av Per Olsson
Värdet på den svenska kronan faller som en sten. En euro kostar nu betydligt mer än 11 kronor och USA-dollarn ligger kring 10, och raset tycks bara fortsätta.
Det innebär att allt som importeras blir dyrare och det blir exempelvis mycket dyrare att åka utomlands på semestern, vilket långtifrån alla har råd med. Nästan var tredje arbetare hade varken råd att åka på semester eller tillgång till fritidshus eller husvagn det senaste året, konstaterade LO i en rapport 2016. Sedan dess har klasskillnaderna bara ökat, vilket också har lett till att allt fler personer – var åttonde – tvingats ta ett lån för att köpa sig en semesterresa.
Det är ingen slump att kronan på nytt har blivit en skvalpvaluta, utan är en följd av en medveten politik för att hålla uppe exportindustrins produktion och vinster. Riksbanken, med stöd av regeringen, övriga riksdagspartier och ”näringslivets” höjdare, ser med fortsatta minusräntor till att kronans värde dalar. Dessutom har Riksbanken sagt sig vara beredd att sälja ut den egna valutan för att hålla kronkursen nere.
Men orsakerna till den fallande kronan spåras till 1990-talets djupa ekonomiska kris och dess politiska följder.
1990-talets kris hade föregåtts av avregleringar av kreditmarknaderna som närde spekulanternas fartblinda jakt på snabba cash, vilket blåste upp en rad finansbubblor och fick valuta att strömma ut ur landet. I ett försök att försvara kronan som också då föll som en sten höjde Riksbanken räntan till 500 procent och tömde valutareserven. Men raset gick inte att hejda. Spekulanterna vann. Kronan devalverades genom att den fasta växelkursen dumpades till förmån för rörlig valuta, vilket inte hndrade att ekonomin kraschade och krispaketen avlöste varandra.
Krisen var också ett politiskt haveri för den dåvarande högerregeringen under Carl Bildt, som fick ta stöd av Socialdemokraterna för att bli kvar vid makten till dess att S tog över 1994 och slog världsrekord i budgetnedskärningar.
Att Carl Bildt nu gråter krokodiltårar över kronans fall och menar att ”det är pinsamt smärtsamt och inte bra för vårt land!” är ännu ett försök från Bildt att framställa sig som icke skyldig till alla de brott som han och högerpolitiken har begått. Det var Bildts politik, av honom själv döpt till ”den enda vägens politik”, som ledde raka vägen till såväl gårdagens finanskris som den nya finanskris som den svaga kronkursen varslar om.
