Hur ”Get Back” blev ”Let It Be” och slutet på Beatles

av Albert Kropf, Sozialistische LinksPartei (ISA i Österrike) // Artikel i Offensiv

Peter Jackson, regissör och producent av filmtrilogierna Sagan om härskarringen, tar ett nytt grepp med dokumentärfilmen The Beatles: Get Back, som finns att se på Disney plus.

För nästan 50 år sedan, i maj 1970, släpptes Beatles sista album ”Let It Be”. Än idag är många av låtarna mycket populära bland fans och media, och kan hittas i olika spellistor. 
Bland många inbitna Beatles-­fans är albumet dock kontroversiellt – och det av goda skäl. Det var trots allt tänkt som ett soundtrack till en film med samma namn (arbetsnamnet var dock ”Get Back”) som i slutändan knappt hade något att göra med vare sig filmen eller det ursprungliga konceptet. Det lades åt sidan av The Beatles själva våren 1969. 
Istället gick de sin egen väg och på sensommaren 1969 återvände de till studion och spelade in sitt sista album ”Abbey Road”. Varken filmen Let It Be eller albumet väckte deras intresse och därför ägde filmpremiären rum utan att en enda medlem av ”Fab Four” var närvarande.

Trots detta vann filmen en Oscar 1971 för bästa soundtrack. Bortsett från en kort videoutgåva i början av 1980-talet har filmen inte återutgivits. Orsaken tycks ha varit att The Beatles marknadsföringsbolag, inklusive ättlingar och överlevande medlemmar av bandet, inte är intresserade av att distribuera en så negativ bild av bandet.
Men efter att Peter Jackson har fått obegränsad tillgång till arkiven från alla sessioner till det som sedan klipptes ihop och blev filmen Let It Be drog han slutsatsen att en positiv ”omvärdering” var nödvändig och den nya dokumentären Get back var född. Peter Jacksons ”omvärdering” var precis vad alla de som har ”investerat” i bilden av The Beatles som ett gäng trevliga grabbar som alltid höll samman, även efter uppbrottet, önskade.

Under sina första år i början av 1960-talet var The Beatles ett stökigt beatboomband och som rockare klädda i läder fick de inget skivkontrakt. Detta ändrades först när deras manager Brian Epstein klädde dem i kostymer. Men musiken förblev rå och utmanande, vilket gav uppmärksamhet.
Senare grundade Beatles sitt eget företag, Apple Records, och förvaltade sig själva. Utifrån sina egna erfarenheter ville de befria konsten och musiken från underhållningsindustrins skadliga inflytande. Den drivande kraften bakom detta tillvägagångssätt var först McCartney och sedan Lennon.
Men i verkligheten visade Apple att isolerade öar inte kan överleva länge i en alltmer aggressiv kapitalistisk miljö, och Apple Records blev till ett stort svart ekonomiskt hål för bandet. Det var då problemen började eskalera.
Lennon och McCartney, som skrev de flesta låtarna, fick inte bara sin del av försäljningen och intäkterna, utan även miljoner i royalties. De flesta av Beatles låtar skapades dock i studion i ett gemensamt arbete av alla fyra, fram till ”White Album” 1968. 
Trots detta krediterades de flesta låtarna till Lennon/McCartney, eftersom det oftast var en av dem som hade kommit in i studion med en idé. Det kan stämma, men det är och var inte rättvist, något som de andra två i bandet kände mer och mer.

Ian Gillan, sångare i Deep Purple i början av 1970-talet, beskrev en gång sin prestation som sångare och textförfattare att medan de andra utvecklade låtarna i studion, satt han på puben och klottrade texterna på ölunderlägg. Till skillnad från de andra samlar han fortfarande in en förmögenhet i royalties.
Så det är inte förvånande att George Harrison och Ringo Starr, när de såg på sina krympande berg av pengar, blev alltmer skeptiska till Apple. När locket till slut blåste av på Apple anställde Lennon, Harrison och Starr, mot McCartneys vilja, den amerikanske stjärnförvaltaren och superkapitalisten Allen Klein som universal manager för att omorganisera Beatles ekonomi.
Idag är det Lennon som har en vänsterimage, medan McCartney har auran av den snåle superrika med alla de negativa egenskaper som förknippas med det. Detta gör det idag svårt att tro att det var McCartney som ville hålla fast vid Apples antikommersiella inriktning längst, mot de andras motstånd.

De ville vrida klockan tillbaka. Något liknande förekommer i politiken när reformister försöker återgå till bättre tider, men det fungerar inte bättre i politiken än vad det gjorde för The Beatles. 

Vid det här laget var det inte längre möjligt att tala om vänskap och om att upprätthålla bilden av de roliga ”Fab Four”, vilket fick Allen Klein att snabbt börja krama ut vad som var kvar av Beatles.
I den växande förvirringen när The Beatles började falla sönder väckte McCartney en ny idé för att rädda bandet.
Egentligen var The Beatles ett liveband; deras första album hade spelats in mer eller mindre live på bara några timmar. Detta, tillsammans med det mycket nära och intensiva livet tillsammans under turnéerna, skapade en stark förtrogenhet mellan dem. 
Ändå hade The Beatles inte uppträtt live sedan deras framträdande i Candlestick Park i San Francisco 1966. Studioarbetet blev mer och mer komplext och även mer individuellt i takt med att användningen av teknik ökade. Gruppens sammanhållning försvagades ytterligare då de förlorade sin autenticitet och sin konstnärliga enhet.
Detta skedde mot bakgrund av den sociala och politiska utvecklingen från mitten av 1960-talet och framåt. De fyra började utvecklas i olika riktningar. Det konstnärligt kreativa centret var fortfarande utan tvekan McCartney. Ändå var det just The Beatles som gav ett betydande bidrag till och främjade studiotekniken. På så sätt var de både initiativtagare och offer för denna utveckling.

McCartney såg fortfarande en framtid för The Beatles och ville gå tillbaka till deras ursprung. Han föreslog att man skulle använda ”Get back” och spela live igen. För att kunna göra detta var man tvungen att börja repetera den 2 januari 1969 – startskottet för ”Get back”-projektet.
Ursprungligen skulle projektet bara använda befintliga låtar, men sedan utvidgades idén till att utveckla nya låtar. Medan McCartney till en början tänkte sig ett konsertscenario som skulle pågå i flera dagar som ett TV-evenemang, övertalade de andra honom att reducera det till en enda konsert, som slutligen reducerades till ett framträdande. Detta ägde rum på taket till Apple-byggnaden den 30 januari 1969.
Men den åtföljdes av ett nytt album – praktiskt taget ett soundtrack till filmen – och nya låtar. En kompromiss som accepterades av alla, men som inte uppfyllde någons önskemål. De ville vrida klockan tillbaka, som alla skulle göra när en situation har blivit allt svårare. 
Något liknande förekommer i politiken när vi ser reformister som försöker återgå till bättre tider, men tyvärr fungerar det inte bättre i politiken än vad det gjorde för The Beatles.
För att understryka sin idé om att återvända på ”Get back” återvände de till den plats som de hade använt på omslaget till sitt första album ”Please Please Me” – EMI:s trappa i London. Även om ”Get back” aldrig gavs ut som album kommer omslagsbilden att vara bekant, eftersom den senare användes på ”Blue Album” – samlingen av hitsen från 1967-70.

Medan McCartney ville tillbaka var de andra ganska nöjda med sin situation. Efter sin depressiva ”Fat Elvis”-period fann Lennon i Yoko Ono inte bara en ny partner, utan också konstnärlig och politisk inspiration.
Han lärde känna henne genom McCartney, som ville dra Lennon ur sin slöhet och in i det pulserande, konstnärligt kreativa livet i London på det svängande 1960-talet. Men Lennon gick vidare, om än i början på ett förvirrat och lättsinnigt sätt, i riktning mot politiskt motiverad konst och uttrycksformer.
McCartney hade allt mindre förmåga att hantera detta. Istället började han ge efter för sin benägenhet till att göra ”trallvänliga låtar”, som han i allt högra grad kom att använda för att försöka återuppliva The Beatles. Slutligen, efter albumet ”Abbey Road”, upptäckte McCartney sin kärlek till det lantliga, avskilda livet i en förment småborgerlig idyll på en gård i Skottland, medan Lennon och Yoko Ono anslöt sig till New Yorks radikala vänsterscen.

Harrison utvecklade sin förmåga att skriva låtar och efter White Album arbetade han alltmer med andra musiker utanför The Beatles, bland andra Eric Clapton och Bob Dylan. Efter upplösningen gav Harrison ut sitt framgångsrika album ”All Things Must Pass”, och visade sin musikaliska potential som hade undertryckts när han var medlem i The Beatles. Även den alltid ”glade upptågsmakaren”, trummisen Ringo Starr, började skriva och tolka sina egna låtar samt ägna sig alltmer åt skådespeleri.
Originalfilmen Let It Be visade, föga förvånande, en ”överambitiös” McCartney och tre andra som var allt från ganska slöa till fyllda av irritation. Egentligen är det förutom låten ”Get back” bara ”One after 909” som passar in i filmens koncept.
Detta var en av de första låtarna av Lennon/McCartney, som hade spelats in för debutalbumet ”Please, Please Me”, men som inte var med när skivan släpptes 1963. 
Med Lennon stående i mitten och med hans kommentarer i slutet av konserten på taket skapas kortvarigt intrycket av att han fortfarande är bandets ledare. I själva verket kände han redan att tiden med The Beatles var förbi och i juli 1969 skapade han ett nytt musikaliskt och framför allt politiskt verksamhetsområde med Plastic Ono Band.

Harrison och Starr såg inte heller någon vidare potential för The Beatles och spelade ett tag i Plastic Ono Band. Lennon hade alltså bara några få låtar att ta med till ”Get back”-sessionerna. För att dölja detta hamnade två låtar, ”Across the Universe” och ”Come Together”, som Lennon hade lämnat över till förmån för sitt politiska arbete, på The Beatles album. 
”Across the Universe” gav Lennon till WWF, men mycket mer spännande är ”Come together”, som Lennon skrev och ”gav” till Timothy Learys politiska kampanj i Kalifornien mot den ärkekonservative Ronald Reagan. Lennon tog namnet på sin låt från namnet på Learys kampanj ”Come together, join the party”.
Harrison hade i början av sessionerna meddelat att han inte ville bidra med eget material. Från början förblev ”Get Back” McCartneys projekt, som var den ende utan ett riktigt soloprojekt förutom The Beatles och Apple Records. Efter konserten den 30 januari ville han lyssna på banden en kort stund och sedan spela in fler låtar under de kommande dagarna. Det blev inte så.

Vem upplöste The Beatles? Den 10 april 1970 brukar traditionellt anges som the Beatles slutpunkt. Det var då Paul McCartney i en intervju tillkännagav att han släpper ett soloalbum och därmed lämnar The Beatles. Men i verkligheten hade bandet redan innan intervjun upphört att existera som band. Ringo hade lämnat redan under inspelningarna av ”White Album”. Den 10 januari 1969 lämnade Harrison The Beatles efter ett bråk med Lennon. Lennon ville fortsätta med Eric Clapton eller Jimi Hendrix som ersättare istället. 
Efter ”Abbey Road” vände Lennon slutligen Beatles ryggen. Men de tre andra övertalade honom att inte göra detta offentligt på grund av kommande utgivningar.

Regissören Michael Lindsay-Hogg hade mer än 130 timmars material från inspelningarna och konserten på taket, som sedan redigerades. Ljudproducenten Glyn Johns hade också mycket material och började skapa ett album parallellt med filmen. Men det fanns ingen gemensam nämnare och därför passade filmen och albumet inte så bra ihop.
I filmen fanns det låtar som det inte fanns några lämpliga ljudinspelningar för. Samtidigt hade starka låtar använts till det nya, redan färdiga albumet ”Abbey Road”. Men eftersom The Beatles fortfarande hade ett kontrakt med Universal Pictures för en film och ett soundtrack att uppfylla, ville The Beatles ledning inte begrava ”Get back” helt och hållet. 
Under Allen Kleins ledning valde man den mest kommersiella vägen. Harrison-låten ”I Me Mine” förekom i filmen, men utan någon lämplig inspelning. Så de tre återstående Beatles återvände till studiorna i januari 1970 – ett år efter ”Get Back”, nu utan John Lennon för att fylla luckan mellan film och album.

Ingen av de tre andra störde sig på att bandet hade upphört. Det som gick dem emot var att McCartney använde det för att marknadsföra sitt soloalbum och bröt mot överenskommelsen om att ta hänsyn till varandras releaser. 
I den här fasen såg ledningen för The Beatles/Apple Records en ny chans att tjäna pengar på banden från ”Get back”-sessionerna, som alltså blev ”Let It Be”. Allen Klein ansåg att Glyn Johns design av soundtracket inte längre var lämplig och anlitade, med stöd av Lennon och Harrison, Phil Spector. En producent som var känd för sitt USA-amerikanska ”bubbelgum”-sound.
Resultatet blev albumet ”Let It Be”, vilket passade bra för Beatles slut. Efter ”Sgt. Pepper’s” är det säkert Beatles mest genomarbetade album. Det ursprungligen råa, levande ljudet på ”Get Back” blev till slut det överproducerade och överlastade ”Let It Be”. Passande nog ett avsked med stråkar på det sista spåret ”The Long and Winding Road”.

Och här sluter sig cirkeln igen. Precis som Phil Spector klippte ett kommersiellt användbart album av de band som fanns på den tiden, har Peter Jackson under de senaste månaderna klippt en ny, kommersiellt gångbar version av filmen ”Let It Be”, i syfte att skapa en vackert färgad bild av Beatles.
Det är inte förvånande att en annan, mindre depressiv och kontroversiell bild av bandet presenteras 50 år efter deras upplösning. På så sätt kan de överlevande och arvingarna få ett mycket bättre liv och nästan säkert mer pengar.