I marginalen: ”Det verkligt ’skrämmande’”

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

”Den här utvecklingen är skrämmande”, sa John Hernander, investeringschef Nordea Fonder, till Dagens Industri i helgen. Och det är inte Ukrianakriget som chefsspekulanten oroar sig över, utan att arbetarna och facken kräver kompensation för de dramatiskt ökade levnadskostnaderna. Eller åtminstone börjar kräva kompensation.
Inte på 14 år har de europeiska arbetarnas reallöner minskat så snabbt och så mycket som under årets första månader. Medan priserna ökar i en takt av 5-6 procent ökar timlönerna inom eurozonen med bara 1,5 procent i snitt. Ohållbart naturligtvis och självklart ska facken kräva att lönerna ska upp på vinsternas bekostnad.
I Tyskland väntas IG Metall, landets största fackförbund, kräva en löneökning på 8,2 procent i de kommande förhandlingarna om ett nytt avtal för stålarbetarna, vilket har gett Europas kapitalister kollektiv skrämselhicka.
I Nederländerna reser landets största fackförbund FNV krav på en 40-procentig höjning av minimilönerna – från 10 euro i timmen till 14 euro – samt ett extra påslag på 100 euro i månaden (över 1 000 kronor) till samtliga medlemmar som kompensation för prisökningarna. Även i Frankrike reser facken krav på kraftiga höjningar (20 procent) av minimilönerna.
Dessa egentligen ganska modesta fackliga krav påstås nu att vara början till en ”lönekostnadsinflation”.
”Kommer arbetarrörelsen in i att man ska förvänta sig högre lön för att möta inflationen så får vi en spiral som är ännu trögare och ger ytterligare tryck uppåt i alla förhandlingar”, hävdar John Hernander vidare som själv har en mångmiljonlön.

Att det är lönerna som driver upp inflationen är en seglivad borgerlig myt. Sanningen är att lönerna hela tiden släpar efter prisökningarna, särskilt nu när lönerna knappt ökar alls medan priserna rusar i höjden.
Inflation är penningvärdeförsämring och orsaken till detta har inget med lönens storlek att göra, utan är ytterst en följd av mängden pengar i cirkulation.
Om penningmängden ökar snabbare är produktionen, vilket den gjort under de senaste åren, blir resultatet förr eller senare att priserna ökar – pengarna blir mindre värda.
Det verkligt ”skrämmande” vore om arbetarna inte krävde och tog strid för höjda reallöner och kompensation för pris­ökningarna.