Hur ska vi se på den växande högern?

Av ELIN GAUFFIN // Artikel i Offensiv

Det finns en liberal förtvivlan i de borgerliga medierna efter Trumps valseger – journalisten Rafael Behr sa att ”Trumps invigning kommer att bli ihågkommen som nedgången av den sol som gick upp över Berlin för 35 år sedan”. Det låter som slutet på historiens slut… på tal om det… Francis Fukuyama kommenterade i en artikel i Financial Times Trumps seger som slutet på liberalismen i Amerika.

Det är skillnad på Trump 2016 och 2024. Självklart är USA inte den enda plats där högerkrafter har utvecklats och det är nu troligt att vi kommer att se honom fungera som en accelerator, men processerna har pågått under en hel period.
På senare tid har högern gått framåt i många länder. I EU-valet i juni gick extremhögern framåt i Frankrike, Italien, Tyskland, Nederländerna, Belgien och Österrike, Det ledde till att extraval utlystes i Frankrike, där högerextrema Nationell samling blockerades av vänsterfronten NPF, men fick sitt högsta antal röster någonsin.
Utvecklingen i Tyskland är dramatisk i och med regeringens kollaps och att det blir extraval i februari. Högerextrema AfD är nu det näst största partiet i Tyskland.
I Storbritannien var det viktigaste skälet till att folk röstade på Labour att få bort Tories. Men efter valsegern har stödet för premiärminister Keir Starmer och Labour sjunkit kraftigt. Högerextrema Reform UK fick 4 miljoner röster. Nigel Farage valdes in, vilket uppmuntrade till högerextrema upplopp.
I Argentina vann Javier Milei förra året en avgörande seger med nästan 56 procent av rösterna mot sin peronistiska motståndare Sergio Massa.
Men det finns också länder där extremhögern och högerpopulisterna hade stort stöd, men nu håller på att försvagas. I EU-valen i Sverige, Finland och Danmark tappade extremhögern mark medan V och MP gick framåt. Även Orbans nationalistparti i Ungern backade och BJP led stora förluster i valet i Indien.

Den globala ekonomiska krisen 2008 ledde till en allt större förlust av trovärdighet för det politiska systemet och dess företrädare, de traditionella politiska partierna till höger och vänster.
Nu kan vi se hur vänsterns svaghet leder till att högern stärks. Vänsterns kollaps eller frånvaro lämnar ett utrymme som högern kan fylla. Vänsterpopulismen och det ”postmarxistiska” synsättet, som undviker klasskamp, har misslyckats. Syrizas kapitulation 2015 och deras förräderi mot den grekiska arbetarklassen var en vändpunkt.
Högern har betydligt fler väljare än vänstern i de flesta länder. I Tyskland håller vänsterpartiet Die Linke på att kollapsa, vilket har gett AfD utrymme att gå framåt.
Idén om “det minst onda” är den inom vänstern utbredda taktiken att stödja det minst onda valalternativet. Men Trumps seger över Kamala Harris visar på ett tydligt misslyckande för denna taktik. De mindre onda partierna kan uppfattas av arbetare som de största förrädarna. När historiska arbetarpartier överger arbetarklassen och dess intressen leder det till att människor förlorar sina rättigheter. Väljare som är missnöjda vill förkasta status quo. Det uppstår en misstro mot etablerade politiker. Högern kan kliva in i ett vakuum där det inte finns några vänsterkrafter och framstå som motståndare till etablissemanget och till och med som krigmotståndare.

I land efter land har levnadsstandarden sjunkit. Ekonomin var en viktig anledning till att människor röstade på Trump. När den så kallade vänstern får chansen och vinner val men misslyckas med att göra våra liv bättre, är det inte svårt att se hur arbetare kan attraheras av högern.
Pendeln har tillfälligt svängt åt höger under den senaste perioden vilket är farligt, eftersom vi har en fortsatt och framträdande agenda av sexism, trans- och hbtq+-fobi, rasism och attacker mot arbetarklassen.
– Vad exakt är det vi har att göra med? Vi måste kunna göra en konkret och balanserad bedömning av dessa högerkrafter och det hot som de utgör. Inför det amerikanska valet anklagade Kamala Harris Trump för att vara fascist. Det kan finnas fascistiska element, individer som betraktar sig själva som fascister i det republikanska partiet.

Starkt förtryck är kännetecknande för både fascism och polisiära/militära diktaturer, men de bygger på olika krafter.

Men fascismen har sina specifika kännetecken och är mer än ett ”skällsord” eller bara ett uttryck för mycket förtryck. Enligt en marxistisk definition är Trump inte fascist. Fascism består av en massrörelse som med våld och fysiska attacker hotar att erodera arbetarorganisationerna nedifrån och upp, omöjliggöra några som helst möten, demonstrationer eller organisering. Arbetarklassen atomiseras.
Det väljarstöd som vi ser för extremhögern, eller rasistiska högerkravaller – är inte detsamma som en rörelse som kan krossa arbetarrörelsen och den har inte den rätta sociala basen, de breda samhällslager, som fascismen bygger på.
Starkt förtryck är kännetecknande för både fascism och polisiära/militära diktaturer, men de bygger på olika krafter. Trump talar öppet om sina diktatoriska planer, för ”blodiga” massdeportationer och han uppvaktar till och med vit makt-anhängare. Bör vi använda termen bonapartism för att beskriva Trump?
Det finns en trend mot auktoritärt styre i många delar av världen där vi ser bonapartistiska inslag och detta kommer sannolikt att öka i takt med att mitten i politiken inte håller ihop och att pendeln svänger högerut.
Bonapartism är ett fenomen där en figur eller en samhällssektor, till exempel militären, höjer sig över samhället som en högsta skiljedomare mellan klasserna. Den kan stöta sig med intressen hos delar av den härskande klassen, men i slutändan skyddar den alltid systemet. Staten får därför mer autonomi.
Detta kan ske genom statskupper som upprättar en auktoritär regim, en diktatur, men det kan också vända sig direkt ”till folket”, genom folkomröstningar som kringgår parlamenten. Även ”rättsliga reformer”, nöddekret etcetera förekommer. Kan man klassa det som en smygande form av bonapartism, som tar bort demokratin bit för bit?
Trump, Bolsonaro, Nigel Farage framställer sig som anti-elit, folkets män och så vidare De står för nationalism, hets mot invandrare och förtryckta grupper som utses till syndabockar.

De liberala medierna må vara nervösa inför Trump, men det betyder inte att den härskande klassen nödvändigtvis är det. De kommer att stödja den populistiska högern framför vänstern. Som CNN skrev: ”Donald Trump återvänder till Vita huset och aktiemarknaden älskar det!” På samma sätt gillar marknaderna Milei och Argentinas härskande klass stödde honom framför Massa.
Så vi ser ett ökande stöd från den härskande klassen till högern och till och med till den yttersta högern. En förskjutning till höger om etablerade partier som blir alltmer invandrarfientliga och ”antiwoke”.
De härskande klasserna runt om i världen anpassar sig till en situation med ökande kris, traditionella partier befinner sig i kris och allt detta sker i ett sammanhang med ökande konkurrens mellan de två imperialistiska blocken kring USA och Kina. Av rädsla för konfrontation med arbetarklassen ökar förtrycket tillsammans med splittrande reaktionära idéer.

Vi ser en uppskiktning av arbetarklassen. Det rör sig om en uppdelning mellan kön och etniska minoriteter. Men det är motsägelsefullt. Samtidigt som väljarna röstade på Trump röstade de för en minimilön på 15 dollar per timme och för aborträtt i flera delstater. Valet är ett avståndstagande från Demokraterna, men också en röst på Trump och en växande dragningskraft till högeridéer.
Detta sker inte obesvarat. I Argentina ledde valet av Milei förra året till massiva protester. Det har varit två generalstrejker och flera dagar av enorma demonstrationer, vilket tvingade regeringen att skjuta upp sin tidtabell. Milei vill ha nödbefogenheter över ekonomin, privatisera statliga företag, avreglera ekonomin ytterligare, sänka pensionerna och ge omfattande skattebefrielser till företag. Hundratusentals kvinnor gick ut på gatorna i Argentina den 8 mars.
Den största protestdagen ägde rum den 23 april till försvar för de offentliga universiteten, en kunskapskälla som ska vara öppen för alla. Över en miljon människor marscherade den dagen i 70 städer. Problemet är att det inte finns någon plan för att ena och trappa upp kampen i syfte att fälla Milei och hans regering. Det saknas samordning underifrån och ett ledarskap som kan utmana de byråkratiska fackledarna som nu har förklarat ”vapenvila”.
I Tyskland i början av året utlöste ett hemligt möte mellan fascister och AfD-politiker, där planer på massdeportationer av migranter diskuterades, en enorm våg av protester mot AfD och hotet från fascismen. Under helgen den 19-21 januari protesterade 1,5 miljoner människor, vilket är den största demonstrationsvågen i Förbundsrepubliken Tysklands historia.
I Köln förde nätverket Köln mot rasism fram kravet på en 15 minuters generalstrejk mot rasismen, som skulle kunna kombineras med avtalsrörelsen. Vi drog paralleller till 1920, då den så kallade Kappkuppen stoppades genom en generalstrejk. Men de socialdemokratiska fackledarna avledde det hela till en folkfrontsaktion till försvar för rättsstaten utan politiska paroller. Rörelsen rann ut i sanden.
Som exemplen Tyskland och Argentina visar: Det finns alltid tillfällen som leder till utbrott av protester. Internationellt har det ägt rum en stadig ökning av protesterna under de senaste tjugo åren.

Vilka delar av arbetarklassen fokuserar vi på i kampen mot högern? Vi kommer inte att eliminera tendenser till splittring inom klassen genom att bara betona ekonomisk kamp och samhällsfrågor utan att tala om frågor om förtryck. Offensiven från reaktionära ideologier: rasism, nationalism, antifeminism, förnekande av klimatförändringar, behöver besvaras med ett program som konkret förklarar hur samhälls- och klassfrågor är oupplösligt kopplade till frågor om förtryck, global uppvärmning, krig och det kapitalistiska systemet i allmänhet. Fördomar trycks inte automatiskt tillbaka av sociala rörelser.
Röstningsmönstret i USA har till exempel visat detta. Till och med arbetare som har strejkat mot sina chefer de senaste månaderna röstade i vissa fall på Trump och är inte immuna mot splittrande arbetarfientliga idéer som antifeminism, rasism eller transfobi. I tider av rörelser kan vi dock göra det tydligare varför splittrande politik skadar oss och vilka konkreta fördelar solidaritet har för oss alla med krav på billiga bostäder för alla, gratis offentlig sjukvård för alla, gratis och bra utbildning för alla och så vidare. Detta kan bara lyckas om vi utvecklar en strategi för hur kamperna kan samordnas och vinnas. Detta innebär också att vi inom fackföreningar och alla rörelser kämpar för att frågor om förtryck ska vara en integrerad del av kampen.
I många länder, till exempel Storbritannien, tjänar unga kvinnor mer än unga män. Fler unga män är arbetslösa. Detta gör dem mer mottagliga för kvinnofientliga argument och det krävs en kamp som riktar ilskan mot företag och chefer istället för mot kvinnor.
Vi borde fokusera på de skikt av klassen som rör sig åt vänster och bland vilka den absoluta majoriteten fortfarande är rädda för en ytterligare förstärkning av högerextrema krafter och regeringar. Provokationen från höger kommer att leda till ytterligare radikalisering bland unga människor, som kommer att kunna växa och utöva inflytande på rörelser och fackföreningar.

Arbetarrörelsens omorganisering, bort från reformistisk högerkurs och för kamp mot det kapitalistiska systemet som roten till det onda, kommer att vara avgörande för att stoppa högerns frammarsch. Utrymmet för att permanent pressa tillbaka högern inom ramen för kapitalismen är mycket begränsat, med tanke på den ökande kapitalistiska krisen, de imperialistiska spänningarna, militariseringen och nationalismen. Vi måste förbereda oss för ännu tuffare tider, men dessa kommer också att öppna upp möjligheter för massivt motstånd.■