Hybrit-kapitalism helt ohållbar

av Offensiv

Nu kommer det kritik från höger mot LKAB:s och SSAB:s satsningar på vätgasbaserat stål. ”Varför satsa på något dyrt och riskabelt, som kräver mycket el, när vi kan fortsätta som förut?” är den korta sammanfattningen av kritiken.
Att låta bli att ställa om en av de industrier som orsakar mest koldioxidutsläpp är helt orimligt. Men samtidigt kan varken regeringen eller oppositionen visa på en hållbar väg för omställningen.

Stålindustrin i världen står för minst sju procent av alla utsläpp som påverkar klimatet. Anledningen är att man använder fossila bränslen när syret som sitter ihop med järnet i järnmalm ska tas bort. Då blir restprodukten koldioxid.
Den metod som SSAB, LKAB och Vattenfall har utvecklat inom projektet Hybrit använder istället vätgas. Istället för koldioxid får man då vattenånga som restprodukt. Det innebär att utsläppsminskningarna blir stora. LKAB räknar med att de stålverk som använder det järn som har framställts med Hybritmetoden kommer att minska sina utsläpp med mellan 40 och 50 miljoner ton koldioxid per år. Det är ungefär lika mycket som alla utsläpp inom Sveriges gränser.
Inte undra på att politiker från de flesta partier har hyllat satsningen. Nyligen lades exempelvis mötet om handelspolitik mellan EU och USA i Luleå för att regeringen ville visa upp den pilotanläggning som Hybrit har byggt där.

Men på senare tid har det också börjat höras kritik, och den har främst kommit från höger. I en artikel i Dagens industri har tunga sverigedemokrater med Åkesson i spetsen varnat för att kostnaderna för samhället blir stora och ställt frågan om inte de stora mängder el som krävs kan användas på ett bättre sätt.
”Inte en krona till industrierna i norr utan ny kärnkraft i söder”, skrev en grupp moderata kommunalråd och regionpolitiker från Stockholm i Aftonbladet. ”Subventionerade industrier riskerar att spä på den elkris som stockholmarna och boende i södra Sverige nu genomlider”, skrev de bland annat.
Flitigast har en grupp forskare varit, som skrivit debattartiklar på alla större tidningars debattsidor. Magnus Henrekson och Christian Sandström är de som har synts bäst. Båda har kopplingar till näringslivsorganisationer. Sandström figurerade i våras i Sverigedemokraternas ”nyhetsprogram” Riks. De har framfört olika slags kritik. Men det finns några huvudpunkter.
• Det ger större utsläppsminskningar att låta bli att ställa om ståltillverkningen och istället skicka elen till Centraleuropa där den kan ersätta kolkraft.
• Kostnaden för vätgasstålet blir högre än för stål tillverkat på det traditionella sättet. Då är det inte säkert att det går att hitta köpare.
• Elbehoven är mycket stora. Risken finns att priserna på el stiger och att det gör att andra industrier får högre kostnader.
• Stålverk 80 visar att statliga satsningar på stålindustrin har misslyckats förut.

Det är egentligen inte konstigt att kritik av det här slaget kommer. Sverigedemokraterna vill inte ens låtsas att det bryr sig om klimat­omställningen. För de moderata politikerna är engagemanget i klimatfrågan bara en tunn fernissa.
Om kritikerna tar klimatfrågan på allvar måste de också kunna visa hur det ska gå att minska utsläppen utan att ställa om ståltillverkningen. Det enda alternativet som återstår är att i stort sett bara använda återvunnet stål. Då slipper man den del av processen som orsakar de stora utsläppen. Problemet är att idag utgör återvunnet stål bara omkring en tredjedel av råvaran i världens stålverk.
Risker finns det naturligtvis alltid vid en omställning till en ny teknologi. Men ser man sig omkring i världen är det en rad ståltillverkare och gruvbolag som har följt efter i Hybritprojektets fotspår och som också satsar på vätgasmetoden. Mycket tyder på att detta är den mest framkomliga tekniska lösningen.

Alla steg mot en mer resurssnål ekonomi krockar med kapitalismens mest grundläggande drivkrafter.

Att det från höger kommer svepande kritik mot det som beskrivs som ”statlig industripolitik” är inte förvånande. Att dra fram Stålverk 80 är tacksamt för kritikerna. På 1970-talet förberedde det statliga stålbolaget NJA en storsatsning på att bygga ut stålverket i Luleå. Sedan kom den första djupa krisen för kapitalismen sedan andra världskriget i mitten av årtiondet. Stålindustrin drabbades särskilt hårt. Planerna på Stålverk 80 kraschlandade.
Men kritikerna glömmer några saker. Bygget av ett stålverk i Luleå var en statlig satsning för att se till att en del av järnmalmen förädlades i närheten av gruvorna. Utan denna statliga industripolitik hade det knappast funnits ett stålverk idag. Frågan är om det alls hade funnits någon stålindustri i Sverige om inte staten hade bedrivit ”statlig industripolitik” under 1970- och början av 1980-talet.
Däremot är oron för elförsörjningen befogad. I boken Norrsken – drömmen om den gröna industrin skriver journalisten Arne Müller att elanvändningen i Norrbotten och Västerbotten idag ligger på mellan 12 och 13 terawattimmar (TWh). LKAB kommer att behöva 70 TWh för sin omställning till vätgastekniken. Lägger man till de andra industrisatsningarna i norr landar summan på ungefär 100 TWh.

De politiker som står bakom Hybritsatsningen litar på att marknaden kommer att se till att elen finns. Men erfarenheterna från de senaste årtiondena pekar i en annan riktning. När elmarknaden avreglerades i mitten av 1990-talet var det första som hände att det mesta av reservkraften i Sverige lades ned. Det är inte lönsamt att ha kraftverk som bara behövs en liten del av året. Men det är minst sagt bekymmersamt om reservkraften inte finns när det är 20 grader kallt på vintern.
Under det senaste årtiondet har det varit tydligt att de stora behoven av mer el har funnits i södra Sverige. Samtidigt har nya vindkraftparker till största delen byggts i norr, där det är enklare att få tillstånd för stora parker. När utbyggnaden har skett utan större hänsyn till renskötsel och boende i närområdet har konflikterna blivit skarpare. Det har ytterligare spätts på av att vindkraftparkerna har gett mycket lite i form av jobb och del i vinsterna.
Riskerna med en utbyggnad av elproduktionen på marknadens villkor för med sig stora risker och bäddar för fortsatta konflikter, särskilt kring vindkraften. Det är ytterst osannolikt att det ens är möjligt att klara utbyggnaden i den takt industrin har tänkt sig och då kan priserna på elen stiga även i norra Sverige.
Det finns anledning till oro för elförsörjningen i ett marknadsstyrt elsystem och denna oro spelar kritikerna av Hybritsatsningen på.

Varken regeringspartierna eller den S-ledda oppositionen har naturligtvis inga planer på att ifrågasätta näringslivets vilja att fortsätta öka produktionen av precis allt. Men just det är nödvändigt för att satsningar som omställningen av ståltillverkningen ska bli hållbara på riktigt.
Går det att hålla nere stålanvändningen minskar behovet av ny järnmalm, den del av ståltillverkningen som kräver mycket el. Men det skulle kräva förändringar som att bygga mer med trä och mindre med stål och betong, eller att bilindustrin ställer om till att bygga betydligt mindre och lättare bilar än idag. Ännu viktigare är att bygga ut kollektivtrafik och ändra stadsplaneringen så att fler klarar sig utan en egen bil.
Men i stort sett alla sådana steg mot en mer resurssnål ekonomi krockar med kapitalismens mest grundläggande drivkrafter – att hela tiden sälja mer för att öka vinsterna och stärka det egna företagets ställning i konkurrensen.

De partier som står bakom Hybritsatsningen och de andra industriprojekten i norr har inte svaren på hur eltillgången ska säkras och hur hushållningen med knappa resurser ska klaras. Kritikerna från höger har inte ens en vilja att klara klimatomställningen.
Det finns ett akut behov av en socialistisk politik som förenar omställningen till de nya fossilsnåla produktionssätten med en mer resurssnål produktion som utgår från samhällets behov och inte från företagens vinstintressen.