Hur ska en grön omställning bli möjlig?

Av Offensiv

Northvolt är i djup kris. Planer på bränslefabriker i Västernorrland har stoppats. Akut bostadsbrist där stora industrier byggs. Bilden av det som brukar kallas för ”den gröna omställningen” i norra Sverige har förändrats de senaste åren. Det blir allt tydligare att en omställning som drivs av privata företags jakt på vinster kommer att vara kantad av problem.

När Sverige 2023 var ordförandeland för EU lades det inledande toppmötet i Kiruna. Regeringen ville visa upp ”den gröna omställningen” som en framgång. Näringsministern Ebba Busch har beskrivit den norra delen av landet på detta sätt:”Norra Sverige är en guldgruva. Råmaterial från älvar, malm och skog utgör basen för svensk industri, för vår export och vårt välstånd” (DN Debatt den 24 juni).

Den senaste tiden har bilden av ”guldgruvan” förändrats och frågan är förstås vem som tar hem vinsterna?

Krisen för Northvolt har brutalt visat hur jakten på vinster krockar med verkligheten. Northvolts strategi var att i ett rasande tempo gå från ingenting till att bli en av världens största batteritillverkare. Bygget av fabriken i Skellefteå hade knappt börjat när företaget lanserade planer på nya industrier i olika delar av världen. Skulle planen ha lyckats skulle Northvolt ha kunnat förse flera stora biltillverkare i Europa med batterier och göra goda vinster.

Samtidigt fanns det kunskap som hade kunnat vara en varning. En rapport från tyska Frauenhoferinstitutet visar att utdragna perioder med inkörningsproblem har varit det normala när tillverkning av litiumbatterier startats. Men de investerare som satsade många miljarder i företaget ville förstås se att produktionen kom igång så snabbt som möjligt, så att pengarna började strömma in. Därför byggdes fabriken i ett rasande tempo.

Arbetarna vid fabriken har fått betala ett pris för det rasande tempot. Byggnadsarbetarna och en del av de anställda har blivit inhysta i barackområden där man bor i rum som kan vara så små som 8 kvadratmeter. Under bygget avslöjades det omfattande regelbrott när det gäller arbetstider och säkerhetsföreskrifter. SVT avslöjade tidigare i år att det har inträffat 47 kemikalieolyckor sedan produktionen startade.

När Boliden för 100 år sedan startade sin första gruva i Boliden, några mil från Skellefteå, byggde bolaget också upp ett samhälle. Det mönstret upprepades på flera platser under de kommande årtiondena. Det fanns problem och brister med dessa samhällen, men skillnaden med dagens situation är stora. Företag som Northvolt, Stegra, Fertiberia eller PTL har inga tankar på att bygga bostäder eller bidra till samhällsservicen.

Staten har också lämnat berörda kommuner åt sitt öde. Det innebär att de står inför övermäktiga uppgifter. Fram till höstens varsel har bostadsbristen varit stor i Skellefteå. Bristen på personal är stor inom den kommunala verksamheten. Kommunen har varit tvungen att investera i att bygga ut det mesta av kommunal verksamhet. Under de kommande tio åren planeras investeringar på omkring 30 miljarder kronor. Men det innebär ett stort risktagande. Det visas nu när Northvolt är i kris och befolkningskurvan har vänt, från en snabb ökning till att peka brant nedåt.

Läget är ännu mer ansträngt i mindre kommuner som Boden och Gällivare. I Boden kommer inte en enda ny lägenhet att bli klar för inflyttning 2026, det år när det nya stålverket ska börja producera. I Gällivare gör de stora investeringarna i samband med flytten av Malmberget att kommunens bostadsbolag inte kommer att kunna bygga några nya bostäder under de närmaste åren. Samtidigt planerar LKAB att starta jätteprojektet där man ska börja tillverka rent järn med hjälp av vätgas så snart man har fått miljötillstånd. Då ökar behovet av bostäder rejält.

De nya industrierna kräver mycket el. Det förklarar varför så många företag ungefär samtidigt har riktat blickarna mot norra Sverige, där det finns ett överskott av billig el från vattenkraft och vindkraft. Men det som är rationellt ur företagens synpunkt har skapat en helhet som är minst sagt problematisk. Idag används ungefär 12 TWh el i Norrbotten och Västerbotten. Lägger man till de största av de planerade industrierna ökar den siffran till omkring 110 TWh. Det kan jämföras med att hela Sveriges elanvändning idag är cirka 140 TWh.

Att få elsystemet att fungera har blivit ännu svårare efter avregleringen av elmarknaden i mitten av 1990-talet. Tidigare stod Vattenfall och en handfull kommunala energibolag för det mesta av elproduktionen. Det fanns skapligt långsiktiga planer för utbyggnaden. Idag krävs det att privata företag ser utsikter till säkra och stora vinster för att det ska byggas ny elproduktion. Det betyder att de bolag som äger elnäten vet var de nya industrierna som behöver elen kommer att ligga. Däremot har de en väldigt oklar bild av var elen kommer att produceras.

Läget har förvärrats av att Tidöpartiernas regering vill bygga kärnkraft till varje pris. Den utredning om finansieringen av nya reaktorer som kom i somras visade att det kommer att krävas enorma subventioner under många årtionden. Med en regering som verkar vara beredd att dela ut dessa bidrag, samtidigt som man på oklara grunder stoppar bygget av en rad vindkraftparker i Östersjön, är det inte underligt om utbyggnaden av vindkraft stannar av.

Under det senaste årtiondet har det funnits vinster att göra på att bygga ny vindkraft. Men vindkraften producerar bara el när det blåser. Därför måste en utbyggnad kombineras med satsningar på att skapa större kapacitet för att lagra energi. Det finns en rad sätt att göra detta. En enkel och effektiv metod är att pumpa upp vatten till reservoarer när det finns ett överskott på el så att man kan producera mer el när behovet är stort eller när det är vindstilla. Men att bygga energilager har fram till nu inte varit särskilt lönsamt. Det har bidragit till dagens situation, där elpriserna kan svänga från några få öre per kilowattimme till flera kronor från en dag till en annan.

Det krävs också stora mängder metaller för de nya industrierna. Även inom denna bransch är det vinsten, och inte hänsyn till människor och miljö, som styr. Gruvbranschen och regeringen är helt inriktade på att det ska startas fler gruvor. Det finns också ett tiotal stora gruvprojekt som har kommit en bra bit på väg mot att dra igång i norra Sverige. I flera av projekten är miljöriskerna mycket stora.

Ett exempel är företaget Bluelake Minerals planer på en nickel-koboltgruva i Rönnbäcken, nära Tärnaby. Industriområdet kommer att bli lika stort som Stockholms innerstad, inklusive Södermalm och Bromma. Det ska årligen brytas mer malm än allt som bröts i Falu koppargruva under de många hundra år som den gruvan var i drift. Flera hundra miljoner ton avfall måste deponeras säkert i fjällterrängen nära Umeälven.

Både gruvorna och planerna på stora vindkraftanläggningar bäddar för skarpa mark- och miljökonflikter. Särskilt skarpa är motsättningarna med renskötseln, som redan är trängd från många håll. I grannländerna finns det system som gör att en del av vinsten från vindkraften hamnar i närområdet. Finland har även infört en gruvskatt där en del går till kommunerna. I Sverige finns inga sådana system.

Samtidigt skulle det vara möjligt att kraftigt minska behovet av nya gruvor genom att förbättra återvinningen av metaller och ta tillvara de stora tillgångar på metaller som finns kvar i gruvavfall. Än mer skulle gå att spara genom att lägga om produktionen, exempelvis genom att bryta trenden att bilar blir allt större och tyngre.

Det är helt nödvändigt att ställa om stora delar av industrin för att klara klimatomställningen. Men en grön omställning som drivs av privata företag som är på jakt efter maximal vinst kommer i bästa fall att halta fram. Det skulle behövas kraftfulla åtgärder för att den gröna omställningen ska bli hållbar.

Statligt stöd till bostadsbyggande är nödvändigt och insatser för att underlätta inflyttning på de platser där de stora industrierna byggs. Staten måste också dela på riskerna för de kommunala investeringarna.

Urspårningarna på Malmbanan förra vintern visade hur sårbart järnvägsnätet i norr är. Det krävs en storsatsning på järnvägen. Dubbelspår på Malmbanan, ett snabbare bygge av Norrbotniabanan och en upprustning av Inlandsbanan är de viktigaste åtgärderna.

Det behövs system som garanterar att vinster från uttag av naturtillgångar stannar i närområdet.

Riskerna med ett elsystem styrt av privata företag är stora. Samhället måste ta tillbaka kontrollen över och ägandet av elförsörjningen. Priserna på el ska inte styras av ”marknaden”, utan bör kopplas till kostnaden för att producera elen.

Ska det vara möjligt att klara klimatomställningen och en bra samhällsutveckling i norr krävs det prioriteringar från samhällets sida. Investeringar som inte ger samhällsnytta och bidrar till klimatomställningen måste väljas bort. Serverhallar som producerar bitcoin eller särskilt miljöskadliga gruvprojekt är exempel på sådant som inte borde genomföras.