I Kristerssons regering bestämmer SD

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Redan innan den har bildats står det klart att nästa regering blir mer högerinriktad och rasistisk än de högerregeringar som tidigare har styrt. Det blir också en regering där SD, ett parti som firade de blåbrunas seger i valet med ”helg seger”, sitter i förarsätet även om man väljer att inte sitta med regeringen.

Valrörelsen avslöjade att de små skillnaderna som har funnits mellan de blåbruna partierna i det närmaste har raderats och för att överhuvudtaget kunna bilda regering måste övriga högerpartier gå SD till mötes i de frågor där det ännu finns skillnader.
”L och KD måste exempelvis inse att enprocentsmålet inom biståndet kommer att slopas. Liberalerna får lov att acceptera allt från anonyma vittnen och tiggeriförbud till en migrationspolitik på EU-rättens miniminivå”, skriver Expressen, som kallar sig liberal, i en ledare och erkänner att de blåbrunas ”politiska projekt” står och faller med SD.

Även om den nya högerregeringen inte omedelbart försöker genomföra alla de försämringar och attacker som det blåbruna hotet rymmer kommer reaktionens piskrapp att svida.
Inte minst SD och M förenas i en vilja att kraftigt banta public service (SVT och Sveriges Radio), kulturanslag, presstöd och bistånd samt skärpa flyktingpolitiken och intensifierad polisjakt på papperslösa.
Alla blåbruna partier vill rusta upp statens hårda kärna – polis, militär, straff, övervakning och kontroll – och att ”hårdare tag och krav” ska genomsyra socialförsäkringar och socialtjänst.
De blåbruna förenas också i en gemensam vilja om att försämra arbetarskyddet; att ta bort de regionala skyddsombuden (över 1 500 idag, merparten inom LO) och att skyddsombud inte ska vara kopplade till facken.
Med hjälp av krisen hoppas det så kallade ”näringslivet” och högerns alla pressdrakar på att det också ska bli möjligt att genomföra en ”skarp högersväng i den ekonomiska politiken” (Expressens ledare den 17 september), och Svenska Dagbladet uppmanar i en ledare den 14 september den blivande högerregeringen att börja med bostadsmarknaden och på nytt försöka genomföra marknadshyra.
Inget av de blåbruna partierna vill se en minskad biltrafik eller att det ska antas bindande mål vad gäller utsläppsminskningarna, men alla kräver mer kärnkraft, att det ska bli lättare för gruvbolagen att starta gruvor och att förbudet mot uranbrytning avskaffas.

Reaktionens piskrapp kommer att svida.

Från först stund blir den nya regeringen en krisregering under stark press från en historisk hög inflation och fördjupade kapitalistiska kriser.
Valet har skapat en ny politisk terräng och var Centern hamnar efter Annie Lööfs avgång är ännu oklart. Det kan inte uteslutas att Centern går samma väg som de krisande Liberalerna och blir en del av det blåbruna regeringsunderlaget. Men om och hur länge de blåbruna kan sitta kvar vid makten bestäms inte av antalet riksdagsmandat, utan av den levande kampen – i vilken mån som ett brett motstånd kan organiseras underifrån.
Därför är det så viktigt att de antirasistiska demonstrationer som har genomförts som svar på valutgången blir avstampen för fortsatt kamp och organisering.
Årets reallönesänkningar blir sannolikt de värsta sedan 1980-talet, men trots att dyrtiden och de blåbrunas valseger ger den fackliga ledningen inga signaler om att man är beredd att ta fajten. Tvärtom.
TCO-ledningen går till och med så långt att man öppnar för samtal och ”normaliserande förbindelser” med SD, istället för att tillsammans med LO-facken ta kampen mot rasistisk splittring på arbetsplatserna och förbereda för strejk i avtalsrörelsen.
Facktopparnas samförstånds- och kapitulationspolitik visar att motståndet måste byggas underifrån i form av gräsrotskampanjer och nätverk som förenar vänsterkrafterna inom facket med aktivister från andra sociala rörelser och kampavsnitt.

För Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv är kampen mot rasism och de blåbruna också en kamp mot det kapitalistiska system som föder och göder rasistisk splittring, diskriminering och sexism.
Som Malcolm X konstaterade: ”Du kan inte ha kapitalism utan rasism”. Därför blir den antirasistiska kampen också antikapitalistisk och till en kamp för arbetarrörelsens socialistiska pånyttfödelse med kämpande, demokratiska fackföreningar och nytt arbetarparti.