foto: Per Pettersson / Flickr CC
SD är ett rasistiskt högerparti som enbart är i opposition mot de 99 procenten, arbetarklassen.
Valet 2018 visade på ett Sverige som polariserats. Under Rättvisepartiet Socialisternas valkampanj stötte partiets valarbetare på många som var extremt oroade över vart samhället är på väg angående uppgången för rasistiska partier, men också hur en rasistisk högerpolitik dominerar i flera riksdagspartier. Samtidigt gjorde Sverigedemokraterna ett rekordval. På åtta år har partiet ökat från 5,7 till 17,9 procent i riksdagsvalet. Hur kan SD-hotet stoppas?
Enligt SVT:s vallokalundersökning Valu var Sverigedemokraterna nära på största parti bland män, största parti i stora delar av Skåne och 24 procent av LO-medlemmarna röstade på partiet.
För socialister och antirasister är det avgörande att förstå processerna bakom SD:s uppgång för att kunna bekämpa rasismen. Men till skillnad från många debattörer, även på vänsterkanten, stannar vi inte vid ord. Kampen för att bygga en organisatorisk och politisk stark antirasistisk rörelse är en huvuduppgift för socialister efter valet.
Sverigedemokraternas framgångar skulle inte vara möjliga utan Socialdemokraternas historiska kris. I val efter val har S haft det lägsta valresultatet sedan allmän och lika rösträtt infördes. Det finns inget unikt över utvecklingen i Sverige; samma mönster ses över stora delar av Europa och västvärlden där högerextrema partier växer på ruinerna av de numera borgerliga partier som en gång var arbetarpartier.
Det handlar dock inte bara om Socialdemokraterna. Moderaternas fall var ännu större i senaste valet – hela det politiska etablissemang som har styrt väst sedan andra världskriget är i gungning. Republikanerna i USA tappade kontrollen till Trump, Tories i Storbritannien är djupt splittrat och i Italien har de ”gamla” partierna helt tappat makten – den nya regeringen består av två populistiska partier: Lega och Femstjärnerörelsen som förenas i sina attacker på flyktingar.
Det är inte bara arbetarklassen som har förlorat sin politiska röst när de gamla arbetarpartierna blivit borgerliga – även kapitalistklassens traditionella partier för att styra samhället har försvagats kraftigt.
I grunden handlar det om kapitalismens utveckling: dramatiskt ökade klyftor, nedmonterad välfärd, infrastruktur som rasar samman till följd av privatiseringar och avregleringar, allt osäkrare jobb – allt detta gör att de partier och institutioner som försvarar och representerar detta krisande system förlorar stöd och auktoritet.
När kapitalisternas tidning Dagens Industri försöker göra Sverigedemokraterna till ett rumsrent samarbetsparti för Alliansen (eller åtminstone för M och KD) är det också del av en internationell utveckling: kapitalisterna, den styrande ekonomiska eliten, försöker hitta nya stödpunkter för att försvara sina intressen och sitt system, när deras gamla partier krackelerar.
Bland antirasister och inom ”vänstern” är förvirringen stor kring orsakerna bakom framstegen för högerextremismen och hur farlig den är. Vissa analyserar inte orsakerna alls, som ETC:s Johan Ehrenberg som skriver att ”det här valet är förlorat”, men tröstar oss sedan med att ”82 procent röstar inte på ett rasistiskt parti.” (ETC den 11 september). Precis likadant lät det från en del antirasister i valet 2010 och 2014 då siffrorna istället var 94 respektive 87 procent, och precis lika lite då som nu ger det en förklaring till vår tids största politiska förändring.
Bland socialdemokrater, som förstås vägrar se sin egen roll i utvecklingen, dominerar moralismen: ”ta kampen för alla människors lika värde och rätt och för ett anständigt samhälle”, skriver Veronica Palm i en krönika där hon pessimistiskt konstaterar att ”än har inte Tengil makten” (ETC den 18 september). NSD:s förre kulturredaktör Jan Bergsten tror som liberaler att det går att utbilda bort rasism. SD var överrepresenterade bland lågutbildade, därför menar Bergsten i NSD den 15 september att det behövs nya utbildningskampanjer som ”Om detta må ni berätta” (ett utbildningsmaterial om nazismen).
Bland flera finns en pessimism och uppgivenhet över att så många har röstat på ett rasistiskt parti, ofta kopplat till att orsaken helt enkelt är att ”folk är rasister”. Petter Larsson menar i sin debattartikel ”Sverigedemokrater är som folk är mest” (Aftonbladet den 23 september) att det är rasismen som är kärnan i SD:s väljare och att det finns en ”högerradikal potential i vår typ av samhällen”, men som när partierna sedan 1990-talet rört sig ”mot mitten” gjort att exempelvis ”invandringsfrågan” har kunnat dominera dagordningen och blivit en punkt där ”högerradikala” åsikter kunde stötas mot ”vänsterliberala”.
Larssons tes om att den ”dagordning” som dominerar styr den politiska utvecklingen är en variant av den italienska socialisten Gramcis idéer om att borgerlighetens ”hegemoni” över samtalet är avgörande för dess kontroll över samhället. Även om detta förstås är viktigt svarar Larsson inte på varför det ibland är frågor som etablissemanget INTE vill se som dominerar ”debatten” – till exempel flyktingkampen 2017, #metoo-rörelsen eller de världsomspännande protesterna mot Irakkriget 2003? Svaret är förstås att det bara är i frånvaro av verkliga kamprörelser som det är möjligt att uppifrån styra debatten.
SD:s framgång kan inte förklaras av en inneboende rasism (hur har den uppstått?) eller bekämpas med moraliska pekpinnar om ”allas lika värde”. Som alla andra samhällsfenomen handlar det om att söka svaret i samhällets materiella utveckling: ekonomiskt, socialt och politiskt.
Dalademokratens ledarskribent Göran Greider och Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg försöker sig båda på en klassanalys. ”Ju mindre maktresurser en väljare har, desto större är sannolikheten för att hens röst hamnar hos SD”, skriver de i en gemensam debattartikel (Aftonbladet den 26 september). Greider skriver att ”Besvikna arbetarväljare har lockats in i högerpopulismens virvlar och skaffat sig migranter som syndabock istället för det som Göran Therborn kallat den ’nyliberala överheten’. Det enda som kan locka ut dem igen är en vitaliserad arbetarrörelse” (ETC den 12 september).
Helt klart har ett skikt av arbetarklassen röstat på SD. En forskningsrapport som presenterades på DN debatt den 5 september (”Arbetslinjen och finanskris förklarar SD:s framgångar”) visade hur SD:s väljare sedan 2006 till stor del kom från områden och kommuner där många människor saknar ”fast förankring på arbetsmarknaden” eller hade ett jobb där osäkerheten ökar på grund av automatisering, rationaliseringar med mera. 30 procent av de sjukskrivna röstade på SD i valet 2018. De grupper som i förhållande till andra förlorat mest sedan högerpolitiken accelererade 2006 och finanskrisen bröt ut 2008.
Det handlar förstås inte bara om otrygga jobb, utan om arbetsvillkoren och nedmonterad välfärd. Enligt SVT:s Valu röstade 21 procent av Kommunals medlemmar på SD.
Till exempel den fackliga tankesmedjan Katalys hävdade i valet att Socialdemokraterna hade kunnat stoppa sitt ras genom att ”prata om klass och resursfördelning”. Åsa Linderborg hoppades inför valet att en ”sund ilska med S” borde ha lett till att partiet började bedriva ”klassisk sossepolitik”. ”När ska Socialdemokraterna fatta, att det är socialdemokratisk politik väljarna vill ha?” (Aftonbladet den 9 september).
Kanske hade också S sista utspel om ”extra familjevecka” och tal om ”folkomröstning om välfärden” en viss betydelse för att inte de backade så mycket som opinionsundersökningarna innan valet pekade på.
Problemet är dock att Socialdemokraterna efter åratal av nedskärningar och privatiseringar på kommunal, regional och riksnivå inte längre har någon trovärdighet när de pratar om välfärd och satsningar. Socialdemokraterna och de S-märkta ledarna inom fackföreningsrörelsen har kapitulerat för EU och nyliberalismen, med stora nedskärningar och privatiseringar. När Alliansen styrde 2006-2014 vägrade de ta strid.
Även om viljan fanns, skulle S-ledningen inte kunna gå tillbaka till ”klassisk sossepolitik”. Den politiken baserade sig nämligen på en starkt växande kapitalistisk ekonomi efter andra världskriget, med ett hotfullt konkurrerande ekonomiskt system i Öst – vilket innebar att kapitalistklassen var beredd att släppa till reformer i utbyte mot att deras makt och vinster fick vara ohotade.
Idag krisar kapitalismen – vinster kan bara göra på arbetarnas bekostnad. Samtidigt har det stalinistiska systemet i öst kollapsat och därmed känner sig de superrika relativt ohotade. Verkliga reformer idag kräver en ursinnig strid med kapitalets representanter – något S-ledarna aldrig varit beredda till.
Resultatet av S förborgerligande är inte bara tappat förtroende – det har också inneburit att stora delar av arbetarklassen har förlorat självförtroendet. Det är ingen slump att SD:s väljare är de mest pessimistiska – uppgivenheten är SD:s största politiska fördel.
Klyftan mellan väljarna och de politiska partierna är större än någonsin. 8 av 10 svenskar menar att de inte kan påverka politiken enligt regeringens demokratiutredare Olle Wästberg och Daniel Lindvall. Och det är inte bara SD som har ökat i detta val – nästan alla partier som sågs som ”outsiders” gick fram i valet, till exempel Sjukvårdspartiet, Demokraterna i Göteborg eller lokala partier som Bodenalternativet. I många fall är det precis som med SD inte tal om några verkliga antietablissemangspolitiker – men det spelar ingen roll.
Om det var något som var tydligt under valkampanjen var det att SD:s väljare röstade på ett SD som de ville att det skulle vara – inte som partiet är i verkligheten. Det är också en av förklaringarna till att SD rymmer allt från arbetare missnöjda med äldreomsorgen, klimatförnekare och islamofober till brun/blå småföretagare som tycker M är för mesiga.
Även Vänsterpartiet ses idag som en del av det politiska etablissemanget – utan V:s sammankoppling med den förra regeringen hade partiets uppgång i valet kunnat bli mycket större.
Att högerpolitiken och socialdemokratins svek har lagt grunden för SD:s framgångar tar inte bort att rasismen är SD:s kärna, vilket också visar att partiet hela tiden måste gå ”ett steg längre” när M, KD och S följer efter – manifesterat i Åkessons uttalande att utlandsfödda ”inte passar in i Sverige” under valkampanjens sista dagar. Med en rasistskandal i veckan av SD:s bruna supportersörja och stöd till hatsajter som ”Politiskt Inkorrekt” med flera underblåser partiet rasismen.
Rasismen kommer dock inte bara från SD, den underblåses också av andra partiers misstänkliggörande av flyktingar och förorter, statens utvisningspolitik, polisens hantering av rasister och antirasister, med mera. Fram till 2015 växte stadigt de som tyckt det var positivt att Sverige tog emot flyktingar. Det var bara tack vare en koordinerad skrämselkampanj uppifrån hösten 2015 med tal som ”systemkollaps” och en jakt på en påhittad ”terrorist” på flyktingboenden som opinionen kunde vändas.
Fortfarande 2018 är stödet för flyktingar på samma nivå som i början av 2000-talet – då SD inte ens var invalt i riksdagen. Skillnaden är däremot att andra partier har tagit över SD:s politik och därmed gett dem ”rätt”, och att krisen i välfärden och klyftorna ökat dramatiskt.
Sverigedemokraternas etablering bland arbetare är ett reellt rasistiskt hot. Den splittring som rasismen innebär på arbetsplatser och i bostadsområden är en försvårande omständighet när kampen ska tas för att försvara arbetsvillkor, kämpa mot marknadshyror, nedskärningar och privatiseringar i välfärden. Rasismen är ofarlig för den rika elitens makt och vinstintressen – tvärtom har den varit central genom kapitalismens historia i imperialistiska krig och exploatering av fattiga och arbetare. Antirasismen har däremot chansen att bli till en rörelse mot hela systemet.
Göran Greider hoppas efter valet att SD har nått sin höjdpunkt eftersom vi ser ”slutet på den långa nyliberala epok där ökad otrygghet och tillbakarullning av välfärdsstaten stampat fram högerpopulistiska rörelser i land efter land”.
Andra menar att vi bara är i början av en utveckling mot fascism och gör jämförelsen med 1920-talets politiska instabilitet och väntande ekonomisk kris.
Och visst har båda liknelserna sina poänger. Nyliberalismen har gjort bankrutt och undergrävt förtroendet för hela det ekonomiska systemet. Men så länge ingen verklig motkraft bildas fortsätter avregleringar, privatiseringar och nedskärningar i global skala, till och med när Trump & Co har vänt globalisering och frihandel till protektionism. Högerextremismen anpassar sig också, med populistiska paroller mot till exempel EU, samtidigt som de när de själva kommer till makten, som Fremskrittspartiet i Norge och FPÖ i Österrike, fortsätter den nyliberala politiken.
Kapitalismen går ofrånkomligt mot en ny ekonomisk nedgång, där kapitalisternas verktyg för att hantera krisen redan har använts i samband med krisen 2008. De senaste veckornas politiska kaos i Sverige visar också att stämningar mot ”det demokratiska käbblet” mycket väl kan uppstå, precis som på 1930-talet.
Men det finns också stora avgörande skillnader mot 1930-talet. Fascismen på 1930-talet växte fram efter att arbetarklassens partier getts flera chanser, men misslyckats ge en väg ut ur krig, misär och arbetslöshet. Tyska revolutionen 1918, masskampen 1923 och Weimar-republiken hade alla misslyckats och i Tyskland fanns ett stort skikt ursinnig medelklass som kunde sluta upp bakom Hitlers löften att hämnas både mot vänstern och storkapitalet (storkapitalet gick dock fria).
Idag är situationen annorlunda. De mellanskikt Hitler stödde sig på är idag mycket mindre. Istället förlitar sig högerextrema på ett ostabilt missnöje hos skikt av löntagare.
Redan idag finns en stark vilja och opinion att agera mot rasismen, speciellt bland unga och bland kvinnor. Vad vi fortfarande väntar på är en verklig massiv rörelse mot nyliberalismen och en organisering i form av nya kämpande arbetarpartier. Precis som Greider skriver behövs ”en vitaliserad arbetarrörelse” för att både ta kamp mot de exploderande klassklyftorna, men också ena arbetare och trycka tillbaka rasismen.
Dock är Greiders förhoppning att S eller dagens S-märkta fackledare ska stå för en sådan vitalisering helt utsiktslös. Istället måste basen för en ny organisering och ett kämpande arbetarparti sökas bland de antirasistiska och feministiska stämningarna, bland nya radikala miljörörelser och bland upprop och uppror för att försvara vården, skolan, strejkrätten med mera.
Rasismen används för att splittra och trycka tillbaka masskampen. I Österrike skriver kamraterna i RS systerparti SLP om regeringen bestående av det rasistiska FPÖ och ÖVP (Moderaterna): ”Varje gång de attackerar arbetarklassen drar de samtidigt upp en ny ’flyktingkris’ och gör allt för att avleda uppmärksamheten till det”.
Men rasismen uppifrån kan också vara starten på nya rörelser. Trumps attack på muslimer och flyktingar ledde till en massrörelse och radikalisering över hela landet, där RS systerparti och vår kommunfullmäktigeledamot Kshama Sawant spelade en viktig roll. Rasisterna i Charlottesville provocerade fram de största antirasistiska protesterna i USA på länge, och är säkerligen en bidragande faktor till vänsterns tillväxt, till exempel runt DSA. I Sverige blev NMR för ett år sedan stoppade av en demonstration på 20 000 i Göteborg.
Varje gång rasismen dyker upp måste den bekämpas och om möjligt stoppas. Det håller tillbaka rasisternas självförtroende och etablissemangets försök att normalisera rasistpartier. Det är inte bara antirasistisk kamp som sätter käppar i hjulen för rasisterna – all form av kamp, särskilt klasskamp, där arbetare kämpar tillsammans, avslöjar rasismens falska motsättningar och blixtbelyser de verkliga motsättningarna mellan vanligt folk och de superrika, och de verkliga problemen med samhällets extremt orättvisa resursfördelning.
För att verkligen slå tillbaka mot rasism och högerextremism måste ett politiskt alternativ från vänster byggas upp: rörelser som samlar människor i ett nytt kämpande arbetarparti – som både står upp mot alla former av förtryck, men också det kapitalistiska system som göder förtrycket, raserar välfärden och skapar fattigdom, krig och globala klimatkatastrofer.
