Hur skulle socialistisk planering kunna lösa klimatkrisen?

av Jonas Brännberg & Philipp Chmel, International Socialist Alternative // Artikel i Offensiv

Det råder ingen tvekan om att kapitalismen utgör ett existentiellt hot mot vårt samhälle och att en fullständig förändring av hur samhället styrs är en akut nödvändighet. Men hur skulle en socialistisk förändring se ut och gå till?

Greta Thunbergs budskap om att ”lyssna på vetenskapen” är lika enkelt som omöjligt för kapitalistiska ledare att följa. Istället för att lyssna på vetenskapen gör den härskande klassen allt den kan för att få igång den kapitalistiska ekonomin efter den kris som pandemin utlöste. När de ser en chans till ökad vinst försvinner varje ord om ett hållbart samhälle. 
Vi såg en grafisk illustration av detta i de massiva statliga stimulanspaket som kapitalistiska regeringar genomförde för att dra upp ekonomin ur krisen 2020, som investerade betydligt mer i fossila bränslen än i förnybar energi.
Detta gäller även den ökade imperialistiska rivaliteten som håller på att utvecklas till ett fullskaligt kallt krig mellan Kina och USA, där stormaktsintresset helt dominerar på bekostnad av klimatet.
I en tid då globalt samarbete aldrig har varit mer nödvändigt för att hantera det allvarligaste hotet mot den globala civilisationen som helhet sätter kapitalisterna sina egna intressen först; samarbete och global planering är mer avslägset än på årtionden.

Klimatkrisen är kanske det tydligaste exemplet på varför vi måste skrota den kapitalistiska ekonomin, där ”marknaden” styrs av gigantiska företag och deras strävan efter maximal vinst. Vad planeten behöver är istället en övergång till en socialistiskt planerad ekonomi, där fossila bränslen fasas ut helt inom ett decennium och där minskad biologisk mångfald och föroreningar ersätts av program för sanering och återställande av ekosystem.
För att möjliggöra detta behöver vi ett samhälle där världens arbetande människor gemensamt kontrollerar, äger och planerar de viktigaste delarna av ekonomin – det innebär att bygga socialismen över hela världen.

Precis som ungdomarna i klimat­strejkerna ropar ”allt måste förändras”, innebär socialismen just det – att allt kommer att förändras.
• Det innebär att samhällets maktstruktur ställs på huvudet. En ny socialistisk stat kommer att prioritera de arbetande människornas intressen, istället för dagens kapitalistiska stat vars lagar, förtryck och vapen existerar för att till varje pris säkra kapitalisternas vinster.
• Det innebär att ekonomins viktigaste delar kommer att förstatligas (ägas kollektivt) och drivas under arbetarnas demokratiska kontroll och ledning.
• Det innebär att arbetsplatserna tillsammans med skolor och lokalsamhällen kommer att bli ett forum för demokratisk styrning av samhället, där allas kunnande, kreativitet och insats utnyttjas, istället för att bara vara en plats för exploatering.
• Det innebär att man delar upp arbetet, bland annat genom arbetstidsförkortning, så att arbetslösheten försvinner och att alla får tid att delta i styret av arbetsplatsen och samhället, liksom tid för samvaro och fritid.  
• Det innebär produktion enligt människors behov med produkter som håller länge, kan repareras och tillverkas av råvarumaterial som kan återanvändas.

En socialistisk planekonomi skulle drastiskt kunna minska utsläppen på några månader eller några år.
• Tolv procent av de totala koldioxidutsläppen kommer från vägtransporter. Genom massiva investeringar i gratis kollektivtrafik i alla städer, transport av varor på järnväg och att den globala sjöfarten blir fossilfri och klimatvänlig skulle det bli möjligt att snabbt minska utsläppen. Med offentligt ägda och demokratiskt planerade transporter skulle vi inom kort kunna ersätta inrikesflyg och medellånga flygresor med utbyggda och snabba tågförbindelser.
• Sex procent av utsläppen kommer från avskogning och bränder. Avskogningen skulle snabbt kunna vändas till sin motsats, medan bränderna skulle kunna minskas genom hållbar skogsförvaltning, mer ansvarsfull stadsplanering och genom ett stopp på nedskärningar i räddningstjänsten.
• Dagens industri- och energibolag skapar enorma utsläpp (cirka 10 procent av utsläppen) bara genom ineffektiva processer. Med en planerad ekonomi som eliminerar onödigt slöseri, samt via energibesparande investeringar, skulle dessa utsläpp kunna minskas drastiskt.
• 17,5 procent av utsläppen kommer från energi som används i byggnader. Genom att isolera byggnader, vilket ofta är en ganska enkel åtgärd, skulle detta snabbt kunna minskas.
• Alla kapitalistiska strukturer och industrier som är extremt destruktiva kan avvecklas: vapenindustrin, den extremt överdrivna reklamindustrin och finansiell spekulation, inklusive kryptovalutor. De som slutar arbeta i de destruktiva sektorerna blir naturligtvis inte arbetslösa, utan ges ny sysselsättning genom satsningar på välfärd, gröna jobb och omskolning.

Andra delar av ekonomin kan ta längre tid att förändra, och kräver också massiva investeringar i intensiv forskning.
• Vi behöver investeringar i fossilfria energikällor, utan att dessa investeringar leder till stora utsläpp och andra skadliga effekter på miljön, såsom förlust av biologisk mångfald.
• Det råder en enorm bostadskris i hela världen. Vi behöver bygga bostäder till rimliga priser för alla, men utan dagens stora ekologiska fotavtryck. 

Kapitalismens avskaffande är en förutsättning för att klimatrörelsen ska kunna vinna.

Detta pekar på behovet av forskning i människors och planetens intresse istället för att fokusera på att producera vinster för storföretagen. Det visar också på behovet av att byta ut nuvarande produktionssätt till mer klimatvänliga, gröna alternativ. 
Ett exempel är att bygga mer i trä, istället för att som idag använda träprodukter till kortlivade produkter och biobränslen (i Sverige används omkring 70 procent av all avverkad skog till kortlivade produkter som förpackningar, blöjor, hygienartiklar med mera).
En demokratiskt planerad socialistisk ekonomi gör det möjligt att producera utifrån mänskliga och ekologiska behov.
Genom livscykelanalys ”från vaggan till graven” (inklusive utvinning, bearbetning, användning och bortskaffande) kan vi fastställa vilka produktionsprocesser som orsakar vilken typ av ekologisk och klimatpåverkan, vid vilken punkt i processen detta sker och vad vi kan göra åt det.
För att ge ett konkret exempel: Vid cementtillverkning orsakas cirka 90 procent av utsläppen i processen för att framställa klinker, som är den viktigaste beståndsdelen i cement. Denna process ger upphov till direkta koldioxidutsläpp genom en kemisk reaktion som kräver extremt höga temperaturer. Men med hjälp av mikroorganismer (cyanobakterier) kan man på fyra dagar i rumstemperatur odla biobetongstenar av sand, som faktiskt förbrukar koldioxid istället för att släppa ut den. 
Under kapitalismen sker dock övergång till ny teknik mycket långsamt på grund av den mängd pengar som kapitalisterna redan har investerat i det nuvarande produktionssättet. Utan kapitalistiska begränsningar av forskning och produktion finns det en stor potential att upptäcka material och produktionsprocesser med lägre miljöpåverkan och implementera dem i stor skala.

Istället för dagens industriella jordbruk krävs en omedelbar omställning till ett hållbart jordbruk. För jordbruksföretag är det mest lönsamma sättet att skörda monokulturer (enstaka grödor) på enorma fält, med hjälp av fossildrivna stora maskiner, bekämpningsmedel och enorma mängder industriell gödsel. 
Detta ger stora skördar på kort tid, men är extremt ineffektivt om man tar hänsyn till den enorma mängd energi som krävs för gödselproduktionen och de ekologiska skador som orsakas. Dessutom leder denna typ av industriellt jordbruk till stor markförstöring och skapar därmed ett beroende av intensiv gödselanvändning för att kompensera för minskad markbördighet.
Ett hållbart jordbruk skulle å andra sidan kunna främja en naturlig process för gödsling av marken (känd som ”biologisk kvävefixering”) istället för överanvändning av industriell gödsel, vilket gör jordbruket till en del av en hållbar ekologisk metabolism i stället för att skada den. 
Många urfolkssamhällen har också kunskap om hållbara jordbruksmetoder, till exempel intercropping, en metod där flera grödor planteras tillsammans på samma område.
På så sätt kan grödorna hjälpa varandra att växa genom att utbyta näringsämnen, upprätthålla markfuktigheten, fysiskt stödja varandra och genom skadedjursbekämpning. Det ökar också skördarna.

För att begränsa klimatkrisen och den globala uppvärmningen så mycket som möjligt måste vi också planera gigantiska ekologiska reparations- och saneringsprogram. Det räcker inte med att stoppa avskogningen, vi måste plantera miljontals träd, återskapa våtmarker och täppa till metanläckor. 
Dagens skogsbruk, som röjer stora områden och släpper ut stora mängder växthusgaser, kan ersättas med ett hållbart skogsbruk som ökar kolinlagringen i marken. När det gäller återbeskogning visade en studie i tidskriften Science 2019 att det utöver befintliga träd, jordbruks- och stadsområden finns potential att utveckla ytterligare 0,9 miljarder hektar skog. 
Detta skulle kunna lagra 205 gigaton kol, vilket är ungefär fyra gånger de nuvarande globala årliga utsläppen av koldioxidekvivalenter.
Det skulle också vara mycket effektivt att återställa våtmarker och träsk i stor skala, eftersom de är de mest effektiva kolsänkorna på jorden. De täcker endast cirka 3 procent av jordens yta, men lagrar cirka 30 procent av allt landbaserat kol – dubbelt så mycket som världens alla skogar tillsammans.

Med dessa åtgärder skapas möjligheter till en total förändring under förutsättning att ekonomins avgörande delar blir gemensamt ägd samhällelig, kollektiv egendom och därmed kan tjäna människornas och planetens intressen istället för vinstintressen. 
Idag blockerar det privata ägandet en sådan omvandling. Man kan inte kontrollera det man inte äger! Tyvärr fokuserar många, även på vänsterkanten, bara på nödvändiga investeringar för klimatåtgärder, oavsett om de är offentliga eller privata. De tar inte upp frågan om offentligt eller nationellt ägande och behovet av demokratisk socialistisk planering. 
Detta beror ofta på en vägran att överväga en lösning som fullt ut utmanar det kapitalistiska systemets grundläggande logik. Att bryta denna tvångströja och erkänna att varje verklig lösning på krisen kräver en grundläggande omorganisation av ekonomin och samhället – en socialistisk revolution – är en förutsättning för att klimatrörelsen ska kunna vinna. 
Kapitalismens avskaffande är en förutsättning för att klimatrörelsen ska kunna vinna.
Dessutom är misslyckandet med byråkratiskt planerade stalinistiska ekonomier i det forna Sovjetunionen och på andra håll, och högerns berättelser om att planekonomier ”inte fungerar” på grund av ”brist på information” och ”brist på innovation”, säkert faktorer som bidrar till att många miljöledare och miljötänkare är skeptiska till socialistisk planering.
Detta är en baksmälla från den ideologiska offensiv mot kapitalismen som ägde rum efter Berlinmurens fall 1989.

Marx hävdade att socialismen ekonomiskt sett skulle ha två olika utvecklingsstadier (detta bör inte förväxlas med den stalinistiska ”tvåstegsteorin”, som hävdar att länder måste genomgå ett kapitalistiskt stadium med liberal demokrati innan de går mot socialism).
Under det första ekonomiska stadiet, det som marxisterna kallar ”övergångsekonomi”, skulle ett allmänt överflöd (den allmänna frånvaron av brist) ännu inte ha uppnåtts. Därför skulle vissa delar av ett kapitalistiskt förhållningssätt till fördelning, som användningen av pengar, behållas, men i modifierad form. Till exempel inslag av en marknad, pengar och betalning enligt arbetade timmar.
Förutom löner skulle det dock finnas en indirekt eller social lön: en mängd gratis eller nästan gratis offentliga tjänster. När man genom den socialistiska planeringens fördelar når överflöd på vissa produkter kan antalet fritt distribuerade varor och tjänster öka. Pengar skulle bli sekundära i takt med att människor vänjer sig vid en värld utan brist.
När denna process fortsätter kan socialismens ”andra stadium” nås, när knapphet, klassamhället och den stat som uppstår ur det ”vissnar bort”, som den ryske revolutionären VI Lenin beskrev det. Socialismens fulla utveckling skulle innebära att man förverkligar ett samhälle som bygger på jämlikhetsprincipen: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” (Karl Marx: Kritik av Gothaprogrammet).
En av de första åtgärderna skulle vara arbetstidsförkortning utan lönebortfall för att få bort arbetslösheten och uppnå en bättre balans mellan arbete, familj och fritid, samt för att ge arbetarklassen tid att delta i ekonomiska och politiska beslut. Detta skulle innebära en enorm utvidgning av demokratin, helt annorlunda än den byråkratiska diktatur som existerade under stalinismen.

Vad är en planerad ekonomi? Bör den vara centraliserad eller decentraliserad? Svaret är ”det beror på”. Planeringen kommer att behöva organiseras på olika sätt för att svara upp mot behoven. Men nyckeln till planekonomins framgång är att den baseras på medveten och demokratisk styrning – en konsumenternas och producenternas demokrati.
Redan idag sker en planering men för kapitalisters vinstmaximering och gentemot mer eller mindre slumpmässiga försäljningsmål. Multinationella detaljhandelsföretaget Walmart delar till exempel informationen från kassan i realtid med sin leveranskedja som med hjälp av denna information organiserar produktion och lagerpåfyllning.
Under socialistisk planering skulle valda kommittéer eller råd av arbetare på arbetsplatserna och i bostadsområden, skolor och samhällen ha verklig makt, med valda representanter från dessa kommittéer som samordnar på regional, sektoriell och nationell nivå för att förvalta ekonomins nyckelsektorer. På detta sätt kan vi bestämma hur planeringen ska organiseras.
En demokratisk plan för ekonomin är inte ”en färdig produkt” utan kan med den ryske revolutionären Leo Trotskijs ord beskrivas som ”en grov arbetshypotes som måste verifieras och omarbetats under fullgörandets gång”.

Naturligtvis behöver inte all ekonomisk verksamhet nationaliseras och planeras. Små butiker, barer, restauranger etc kan ha andra former av ägande. 
Om man börjar med nyckelsektorerna måste dock den stora majoriteten av produktionen och distributionen förstatligas och planeras demokratiskt för att möjliggöra att fördelning av överskott, investeringar och nya satsningar sker i enlighet med behov hos människa och natur.
Även de mer framsynta skikten inom den härskande klassen inser att kapitalismens ”marknadslösningar” är en broms för allt som krävs för att lösa den mängd kriser som deras system står inför. Det är därför vi ser att vissa ändrar sin klimatpolitik i riktning mot mer statligt ingripande.
Detta är dock dömt att misslyckas på grund av kapitalismens systemiska motsättningar. Endast med ett demokratiskt planerat socialistiskt samhälle kommer vi att ha möjlighet att begränsa den pågående klimatkatastrofen och ge arbetare, ungdomar och hela mänskligheten en verklig framtid.