om ”vårdsatsningar”.

Bland annat konstateras att patienters samlade behov inte tillgodoses, det vill säga att varje vård­enhet löser sina uppgifter utan helhetssyn och samordning. Detta drabbar framför allt äldre med komplexa behov, funktionshindrade och människor med missbruks- och beroendeproblematik samt psykisk ohälsa.

De som får ta ansvaret för att samordna mellan olika vårdenheter är istället patienterna och anhöriga. Rapporten konstaterar vidare att patientsäkerheten är hotad eftersom det inte finns tillräckligt med personal och personal med adekvat kompetens. Patientsäkerheten hotas vidare av långa väntetider samt att patienter får vänta för länge på rätt diagnos och behandling inom primärvården.

Redan tidigare i år har Socialstyrelsen anmärkt i rapporten Kapaciteten i sjukvården att vårdplatserna fortsätter minska i Sverige. Även bristen på sjuksköterskor och i synnerhet specialistsjuksköterskor, som dock varierar i landet, påtalas. Det är i synnerhet i Stockholm och Södermanland som sjukskötersketätheten är låg. I Socialstyrelsens rapport konstateras också att utlokalisering – att vårda patienter på annan avdelning än den som har det medicinska ansvaret – har ökat. Rapporten varnar för att detta har accepterats som normaltillstånd. Det är allvarligt då IVO uppskattar att utlokaliserade patienter har 60 procent större risk att få undvikbara vårdskador. 

För de som arbetar eller engagerar sig inom sjukvården är detta inga nyheter. Snarare är det en bekräftelse på avregleringarnas pris. Lagen om valfrihet (LOV) och upphandlingskrav har skapat en vård som inte är anpassad efter behoven och som drabbar både patienter, personal och anhöriga. 

Ingen annanstans har denna politik och marknadsstyrning, som kan stavas New Public Management (NPM), drivits så långt som i Stockholms län, som idag har Sveriges dyraste sjukvård per invånare. Genom att skapa olika vårdval har vården styckats upp och genom LOV har vårdcentraler öppnats upp där de är mest lönsamma, i Stockholms innerstad där de i genomsnitt friskaste människor bor.

Karolinska sjukhuset är sinnebilden för NPM där många delar av bygget och driften har lagts ut på privata utförare (se tidigare artiklar i Offensiv). Trots alla protester från främst läkare, men även sjuksköterskor och annan personal, har tidigare enheter styckats upp i nya patientflöden utifrån mätbarhet. De ökade kostnaderna och uppstyckningar har i sin tur inneburit ständiga nedskärningar. Inte minst kvinnosjukvården har drabbats hårt, som när gynakuten och abortmottagningen lades ner 2017. 

Men det är inte bara på Karolinska som kvinnosjukvården drabbas hårt. I Stockholms län har flera gynmottagningar stängts eller kraftigt fått  minska sina öppettider. I Skåne beslutade man redan 2017 att minska operationstider för förlossningsskador. Och i Västernorrland kämpar befolkningen fortfarande för att BB på Sollefteå sjukhus ska öppnas. Sjukhusets BB tillsammans med övrig kvinnosjukvård samt akut kirurgi och ortopedi lades ned 2017.

Primärvården, det vill säga vårdcentraler, förs fram av politiker som lösning och har fått ta allt större ansvar för vården. Det har sedan några år även det som kallats första linjen-psykiatri. Men detta har gjorts utan att ändra sjukvårdssystemet.

De som i första hand har tjänat på de extra miljonerna är online-­läkarföretag som Min doktor och Kry som är finansierade av riskkapitalister och kunnat marknadsföra sig som enkla alternativ. De tar de relativt snabba och enkla fallen såsom enkla infektioner. Det har inte lett till någon avlastning av vårdcentraler, utan snarare att resurser dräneras ur hälso- och sjukvården.

Det som behövs är en behovsstyrd hälso- och sjukvård. Slut med upphandlingseländet som kräver en mängd detaljstyrning med koder etcetera som är kopplade till ersättningar. Verksamheter inom vårdvalen behöver återintegreras i den gemensamma sjukvården och planeras efter behov. 

Det finns stora resurser som idag läggs på sjukvården som på så vis återvinns till allmänhetens och samhällets nytta. Digital vård behövs i synnerhet på landsbygden, men ska då vara del av den allmänna sjukvården. Inte minst behöver stora resurser återföras till kvinnosjukvård, men även psykiatrisk vård som idag är underfinansierad, både hos barn och vuxna.

För att det ska fungera behövs en demokratisering av sjukvården och kontroll över ekonomin. De miljarder som tjänas av konsultbolag, hyrföretag och privata vårdföretag kan läggas på adekvata löner åt alla, men även utbildning på arbetstid och möjlighet till delaktighet i styrningen. På så vis kan personalens kunskaper som idag ignoreras tas tillvara för bästa vård.