Hur allvarligt är USA:s hot att bomba Iran för att stoppa det kärnkraftsprogram, som anklagas för att dölja ett hemligt kärnvapenprogram? Spänningen stiger inför kravet från FN:s säkerhetsråd på att Iran senast den 28 april ska stoppa all anrikning av uran.
”Alla alternativ, inklusive det militära, finns på bordet”, förklarar USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld. Beläggen hopar sig för att USA-journalisten Seymour Hersh har rätt i att Bush bakom sina försäkringar om att han vill gå den diplomatiska vägen intensifierat USA:s planering för möjligheten av en storskalig flygattack mot Iran.
Irans president Mahmoud Ahmadinejad förklarade före påsk officiellt att Iran har lyckats anrika uran och nu är ett av världens kärnkraftsländer. Att detta påstås vara ett civilt program, som inte står i strid mot några internationella fördrag, ignoreras av USA. Likaså ignoreras att de iranska shiamuslimernas högste andlige ledare Ali Khamenei, som också har den avgörande politiska makten, förklarat kärnvapen vara mot islamisk moral. I propagandakriget kan USA också utnyttja den iranske presidenten Ahmadinejads sjuka förhoppning om att se Israel ”eliminerat” till att demonisera denne som en ”ny Hitler”.
Hur som helst har det internationella atomenergiorganet IAEA hittills inte funnit minsta belägg för något iranskt kärnvapenprogram, samtidigt som experterna anser att det skulle ta Iran 8-10 år att utveckla de gigantiska nätverk av centrifuger för storskalig anrikning av uran som detta skulle kräva.
Kärnan i Irankrisen handlar i stället om USA:s beredskap att använda alla medel för att åstadkomma en regimförändring i Iran – något som Bush drömmer om. Det skulle kunna bistå hans strävan efter ett Pax Americana i det oljerika Mellanöstern.
Att USA på allvar skulle överväga att bomba Iran kan tyckas strida mot allt förnuft. De politiska konsekvenserna skulle kunna sätta Mellanöstern i brand och bli förödande för USA:s egen ställning. Denna är redan så svag i Irak att utrikesminister Condoleezza Rice och Bagdadambassadören Khalilzad trots kärnkraftskrisen bett Iran om hjälp att stabilisera Irak. Nu har i stället USA:s hot mot Iran fått den irakiske shialedaren Muqtada al-Sadr att hota med en ny väpnad kamp mot USA i Irak.
Inte ens Pentagons hökar kan tro att det skulle räcka med några flygraider, som sedan får det iranska folket att resa sig till förmån för ett USA-vänligt alternativ. En flygattack skulle tvärtom stärka den islamiska regimen och omedelbart göra USA:s soldater och företag i hela Mellanöstern till måltavlor för motattacker från iranska styrkor och shiamiliser. En ny oljekris vore oundviklig. Medan stödet för den iranska regimen idag är lågt, tyder det mesta på att det samtidigt finns ett massivt stöd för Irans rätt till civil kärnkraft.
Om Iran verkligen vill utveckla ett hemligt kärnvapenprogram så beror detta, precis som i Nordkoreas fall, just på USA:s hotfulla beredskap för ”regimförändringar” och preventiva anfallskrig mot utpekade ”skurkstater”. Om Iran verkligen vågar, så beror det just på att USA kört fast i sin ockupation av Irak.
USA hoppas med sitt hot att bomba Iran kunna pressa de mest motspänstiga i FN:s säkerhetsråd, Ryssland och Kina, att som alternativ gå med på sanktioner som isolerar Iran, med andrum för fortsatta ansträngningar att få till stånd en proamerikansk regimförändring. I stället ser det ut som att Ryssland och Kina förbereder en anslutning av Iran, tillsammans med Mongoliet, Indien och Pakistan, som nya medlemmar av The Shanghai Cooperation Organization (SCO) – ett organ för ekonomiskt, energi- och säkerhetspolitiskt samarbete som också inkluderar centralasiatiska stater. Om de vågar ta detta steg skulle också alla försök att isolera Iran misslyckas och Bush stå inför ett förödmjukande bakslag för sin ”unipolära” världsordning.
