| BOK | I bödlarnas fotspår |
| Författare | Aapo Roselius |
| Förlag | Leopard Förlag (2009) |
Redan under inbördeskriget miste dubbelt så många röda soldater (6 000) som vita livet. Men majoriteten av den vita sidans övergrepp begicks efter krigsslutet och omfattning- en är nästan ofattbar; massavrättade eller dödade i fångläger (12 000 personer), fängslade (100 000 personer), dömda i provisoriska ”krigsdomstolar” (70 000). Och då ingenting sagt om den förföljelse och åsiktsregistrering som mötte de arbetare och fattigbönder som stridit på eller bara sympatiserat med den röda sidan.
De röda slogs för att Finland skulle följa i den ryska revolutionens spår.
I vägen stod den finska överheten som ville bevara rådande ordning och stödde sig på nationalism, rysshat och i Tyskland utbildade officerare. Det var en märklig kamp. De röda hade å ena sidan fler mannar att tillgå, men de saknade å andra sidan militär utbildning och tvingades många gånger strida beväpnade endast med tillhyggen. I de vita leden fanns många som hade militär utbildning eller erfarenhet från första världskrigets fronter och man försågs med vapen från Tyskland. Däremot led man ständig brist på manskap, vilket inte ens värnplikt och rekrytering utomlands, bland annat ett tusental frivilliga från Sverige, rådde bot på.
När den vita sidan till slut vann följde en mördande terror mot dem som stridit på eller sympatiserat med den röda sidan.
Under de snart 90 år som gått har den vita sidans grymheter mer eller mindre sopats under mattan. Det har delvis berott på att Finland snart kom att dras in i nya krig: vinterkriget 1939 och fortsättningskriget, vilka krävde nationell enighet till varje pris, men framförallt på att den vita sidan faktiskt … vann. Det var de vita som både före revolutionsförsöket och efter krigsslutet hade kontrollen över statsmakten och rättsapparaten: att rikta terroranklagelser mot den segrande parten skulle vara detsamma som att kritisera kärnan i det finska oberoende som den vita sidan bett sina mannar att rikta vapen mot sina landsmän för.
Aapo Roselius, som skrivit en bok om just detta, är doktorand i historia. Det är förmodligen en viktig ledtråd till motivet bakom hans nästan heroiska försök att framstå som balanserat objektiv, samtidigt som han vadar genom detta blodbad till material. Genom alla beskrivningar av den vita si- dans övervåld som praktiskt taget är en manual för hur man krossar arbetare, är det som om Roselius vill dra en tråd som säger ”Detta våld hade absolut ingenting med klasskamp att göra”.
Utan att säga att varje historiker måste vara socialist: det blir lite märkligt när både materialet i sig, liksom det faktum att det hittills undanhållits, speglar just klassmotsättningar och de grava konsekvenser de kan få. Roselius återkommer oundvikligen till de politiska motsättningarna.
I inbördeskrigets inledningsskede anlände en skeppslast med officerare som utbildats i Tyskland för att leda den vita sidan, men en tredjedel av dessa officerare lämnades kvar i Tyskland eftersom de ansågs vara ”politiskt opålitliga”. Roselius berättar om en av dem, som innan kriget bekänt sig som – antagligen djupt förvirrad – socialist, och som när han förstod att hans vapenträning skulle riktas mot det egna landets arbetare drog sig ur.
Förföljelsen av arbetarrörelsens mest aktiva, tillsammans med det faktum att kommunistpartiet helt förbjöds, slätas över med formuleringar om ”den yttersta vänstern” som får mig att undra om det är DN Debatt jag läser.
Förföljelsen av vänstern kopplas inte heller till att den röda historien från inbördeskriget började accepteras som en del av landets först under sextiotalet, vilket Roselius ändå påpekar.
I sin genomgång av källmaterialet har Roselius funnit att en stor del av våldet utfördes av tjänstemän – i en socken till och med av länsmän och poliser som ”kunde genomföra rensningen av de röda utan att riskera att hamna i konflikt med lagen. Det var ju de själva som upprätthöll den!”. Men inte heller ur detta kommer några resonemang om vad det var för slags konflikt.
Men med detta sagt: Roselius presenterar ett material som bör läsas, förmodligen också i finska skolor. Bara mittpassagens bilder på avrättningar, mördade och lägerdöda fyller en viktigt funktion i att – 90 år efteråt – visa vad det var som faktiskt pågick i grannlandet i öst. Han har gått igenom de minnesskildringar som finns från båda sidor, liksom rättegångsprotokoll och har sedan valt att berät-ta om de fall där han med hjälp av fle- ra samstämmiga vittnesmål tycker sig kunna säga med stor säkerhet vad som hände.
Vittnesmålen från Helsinge socken berättar om hur repressionen blev som grövst där arbetarrörelsen varit som mest radikal och bäst organiserad. Under kampuppsvingets år 1917 hade de röda tagit kontroll över samhällets viktiga funktioner och spelat ut ortens ledande män, vilka nu fick chansen att ta hämnd – också för sina personliga förödmjukelser.
I Helsinge socken upprättades ett av fredens mest uppmärksammade fångläger. Fångarna delades vid ankomsten in i tre kategorier. De som hamnade i den första riskerade att när som helst bli avrättade, utan rättegångar.
Ett vanligt förfarande var att lokala skyddskårister från fångens hem-trakter bjöds in till lägret och pekade ut vederbörande som ”icke önskvärd på hemorten”.
Ur minnesberättelserna framkommer det också att många av de vita drevs av en tydlig nationalistisk ideologi. I sina lägsta former uttrycktes detta i ett hat mot ryssar som gränsade till avhumanisering.
Roselius uppmärksammar att medan det i vita vittnesmål som gäller avrättandet av landsmän genomgående finns en ovilja att nämna exekutorerna och övriga inblandade vid namn, var frispråkigheten lika vanlig som rasistiska tillmälen när det gällde ryssar. Men, och det visar på hur livsfarlig nationalismen är, den kunde också lätt hitta motiv till att rikta gevärspiporna mot finska arbetare som i sitt revolutionsförsök så tydligt solidariserade sig med arbetarna i Ryssland.
En av de vita veteranerna, som faktiskt hyllades som något av en krigshjälte, ska ha sagt så här om sin vana att skjuta krigsfångar: ”En man som inget fosterland hade behövde heller inte fortsätta leva”.
Det är omöjligt att inte återkomma till hur Roselius material hela tiden pekar rakt mot de slutsatser om följderna av ett krossat arbetaruppror som han vägrar att dra. Tydligast blir det i beskrivningen av krigets efterspel i den lilla orten Petäjävesi, där majoriteten av de 5 000 invånarna stödde arbetarrörelsen. Under sommaren svältåret 1917 hade också Petäjävesi svepts med i den våg av lant- bruksstrejker som drog över landet och till och med organiserat ett beväpnat försvar, fröet till krigets röda garden.
För att möta hotet från radikaliseringen, satte traktens vita upp skyddskårer. Trots att de vita var i minoritet och hade enorma rekryteringsproblem – 90 medlemmar när kriget bröt ut – var det ändå de som slogs i klass-kriget medan de röda gardena skrämdes till tystnad. Avgörandet var krasst: vapnen.
Roselius berättar om den förvirring som rådde när en vapentransport anlände och möttes av både förhoppningsfulla vita och röda, men som visade sig innehålla även beväpnade skyddskårister. Det fick, förstås, arbe-tarna att avlägsna sig från platsen – och de gjorde sedan inte något väsen av sig under hela kriget. Förutom avståndet till fronterna var Petäjävesi omgivet av vita styrkefästen, som orten Jyväskylä. Denna fredlighet till trots avrättades 11 personer i Petäjävesi vid krigsslutet.
Ortsborna protesterade självfallet mot avrättningarna och i vissa fall ställdes exekutorerna inför rätta.
Även Roselius medger till slut att avrättningar utan någon koppling till själva kriget inte var ovanliga: ”På de flesta orter skulle de farliga elementen elimineras oberoende av om de deltagit i kriget eller inte”.
Tydligare än så kan det egentligen inte sägas: Den vita terrorns mål var inte att oskadliggöra dem som tagit till vapen för arbetarrörelsens mål, utan att förinta arbetarrörelsen som sådan och att skrämma dess anhängare till tystnad.
Ulrika Waaranperä
