.Minst 1 420 människor dödades i krigets Irak i au- gusti och i Syrien stärker IS sitt terrorgepp över de områden man har erövrat.
Den så kallat Islamiska statens (IS, tidigare ISIL, Islamiska staten i Irak och Levanten och f d al-Qaida i Irak) svepande snabba segertåg i norra Irak efter den irakiska arméns spektakulära sammanbrott och flykt närapå utan strid från landets näst största stad Mosul den 10 juni och därefter även från Saddam Husseins hemstad Tikrit har till sist stött på patrull.
Det är framförallt kurdiska Peshmergastyrkor som med kraftigt stöd av USA-flyg har lyckats avvärja IS hot mot den kurdiska regionens huvudstad Erbil och pressa tillbaka dem från oljekällorna runt Kirkuk, återta Mosuldammen och tillsammans med syriskkurdiska YPG undsätta de jezidier från staden Sinjar som har drivits upp i bergen. Tillsammans med irakiska arméförband och shiamuslimsk milis har kurderna också lyckats bryta IS belägring av de turkmenska shiamuslimerna i staden Amerli norr om Bagdad.
Men dessa delsegrar som kan följas av några fler kommer knappast att framkalla något motsvarande sammanbrott från IS som tidigare den irakiska arméns i Mosul, där i alla fall delar av stadens sunnimuslimska befolkning deltog i avväpningen av armén. Vad vi ser är mer troligt början av ett nytt och ännu blodigare skede av det irakiska inbördeskrig som har pyrt under ytan ända sedan USA:s katastrofala krig mot Irak 2003 och inbördeskriget 2006-2008 under den följande ockupationen.
Det väpnade sunniuppror i Irak som dämpades efter USA:s tillbakadragande av sina ockupationstrupper från Irak 2009, har återigen flammat upp. Anledningarna är lätta att finna i både det växande missnöjet mot den shiadominerade regimen i Bagdad och i svallvågorna från upproret mot Basar al-Assads diktatur i Syrien som, under kraftigt stöd av såväl USA, Gulfstaterna och Turkiet som av tusentals frivilliga, snabbt har muterat till ett sekteristiskt inbördeskrig.
Därmed har också initiativet övergått till de mest skoningslösa gudskrigare som först härdats i det irakiska inbördeskriget och sedan omgrupperats till Syrien, där de länge har fått del av ett stort inflöde av pengar och vapen från utländska sponsorer (främst från rika wahabitiska trosfränder i Saudiarabien, Qatar och de övriga Gulfstaterna, stödda av USA och Turkiet) och en stigande ström av frivilliga jihadister från när och fjärran.
ISIL:s snabba framgångar först i västra och nu i norra Irak kan, som inte minst den brittiske Irakkännaren Patrick Cockburn har förklarat, bara förstås som att de har lyckats etablera sig som stormtrupperna
för en omfattande sunnirevolt mot det shiamuslimskt dominerade statliga förtryck som uppstod under USA:s ockupation. Men att den under 2011 mestadels fredliga proteststormen mot den shiamuslimske premiärministern Nuri al-Malikis lika korrupta som sekteristiska och brutala regim utmynnade i ett nytt och sekteristiskt inbördeskrig beror också på de starka smittoeffekterna från det sunnimuslimska upproret i Syrien och den styrka som ISIL, som har sitt ursprung i Irak, har kunnat bygga upp i Syrien.
I Irak liksom i Syrien var en annan, mera fredlig och ickesekteristisk utveckling möjlig, då sunnimuslimernas missnöje med regimen i Bagdad också delades och stöddes av såväl många shiamuslimska som kurdiska och andra arbetare och fattiga.
Både USA:s, Irans och kurdiska makthavares förhoppningar knyts nu till att en ny och mer inkluderande regering ska kunna skapas i Bagdad under ledning av den nye premiärministern Haidar al-Abadi efter att de i ohelig allians med både varandra och storayatollan Ali Sistani lyckats förmå den förbrukade al-Maliki att avgå. De hoppas att det därmed till sist ska gå att bygga upp nya relationer med de sunnimuslimska stamledarna, som kan förmå dessa att sluta upp i striden mot Islamiska statens extremister.
Den nya shiamuslimska premiärministern al-Abadi förklarar att han inte kommer att skicka militära styrkor söderifrån för att befria provinser som Anbar i västra Irak eller Salahadin och Nineveh i norr, utan att detta måste göras av lokalbefolkningen själva, om än med stöd av irakiskt flyg och elitstyrkor.
Det är uppenbart att den nya regeringen i Bagdad mot alla odds hoppas kunna upprepa vad USA till sist lyckades göra mot al-Qaida under inbördeskriget 2006-2007, nämligen att liksom USA under det s k ”sunnitiska uppvaknandet” köpa stöd av så många sunnimuslimska stamhövdingar och klanledare som möjligt för att förmå dessa att beväpna och betala lokala miliser för att avstå från attacker mot regeringsstyrkorna och i stället vända sina nya vapen mot IS.
Men många av de sunnimuslimska stammar och miliser vars ledare under 2006-2008 köptes för att bekämpa al-Qaida står idag mycket fastare under IS befäl, liksom en hel del gamla officerare från Saddams armé. Det ligger också Bagdads trovärdighet i fatet att al-Maliki när USA:s 130 000 militärer väl lämnat Irak upplöste alla dessa miliser bara för att svika sitt löfte att inkorporera en stor del av dem i den reguljära armén eller annars ge dem andra jobb.
Enligt Patrick Cockburn är den irakiska armén idag i minst sagt uselt skick. Fem av de 15 divisioner som sedan förra året har satts in mot ISIL och deras allierade i Anbarprovinsen har drabbats av svåra nederlag, förluster och deserteringar, liksom de styrkor som nu har smält undan i Mosul, där generalerna var de första att fly. Inte minst beroende på omfattande förskingring är de också extremt dåligt bemannade och utrustade.
Inte heller kan en ny regering i Bagdad som under det tidigare ”sunniuppvaknandet” luta sig mot 130 000 amerikanska ockupationsstyrkor, samtidigt som Islamiska staten efter att ha stormat en rad irakiska militärbaser nu är rustad till tänderna både militärt och ekonomiskt. För många av den fattiga landsbygdens arbetslösa ungdomar kan också Islamiska statens förmåga att avlöna sina kämpar med 400 dollar i månaden till ensamstående och 100 dollar extra för varje barn vara svår att stå emot, samtidigt som IS även har ekonomiska medel till att kunna stå för ett visst socialt skyddsnät.
När IS väl förskansat sig i tätt bebyggda städer kan de heller inte besegras genom ett flygkrig, som skulle leda till nya civila dödsoffer, nya flyktingströmmar och en förstärkt folklig vrede, liksom redan i hårt bombade städer som Falluja. Inte heller kan en blodig invasion som domineras av kurdiska och shiamuslimska styrkor i sunniarabiska områden vinna slaget om opinionen.
Ju längre kurdiska Peshmergastyrkor avancerar utanför sina egna kärnområden, desto bittrare kan också fiendskapen bli bland andra folkgrupper i området mot kurdernas egna planer på att folkomrösta om en egen stat, samtidigt som ingen stabilitet kan uppnås utan att IS krossas och fredliga relationer kan byggas med omgivande samhällen. Ju mer de stöds av USA-flyg och utländska makter, desto mer ökar också dessas makt att kuva kurdernas nationella frigörelsekamp.
En ny motståndsrörelse mot det sekteristiska kriget som står oberoende från såväl USA-imperialismen som andra utländska makter måste därför byggas underifrån bland de irakiska (och syriska) arbetande och fattiga massorna av alla religiösa och nationella ursprung. Denna måste självklart stå upp emot både IS och de shiamuslimska dödsskvadroner som opererar runt Bagdad, och samtidigt vara beredd att stödja det kurdiska folkets rätt till nationellt självbestämmande.
Samtidigt är så klart militära bakslag för IS inte tillräckliga för att göra slut på de kriser som härjar både Irak och Syrien. En sådan rörelse måste därför förena kampen för fulla demokratiska och religiösa rättigheter med kampen för arbete och social utveckling i en frivillig federation av demokratiska och socialistiska stater. ■
