Höj pensionerna – riv upp 90-talets pensionsreform

2011-04-22 22:22:49

foto: Agneta Sundström
PRO-demonstration i Stockholm i april 2010 mot att pensionärer betalar högre inkomstskatt än yrkesverksamma med samma inkomst.

Få är de som med glädje ser fram emot att det orangea kuvertet från Pensionsmyndigheten ska ramla ned i brevlådan varje år. Däremot vet jag flera som inte ens öppnar det utan lägger det direkt i pappersinsamlingen. Innehållet är inte helt lätt att förstå, och om man gör det är slutsatserna om framtiden nedslående. Speciellt har det varit så de senaste åren.
Det pensionssystem som finns idag beslutades i full enighet mellan de borgerliga partier­na och Socialdemokraterna i mitten av 90-talet. Missvisande kom det hela att kallas för Pensionsreformen. Det samstämmi­ga budskapet från det politiska etablissemanget var att detta skulle ge ett stabilt pensionssystem som skulle säkra de framtida pensionerna. Dessutom skulle det öka ”valfriheten” ge­nom att alla skulle ha rätt att placera en del av de framtida pen- sionspengarna själva.
Det tidigare ATP-systemet byggde på att pensionen beräknades utifrån de 15 bästa inkomståren. Full pension fick alla som jobbat i 30 år. Den stora fördelen med detta system var att det gick att se vad man skulle få i pension och att det fanns ett utrymme i systemet för att alla, särskilt inom tunga och olycksdrabbade yrken, kan jobba från examen till 65 års ålder.
Det nya systemet innebär att pensionärerna är helt utelämna­de åt en oförutsägbar kapitalistisk ekonomi och än mer nyckfulla börskurser. Dessutom straf- fas de som inte kan jobba fram till 65 års ålder, och gärna några år längre.

Ett litet räkneexempel på Pensionsmyndighetens hemsida vi­sar hur osäkert systemet har blivit. Med en enkel beräkning kommer man fram till att den som 2010 hade en pension på 12 000 kronor i månaden 2011, kommer att få 11 488 kronor i månaden. Året innan sjönk pensionerna med tre procent och 2012 beräknas de falla med ytterligare någon tiondels procent, innan det vänder och de ökar på nytt.
Detta är effekten av den s k bromsen. Den innebär att om antalet personer med rätt till pension växer snabbare än inbetalningarna tilll pensionssystemet sjunker pensionerna. Pen- sionärerna får alltså direkt ta smällen för den ekonomiska härdsmälta som inträffade 2008-2009, som ingen vanlig löntaga­re eller pensionär bar det minsta ansvar för.

Än mer osäker är utvecklingen för de pengar som alla löntagare får placera i någon av de om- kring 800 premiepensionsfonderna. I januari 2008 var det totala värdet av de pensionspeng- ar som placerats i premiepensionssystemet 310 miljarder kronor. Ett år senare hade värdet ra­sat till 236 miljarder. Vid årsskiftet 2008-2009 hade 4,3 miljoner löntagare sett sina tillgångar i premiepensionssystemet mins­ka. Bara 1,7 miljoner hade haft någon som helst ränta. Nu har börsen återhämtat sig en del så just nu ser bilden något bättre ut, men förespeglingarna om väldigt höga avkastningar har inte infriats.
Ungefär hälften av spararna har haft en avkastning på 2-4 procent, det vill säga ungefär li­ka mycket som man kan få på helt säkert och avgiftsfritt sparande som ett vanligt bankkonto innebär.
Skillnaderna mellan vinnarna och förlorarna i systemet är sto­ra. I den senaste statistiken är det 66 000 som har haft en värdeökning på mer än 12 procent årligen. Nästan lika många ligger på minus redan innan inflationen räknats in.

En undersökning som har gjorts vid Handelshögskolan i Stockholm visar att vinnarna i systemet är de mycket aktiva sparar- na: män, storstadsbor och relativt högavlönade.
I en intervju med TT pekar Daniel Barr, tidigare chefsekonom vid PPM, på vilka effekter systemet kan få.
Av två grannar som betalt in lika mycket i systemet skulle den ene kunna få ut 200 kronor och den andra får 20 000 kronor.
Att tvinga alla landets löntagare att göra fondval – som är fullständigt omöjligt om man inte är ekonomisk expert och har massor av tid att sköta sin ekonomi – är naturligtvis rent vansinne. Samtidigt finns det en tydlig logik i införandet av premiepensionssystemet. Liksom på andra områden i samhället har pensionssparandet öppnats för privata företag som vill tjäna pengar på verksamheten. Detta har gjorts med hänvisning till ”ökad valfrihet”.
Det gamla pensionssystemet där pensionspengarna förvaltades av ett begränsat antal AP-fonder var relativt sett effektivt. Bankernas fondavgifter varierar från några tiondels procent upp till nära två procent. Räknar man med en genomsnittlig avgift på en procent, kommer de personer som har pengar i premiepen­sionssystemet varje år att betala 28 miljarder kronor till banker och andra fondbolag när systemet är fullt utbyggt.
Framför allt ger PPM-systemet alltså en ny källa till astrono-miska vinster för de stora ban- kerna.

Allt sammanräknat har det nya pensionssystemet inneburit att pensionerna har minskat.
I LO-rapporten Pensionssystemet i halvtid finns en beräkning av hur utfallet av pensions- systemet har förändrats mellan 1995 och 2011. För samtliga personer man har gjort beräkningar på, har pensionen som andel av slutlönen minskat.
Än mer drastisk är den bild som tecknas i en färsk rapport från EU-kommissionen. Rap-porten har räknat på en privatanställd medelinkomsttagares pension som andel av slutlönen året efter pensionering.
År 2008 låg den svenska pensionsnivån på 65 procent för denna grupp. Redan det ligger under snittet inom EU.
År 2048 räknar dock EU-kommissionen med att nivån har sjunkit till 48,2 procent av slutlönen. Det kommer i så fall att vara den näst lägsta siffran inom hela EU.

Urholkningen av pensionerna har börjat skapa oro inom det politiska etablissemanget. De borgerliga partierna och Socialdemokraterna har bildat en pensionsarbetsgrupp med målsätt- ningen att klara åtminstone en bibehållen nivå på den statliga pensionen.
Tydligt är att en höjd pensionsålder till 67 år är ett huvudspår i diskussionerna inom ar- betsgruppen. Socialdemokrater­na har visserligen uttalat sig mot höjd pensionsålder, men samtidigt har den nye partiledaren Håkan Juholt klargjort att han inte kommer att riva upp pensionsöverenskommelsen med de borgerliga partierna.
Höjd pensionsålder är ett åt- erkommande tema runt om i Europa.
Argumentet från det politiska etablissemanget är att medellivslängden blivit högre och att det därför är rimligt att pensionsåldern också höjs. Men man bortser helt från att klyftor-na i samhället ökar, även när det gäller hälsa och livslängd. Exempelvis var medellivslängden för män i Danderyd 83,1 år un­der perioden 2006-2010. Motsvarande siffra för män i Pajala var 74,5 år – en skillnad på 8,5 år!

En allmän höjning av pensionsåldern skulle alltså innebära att klasskillnaderna i pensionssystemet skulle förstärkas ytterliga­re.
Lika lite som Socialdemokraterna, är LO berett att bryta med det orättvisa pensionssystemet. I rapporten om pensionerna skriver man väldigt uppriktigt: ”Utländska besökare kommer på studiebesök till Sverige och frågar: ’Varför protesterar inte LO mot pensionsreformen som fackliga organisationer gör i an­dra europeiska länder, där pensionsreformer föreslås? Varför demonstrerar ni inte som i Frankrike, varför går ni inte ut i generalstrejk som i Grekland?’ Svaret är att vi är pragmatiska.”
Denna pragmatism har gjort att de svenska löntagarnas pensioner har blivit lägre och mer o-säkra – och gör att LO:s recept nu är högre pensionsålder, höjda avgifter till pensionssystemet el­ler att hoppas på högre avkastning från premiepensionen.
De fem rikstäckande pensionärsorganisationerna har däremot inte varit nådiga i sin kritik av pensionssystemet. (www.pro.se/Press/Nyhetsarkiv/Hogre-pensioner-och-slopad-broms-krav-fran-fem-pensionarsorganisationer/).
De pekar på att pensionssystemet ger en bristande ekonomisk trygghet för pensionärerna och att premiepensionssystemet har gett låg och osäker avkastning. Därför krävde de vid en gemensam presskonferens den 11 april bland annat att ”bromsen” för inkomstpensionen ska slopas och att hela premiepensionssystemet ska skrotas.
Detta är krav som pekar i rätt riktning. Det första kravet som måste ställas på pensionssystemet är att det måste vara förutsägbart.
Det är helt orimligt att upp- och nedgångar på börsen eller ekonomiska kriser orsakade av ett litet antal spekulanter på bara några år ska kunna urgröpa pensionärernas ekonomi.

Lika orimligt är det att tvinga in alla löntagare att ge sig ut på de osäkra finansiella marknaderna och köpa och sälja bland de 800 fonderna i premiepensionssystemet och dessutom få betala bankernas ofta skyhöga avgifter. Pensionärsorganisationernas krav på att premiepensionssystemet ska skrotas förtjänar allt stöd.
För de som är friska och har ett jobb som inte är tungt eller slitsamt på annat sätt, är det säkert rimligt med 40 år i arbetslivet eller mer.

Men dagens gräns på 40 års arbete för att uppnå full pension slår mot de som har de tyngsta jobben eller som till exempel på grund av sjukdom inte kan jobba ända fram till 65 års ålder. ATP-systemets 30-åriga tid för att tjä­na ihop till en full pension var betydligt mer rimlig.
Med all säkerhet kommer det att komma förslag om att höja pensionsåldern inom de närma­ste åren. Argumentet kommer att vara den ökade medellivslängden – men varför ska vi löntagare gå med på högre pen- sionsålder, samtidigt som direktörer i Vattenfall och andra storbolag pensioneras före 60 års ålder med mångmiljonfallskärmar. Detta trots att de i genomsnitt lever längre och är friskare än de som har jobbat på tyngre och mer slitsamma jobb fram till 65 års ålder.

De som inte har kunnat arbeta alls, eller väldigt lite, får idag så kallad garantipension. Den ligger på så lite som 7 597 kronor i månaden för ensamstående. Detta är en skandalöst låg och helt o­tillräcklig summa, som måste höjas rejält.
Pensionärsorganisationernas kritik är välkommen, men måste följas av mobilisering av medlemmarna.
De fackliga ledningarnas tystnad i pensionsfrågan måste utmanas. Det kommer att krävas en bred och högljudd proteströrelse för att slå tillbaka hotet om höjd pensionsålder och för att ri­va upp dagens orättvisa pensionssystem.
Hans Larsson

---

 Fakta ▼

• Den allmänna pensionen – 16 procent av lönen avsätts varje år till ett pensionskonto som förvaltas av staten. Utfallet varierar med den ekonomiska utvecklingen.
• Premiepensionen 2,5 procent av lönen som man kan placera som man vill i någon av omkring 800 fonder. Här är man helt utelämnad åt upp- och nedgångar på börsen och i ränteutvecklingen. Mycket svårt att göra ”bra” val. De som inte väljer får si­na pengar automatiskt placerade i en ”ickeväljarfond”.
• Tjänstepension Som regel får man också pension gen­om avtal som slutits mellan facket och arbetsgivaren. Det kan stå sådant som ITP eller SAF LO i kuvertet som du får hem i bevlådan beroende på var du jobbar. Även detta kan placeras i olika fonder och utfallet kan vari­era med börsutvecklingen.
• Privat pensionssparande – Har man råd kan man lägga undan pengar i en privat pensionsförsäkring. Detta system gynnar de som redan har goda inkomster genom att det är skattemässigt gynnat.
• Medellivslängden i Sverige ligger på 83,2 år för kvinnor och 79,1 år för män. På kommunnivå lever både kvinnor­na och männen längst i Dan- deryd. Där är medellivslängden 85,6 år för kvinnor och 83,1 för män. Kortast medellivslängd har kvinnorna i Älvdalens kommun, där medel- livslängden är 79,6 år. I Paja-la har männen kortast medellivslängd med 74,5 år. (Källa Statistiska centralbyrån, SCB)