Hur vanns Roe v Wade i USA?

av Erin Brightwell & Rob Darakjian, Socialist Alternative (ISA:s sympatisörer USA) // Artikel i Offensiv

Aborträtten är nu extremt hotad i USA, med beskedet om att Högsta domstolen kan riva upp Roe v. Wade från 1973. I denna artikel från 2018 förklaras hur kvinnokampen vann denna historiska seger, och vad som krävs för att försvara den samt vinna nya segrar.

Kvinnorörelsen på 1960- och 1970-talen uppstod under en tid av massiva sociala omvälvningar i USA och internationellt. I USA hade afroamerikanernas beslutsamma kamp i medborgarrättsrörelsen en omvälvande effekt på medvetenheten hos miljontals arbetare och ungdomar.
Proteströrelsen mot Vietnamkriget var stark och uppskattningsvis 36 miljoner människor anslöt sig till protesterna bara under 1969. Etablissemanget utmanades från alla håll, och kvinnor, rasifierade, hbtq+-personer och arbetare uppmuntrades att ta sin kamp mot förtryck och ojämlikhet till högre nivåer av organisation och handling.

National Organization of Women (NOW), som grundades 1966, utvecklade en strategi och taktik för att åstadkomma full juridisk jämställdhet mellan kvinnor och män. Även om NOW ofta drev kampanjer för krav som skulle gynna alla kvinnor var NOW:s politik inriktad på de utbildade medelklasskvinnornas intressen och stod ibland i strid med arbetarkvinnors intressen.
NOW var effektiva när det gällde att få igenom reformer genom en mängd stämningar i kombination med protester och massaktioner, särskilt när det gällde diskriminering i arbetslivet. Man började med att driva på för att få slut på könssegregerade platsannonser i tidningar och kombinerade lobbying med strejkvaktskedjor och demonstrationer, vilket ledde till att man lyckades få slut på denna praxis 1968.

Den 26 augusti 1970, under National Women’s Strike, strejkade tiotusentals kvinnor över hela landet kring tre centrala krav: rätten till abort, rätten till barnomsorg, och lika möjligheter till arbete och utbildning. Demonstrationerna varierade i karaktär från stad till stad, men det var tack vare NOW:s existens som kvinnokampen blev landsomfattande och aktionerna kunde samordnas.
I New York marscherade 50 000 kvinnor längs 5th Avenue och en banderoll hängdes upp från Frihetsgudinnan med texten ”Women of the World Unite!” (Kvinnor i världen, förena er!). Den endagsstrejken blev en stor framgång och NOW:s medlemsantal ökade med 50 procent under de följande månaderna.
När NOW nådde sin höjdpunkt 1974 kunde de uppvisa 40 000 medlemmar, vilket visar att kvinnorörelsen verkligen hade fått en masskaraktär.
Även om NOW omfamnade ett relativt radikalt program försökte man inte utmana det kapitalistiska systemet, utan försökte vinna kvinnor en rättvis plats i det. I syfte att verka acceptabel för samhällets ”mainstream” tryckte NOW:s ledning medvetet bort de radikala. Det var tydligt knutet till en flygel av det demokratiska partiet.

Trots en del kampanjer om ojämlikhet mellan etniciteter och utifrån hudfärg hade NOW allvarliga brister i sitt förhållningssätt till rasifierade kvinnor, och organisationen var till överväldigande del vit.
NOW:s ledare Betty Friedan hänvisade ökänt till radikaliserade lesbiska kvinnor som ”det lavendelfärgade hotet”; lesbiskhet passade inte in i Friedans respektabilitetspolitik. NOW:s vägran att fullt ut ta upp etnisk och sexuell mångfald i organiseringen, och dess fokus på juridisk jämlikhet snarare än ett program som tog upp arbetande kvinnors behov, utgjorde en betydande svaghet för hela kvinnorörelsen.
För många av de unga kvinnor som var engagerade i antikrigsrörelsen och medborgarrättsrörelsen räckte inte den liberala feminism som förkroppsligades av NOW. Den enorma radikaliseringen under denna period sporrade till att kräva en fullständig uppgörelse med kvinnors ställning i samhället, i familjen och i exempelvis vänsterorganisationer.
Kvinnors befrielseorganisationer började ofta som medvetandehöjande grupper, där kvinnor samlades för att diskutera sitt gemensamma förtryck, och utvecklades till aktivistgrupper som använde sig av direktaktioner för att driva kampen vidare.
Aktivister upphävde tabut på att tala om kvinnors sexualitet och reproduktiva hälsa, och lesbiska kvinnor välkomnades in i rörelsen.

Även om kvinnornas befrielserörelse omfattade en mer global syn på kvinnors erfarenheter så kom också den den att domineras av vita medelklasskvinnor.
De socialistiska feministerna inom rörelsen samlades aldrig till en samlad kraft stark nog att påverka kvinnokampens inriktning..
Separatistiska idéer om att kvinnor skulle organisera sig och till och med leva åtskilda från männen var en trend inom kvinnornas befrielserörelse, vilket gav media ammunition att smutskasta den som ”manshatande”.

Med Högsta domstolens beslut år 1973 om att legalisera abort i hela landet Roe mot Wade vann kvinnorättsrörelsen en historisk seger. Domstolen, som representerade den härskande klassens intressen, tvingades av rörelsen att agera om den ville undvika ytterligare massradikalisering.
Arbetarkvinnorna, som mestadels inte stod den organiserade feministiska rörelsen fokus, stakade ut sin egen väg mot frigörelse, och de gjorde det på sina arbetsplatser och i sina fackföreningar.
Kvinnor kom in i arbetslivet i stort antal på 1960- och 70-talen och blev en del i den förändring av den amerikanska arbetsmarknaden som också innebar att nya branscher och yrkeskategorier öppnades för svarta arbetare och andra etniska minoriteter.
Kvinnor i traditionellt kvinnliga yrken som hushållsarbetare, kontorsarbetare, sjukhusarbetare och andra tjänstearbetare gick också in i kampen och med kollektiva aktioner bedrevs kampen för förbättringar och mot den utbredda sexism på arbetsplatserna.
Tragiskt nog förblev 1970-talets omvandlingspotential orealiserad. Arbetare, ungdomar, kvinnor, rasifierade och hbtq+-personer gjorde uppror mot etablissemanget, men deras ledare misslyckades med att gå samman och bygga upp ett nytt politiskt parti som representerade alla förtrycktas intressen och tog kamp för avskaffa kapitalismen,

De historiska uppgifter som kvinnorörelsen på 1960- och 70-talen tog sin an återstår att slutföra: fullständiga reproduktiva rättigheter, sysselsättning för alla, stopp för mäns våld mot kvinnor med mera.
Det behövs en ny kvinnorörelse vid sidan av en massarbetarrörelse som utifrån det förflutnas lärdomar utmanar själva det kapitalistiska systemet i en avgörande kamp för kvinnors frigörelse.