Hur djup blir depressionen? Världsekonomin i chock och förlamning

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Chocken i världsekonomin är den värsta någonsin. 2,7 miljarder arbetare jorden runt – 81 procent av arbetskraften – har utegångs- eller reseförbud. Hundratals miljoner riskerar akut svält. Och ännu vet ingen hur djup eller långvarig depressionen blir.

Det kraftiga snabba raset och ett nytt oberäkneligt virus gör att alla prognoser blir preliminära. Stor osäkerhet kommer att prägla situationen även när utvecklingen börjar vända. Även organ som Internationella Valutafonden tvingas ha tre olika scenarier, varav deras värsta är att pandemin fortsätter även nästa år. 
Redan står ekonomin helt stilla inom flera områden, särskilt turist- och besöksnäringen. Investeringar ligger nära noll i många branscher. Aktiemarknaderna har rasat 20 procent eller mer i hela världen. Skuldsatta länder närmar sig statsbankrutt. 
Globala varningssignaler som SARS 2002 och finanskrisen 2008-09 ledde inte till någon förändring av officiell politik. Fokus var fortsatt på att tillfredsställa den parasitära finans- och aktiemarknaden. Skuldbergen slog nya rekord, liksom klyftorna mellan rika och fattiga. Välfärd och vård slaktades, jobben blev osäkra med lägre löner. 
En procent av vad världens rikaste man (Amazonägaren Jeff Bezos) äger är lika mycket som sjukvårdsbudgeten i Etiopien med 100 miljoner invånare.

Årtionden av nyliberal politik har lagt grunden för den nuvarande depressionen.
I januari trodde Internationella Valutafonden, IMF, att världsekonomin skulle växa med tre procent i år. Nu är prognosen att ekonomin krymper med 3,3 procent – eller sex procent, om nedstängningen fortsätter under det tredje kvartalet. 
Det mer ”optimistiska” scenariot med en nedgång på 3,3 procent betyder ett fall med 4,5 procent per capita. Jämfört med 2019 motsvarar det 8 345 kronor mindre per invånare i världen, med störst effekt hos de redan extremt fattiga. FN:s avdelning för matprogram, WFP, varnar för att direkt svält kan drabba 265 miljoner människor, en katastrof av ”bibliska proportioner” enligt WFP:s chef.

Ytterligare krisrekord slås på alla områden:
• Världshandeln krymper med mellan 13 och 32 procent under 2020, enligt världshandels­organisationen WTO.
• Råvarupriserna sjönk med 37 procent mellan den 20 februari och 20 mars, varav metall- och energipriser föll med 55 procent. 
• När inga köpare av olja fanns och lagren är fulla tvingades oljebolag i USA betala sina kunder – negativa oljepriser för första gången i historien.
• Under mars månad flyttade finanskapitalet 83 miljarder dollar från ”tillväxtländer” i Afrika, Asien och Latinamerika till rikare länder. Hittills är kapitalflykten fyra gånger större än under krisen 2008-09.

Krisen slår i alla delar av världen:
• I en global undersökning i slutet av februari hade 75 procent av företagen redan någon form av störningar i leveranskedjan – och en majoritet av dem hade ingen plan B.
• FN-organet ILO, som ska se över arbetares villkor, varnade den 7 april att 195 miljoner löntagare riskerar förlora jobbet, och över en miljard bli delvis arbetslösa eller få sänkt lön.
• I Afrika ingår 80 procent av alla löntagare i den informella ekonomin – lönen är vad som kommer in under en dag.  Med nedstängning försvinner inkomsten helt.
• 22 miljoner har blivit arbetslösa i USA på några veckor, och prognosen är en ökning till 50 miljoner i maj. 35 miljoner av dem förlorar då också sin sjukförsäkring.
• Pessimismen sprider sig också i Europa. Inköpschefsindex, som länge använts för att mäta trender, har rasat från 26,4 i mars till 13,5 i april i eurozonen. För ekonomisk tillväxt ska index ligga på över 50.

Regeringar och centralbanker världen över har lanserat de största nödpaketen någonsin. Plötsligt finns det hundratals miljarder som i första hand går till storföretag och banker. 
Men regeringarna har också sett sig tvingade att ge mer pengar till vården och införa olika sorter av ersättning för arbetslösa. Åtgärderna finansieras av att helt enkelt trycka upp mer pengar, något som de styrande hoppas tvinga arbetare och fattiga att betala senare.
Det finns få tecken på att ekonomin snabbt kommer att vända uppåt igen. Vi vet inte hur länge nedstängningarna kommer att pågå. Trycket att lätta på restriktionerna riskerar att starta nya infektionsvågor. 

Skakade kapitalister kommer att starta produktion på en lägre nivå. Glädjerapporter säger att Kinas ekonomi är igång igen, men en ekonomi på 60-90 procent av tidigare nivå innebär fortsatt kris. Export och import från och till Kina har rasat kraftigt, och många länder har Kina som största handelspartner.
Kapitalisternas veckotidning The Economist har en ”Överlevnadsguide för företag” som varnar för osäkerhet, oroliga konsumenter och nya hälsoregler. Tidskriften förutspår också en våg av sammanslagningar och övertaganden efter alla konkurser.
Den nationalism och protektionism som ökade kraftigt redan innan krisen har nu nått nya nivåer som kommer att fördjupa nedgången. En viktig motsättning bakom kapitalismens regelbundna kriser är att kapitalister och stora företag är nationella, men marknader, resurser och även produktionskedjorna är globala. Under 1930-talet fördjupade de protektionistiska åtgärderna krisen. 
Kampen mellan de imperialistiska stormakterna USA och Kina, som också trappades upp redan innan krisen, är också ett stort hinder för återhämtning. 
Washington och Peking pekar ut varandra som ansvariga för krisen, och utvecklingen av parallella system inom teknologi, finanser, makt och militär fördjupas. Flytten av produktion från Kina var redan på väg och ökar nu. Till exempel betalar Japans regering företag för att flytta tillbaka.

En annan faktor bakom ekonomiska kriser är vad kapitalistiska ekonomer kallar överproduktion och överkapacitet. Det betyder att kapitalet inte kan sälja sina produkter med vinst.
Det är ett faktum under kapitalismen att arbetarnas löner är mindre än värdet på vad de producerar. Kapitalisten köper arbete och får produkter som är mer värda. Detta, förklarade Marx, är produktion av mervärde och vinster, kapitalismens drivkraft. Arbetarens lön räcker därför inte för att köpa det som produceras.
Konsumtionen står för mer än hälften av ekonomin i de flesta länder. I USA står den för 68 procent av ekonomin. Under de senaste decennierna har krediter, skulder och skattesänkningar delvis kompenserat för låga löner. Att miljoner nu står utan jobb eller lön, och de som har jobb inte längre kan eller vill låna, gör att konsumtionen inte kan fortsätta vara ekonomins motor och krisen därmed förlängs.

Den ekonomiska depressionen blixtbelyser kapitalismens absurditet och cynism: fabriker som producerar vapen och lyxprodukter stängs inte, medan det finns denna enorma brist på medicinsk utrustning. Och priserna på medicin och medicinsk utrustning stiger. Kapitalismen visar sitt verkliga ansikte, något som kommer att ha stor inverkan på medvetande och politik.
För socialister understryker krisen de stora möjligheterna att ändra produktion och ekonomi i en riktning som gynnar arbetare, fattiga och miljö. 
Istället för att åter starta förorenande fabriker och produktion av icke-väsentliga varor behövs det demokratiska beslut och planering. Arbetstiderna kan minskas och arbetarnas kunskap användas för att omvandla produktionen.
Socialister, fackföreningar, klimatrörelser och sociala rörelser måste mobilisera, kräva demokratisk kontroll, för att avskaffa hela det kapitalistiska systemet.